Lämna infertil sambo?

Så jag kommer inte lämna honom än iallafall. 

Om det är viktigare att spermierna är från just din sambo än att han blir pappa till ert/era barn och ni blir föräldrar tillsammans så bör du lämna ja.

Många av er verkar ta oerhört lätt på det här med donatorinsemination. Bra för er men nu måste förstå att det inte är lika självklart för alla. För en del står valet mellan biologiska barn eller inga barn. Är det lika självklart för er att även då döma ut någon som vill lämna en infertil partner?

GoC, du nämnde att du var sjukskriven. Är du verkligen säker på att dina sömnlösa nätter orsakas av dina funderingar kring donationsfrågan eller bottnar de sömnlösa nätterna egentligen i något annat? Kanske är det helt enkelt inte rätt tid för dig/er att ta i den här frågan just nu om det finns andra bekymmer som gör dig sjukskriven och som, rätt eller fel, påverkar ditt beslut, dina perspektiv och din uthållighet när det kommer till barnfrågan? Eller, om ni måste, sök stöd för att kunna navigera rätt. Vad är viktigast för dig? Din partner (livspartner?) eller 100% biologiska barn? Kan du tänka dig att stanna med din partner och att ni får 50% biologiska barn samt en graviditet tillsammans?

Jag lämnade inte min infertila sambo, min livspartner. Det fanns visserligen några få spermier och vi gjorde IVF med ICSI (mikroinjektion). Idag har vi en liten son. Jag hade inte sett på min son med andra ögon om han hade kommit till genom donerad sperma.

Vägen till barn är långt mer än bara DNA i ägg och spermier - det är ju bara början på ett liv som förälder, förhoppningsvis ett långt liv! För mig låg adoption längre bort än en eventuell donation. Det var viktigare att vi fick gå igenom en graviditet tillsammans och vara med om en förlossning samt få vara närvarande vid vårt barns första tid i livet, vilket du inte får vid en adoption. För visst blir det "ert" barn när du bär det - oavsett om ägg eller spermier inte kommer från er - en spännande och förväntansfull tid! Det är också en resa som jag inte ville dela med någon annan än min man.

Med det sagt så var IVF:en kostsam (vi gick privat, lyckades på första försöket), min graviditet förhållandevis svår och förlossningen plötslig och dramatisk (sen prematur, akut KS). Jag hade dock inte velat ha det ogjort och jag är inte rädd för att göra resan på nytt.

Jag hade utan tvekan stannat med min man och inseminerats med donatorsperma eller gjort IVF med donerad sperma och fått 50% biologiska barn. Vem vet? Kanske är det dit vi måste gå för att senare få syskon?

Nu har jag inte läst hela tråden, men...

Har ni gjort undersökningar som har konstaterat att han inte har spermier i testikel eller bitestikel? Min man har inga spermier i ejakulatet, men väl i testiklarna. Hans spermier har alltså hämtats direkt därifrån för att sedan kunna befrukta mina ägg via IVF.

Jo, ett litet tillägg till dig, GoC: Du skrev för ett tag sedan att om ni får ett barn med hjälp av donerad sperma och att ni sedan går skilda vägar, att allt skulle vara förstört, att du satt ett barn till världen utan biologisk pappa. Men om det skulle ske, tror du inte att din man ser ert barn helt som sitt, dvs. barnet skulle ha "lika mycket två föräldrar" som vilket annat barn som helst? Han har ju då varit med under graviditet, förlossning och småbarnsår. I ert fall kanske barnet till och med får en alldeles särskild betydelse för din man just på grund av omständigheterna?

Hur pratar ni om sådana här saker du och han? Hur ser han på att bli pappa, men inte biologisk pappa? Skulle den katastrof du oroat dig över kunna bli verklig? Ventilerar du dina farhågor med honom eller orkar han/ni inte det just nu? Jag vet hur sådant här kan ta på relationen. Min man mådde också dåligt - tja, VI mådde dåligt. Jag var rädd att vi inte skulle få några barn alls och förberedde mig på att det skulle ta lång tid - tid som jag inte hade. Vi hade långa krissamtal på sängkanten och livet kändes just så som du beskrev det: vi var inte där vi ville vara i livet, det var ju inte såhär det skulle bli..

