Anonym (K) skrev 2015-02-17 13:24:50 följande:
Skilsmässogrunden du nämner känner jag igen från katolska kyrkan. I samband med att äktenskapet ingås säger du ja till barn och samtidigt lovar att fostra dem i katolsk anda. Inom det renläriga synsättet säger man därmed också nej till preventivmedel osv. Hur mycket av resten här och i religiösa värderingar i stort tycker du är relevant i dagens samhälle och för de som berörs av barnlöshet i tråden? Du kan ju inte lyfta ut en bit av en religiös ståndpunkt och klämma in den hur som helst.
I stort tycker jag att det du skriver är BS. Inte "riktig förälder", bah! Det är mycket mer som gör en förälder än spermier, ägg och DNA som finns däri. "Påtvinga honom ett barn", bah! Det blir ju ett högst gemensamt beslut att skapa ett?
Du tycker att en infertil man bör träffa en annan kvinna (som inte kan eller vill bli gravid) och adoptera - wow, med ditt synsätt blir då ingen i det paret "riktig förälder"? Det barnet får väl inte lära känna sina (enligt dig) "riktiga föräldrar" heller. Hur får du ihop det.?
Sedan finns det faktiskt donatorer som är öppna, i alla fall i Danmark.
Jag tyckte att det var relevant att nämna det, eftersom hon - helt förståeligt! - verkar befinna sig i samvetsnöd. Folk har skilt sig av den orsaken förr och det har varit helt accepterat. (Att det är sorgligt för individen är en annan sak.)
Fast det blir en "skevhet" i förhållandet, om den ena är biologisk förälder och den andra inte. Även om paret försöker att tänka bort det, så är jag övertygad om att det kommer att komma till ytan vid kristillfällen, när de inte är överens om barnuppfostran, när de står inför svåra beslut och när förhållandet inte är så rosenrött längre. "Han är mitt kött och blod, han har ärvt min känslighet! DU kan aldrig FÖRSTÅÅÅÅÅÅ".
Om TS pressar sin man att gå med på donatorinsemination, med hotet att lämna honom annars, så är det väl att "tvinga". Det blir aldrig bra när kvinnan pressar eller lurar sig till barn, men i det här fallet när det inte ens blir mannens riktiga (förlåt?) barn, så kan det bli ännu värre. Tänk om han börjar känna att han står utanför, att han bara är någon som får försörja och passa upp detta barn som egentligen inte är hans, om han börjar känna agg emot det - och får det också att känna att det är en parasit som på nåder får bo i hans hus? Men helst ska ut därifrån så fort som möjligt?
Fast adoptivbarnen FINNS ju redan. Det är inte deras nya föräldrar som SKAPAR deras ev. problem med att inte känna halva sin identitet och halva sin släkt, med att vara annorlunda mot kamraterna i deras självklara kärnfamiljer... Och först och främst så blir det inte SNETT, utan båda föräldrarna är lika mycket föräldrar ända ifrån början. En adoptivfamilj MÅSTE helt enkelt bygga sin familjekänsla på annat än biologi, och det tror jag kan gå - men då måste båda ha den inställningen ifrån början. Tycka att det är något fint - "KOM till oss ni två, så bildar vi fyra en familj"!
I Sverige är alla donatorer öppna, men det enda de har lovat är att träffa sitt barn EN gång, när barnet fyllt 18 år. EN gång. Tror du att det räcker, efter all längtan, lla grubblerier och alla frågor i nästan 18 år..? Och sedan då - om barnet tror att han/hon har hittat sin far nu äntligen, och att de ska börja umgås? Och så vill inte han? Eller han vill, men frun blir svartsjuk, och hans barn inom äktenskapet är rädda att de ska mista delar av sitt arv..? Det kan BARA bli elände av dessa möten!