Vi har förstås lite kvar att bearbeta i allt som vi har varit med om. Barnlöshet skakar om en relation, så är det.

GoC: Du skriver bara om hur DU ser på en donation. Vad tycker din man? Vad hade du tyckt om det vore dina ägg som var dåliga? Hade du kunnat tänka dig äggdonation?

Beklagar att de inte hittade sperma vid biopsin.

Jag har lite svårt att förstå att du inte kan acceptera donatorsperma. Förstår bättre om din man inte kan det.

Jag kanske har dålig förståelse eftersom jag accepterade äggdonation som alternativ att få barn enbart efter några dagars betänketid.

Du skriver att du inte vet med vem du skaffar barn, men det är ju med din man. Det är ni som kommer att bli föräldrar. Barnet kommer att bli likt honom för miljön formar mer än arv.

Tror du inte att du sårar din man genom att bryta ihop som du gör och älta situationen. Han har säkert " dåligt samvete" över att inte kunna ge dig hans barn ändå.

Du kanske behöver professionell hjälp för att kunna gå vidare? Det brukar finnas kuratorer på ivf- klinikerna.

Tänk på att uppskatta vad du har. En man som vill skaffa barn med dig.

Min man har stöttat mig genom hela processen och det har aldrig varit tal om att gå skilda vägar. Vi ska lösa det här, vi ska få barn har han sagt. Nu har vi en fantastisk dotter!

Om det är så viktigt för dig med biologiska barn(att de måste vara biologiskt båda alltså) så måste du ju gå vidare. Det är ruttet att dra på det längre och spela teater inför din partner.

Annars kan ni ju göra som min faster och hennes man gjorde när han visade sig vara infertil - bli gravida med donerad sperma.

Jag tyckte att det var relevant att nämna det, eftersom hon - helt förståeligt! - verkar befinna sig i samvetsnöd. Folk har skilt sig av den orsaken förr och det har varit helt accepterat. (Att det är sorgligt för individen är en annan sak.)

Fast det blir en "skevhet" i förhållandet, om den ena är biologisk förälder och den andra inte. Även om paret försöker att tänka bort det, så är jag övertygad om att det kommer att komma till ytan vid kristillfällen, när de inte är överens om barnuppfostran, när de står inför svåra beslut och när förhållandet inte är så rosenrött längre. "Han är mitt kött och blod, han har ärvt min känslighet! DU kan aldrig FÖRSTÅÅÅÅÅÅ".

Om TS pressar sin man att gå med på donatorinsemination, med hotet att lämna honom annars, så är det väl att "tvinga". Det blir aldrig bra när kvinnan pressar eller lurar sig till barn, men i det här fallet när det inte ens blir mannens riktiga (förlåt?) barn, så kan det bli ännu värre. Tänk om han börjar känna att han står utanför, att han bara är någon som får försörja och passa upp detta barn som egentligen inte är hans, om han börjar känna agg emot det - och får det också att känna att det är en parasit som på nåder får bo i hans hus? Men helst ska ut därifrån så fort som möjligt?

Fast adoptivbarnen FINNS ju redan. Det är inte deras nya föräldrar som SKAPAR deras ev. problem med att inte känna halva sin identitet och halva sin släkt, med att vara annorlunda mot kamraterna i deras självklara kärnfamiljer... Och först och främst så blir det inte SNETT, utan båda föräldrarna är lika mycket föräldrar ända ifrån början. En adoptivfamilj MÅSTE helt enkelt bygga sin familjekänsla på annat än biologi, och det tror jag kan gå - men då måste båda ha den inställningen ifrån början. Tycka att det är något fint - "KOM till oss ni två, så bildar vi fyra en familj"!  

I Sverige är alla donatorer öppna, men det enda de har lovat är att träffa sitt barn EN gång, när barnet fyllt 18 år. EN gång. Tror du att det räcker, efter all längtan, lla grubblerier och alla frågor i nästan 18 år..? Och sedan då - om barnet tror att han/hon har hittat sin far nu äntligen, och att de ska börja umgås? Och så vill inte han? Eller han vill, men frun blir svartsjuk, och hans barn inom äktenskapet är rädda att de ska mista delar av sitt arv..? Det kan BARA bli elände av dessa möten!