Lämna infertil sambo?

GoC, du nämnde att du var sjukskriven. Är du verkligen säker på att dina sömnlösa nätter orsakas av dina funderingar kring donationsfrågan eller bottnar de sömnlösa nätterna egentligen i något annat? Kanske är det helt enkelt inte rätt tid för dig/er att ta i den här frågan just nu om det finns andra bekymmer som gör dig sjukskriven och som, rätt eller fel, påverkar ditt beslut, dina perspektiv och din uthållighet när det kommer till barnfrågan? Eller, om ni måste, sök stöd för att kunna navigera rätt. Vad är viktigast för dig? Din partner (livspartner?) eller 100% biologiska barn? Kan du tänka dig att stanna med din partner och att ni får 50% biologiska barn samt en graviditet tillsammans?

Jag lämnade inte min infertila sambo, min livspartner. Det fanns visserligen några få spermier och vi gjorde IVF med ICSI (mikroinjektion). Idag har vi en liten son. Jag hade inte sett på min son med andra ögon om han hade kommit till genom donerad sperma.

Vägen till barn är långt mer än bara DNA i ägg och spermier - det är ju bara början på ett liv som förälder, förhoppningsvis ett långt liv! För mig låg adoption längre bort än en eventuell donation. Det var viktigare att vi fick gå igenom en graviditet tillsammans och vara med om en förlossning samt få vara närvarande vid vårt barns första tid i livet, vilket du inte får vid en adoption. För visst blir det "ert" barn när du bär det - oavsett om ägg eller spermier inte kommer från er - en spännande och förväntansfull tid! Det är också en resa som jag inte ville dela med någon annan än min man.

Med det sagt så var IVF:en kostsam (vi gick privat, lyckades på första försöket), min graviditet förhållandevis svår och förlossningen plötslig och dramatisk (sen prematur, akut KS). Jag hade dock inte velat ha det ogjort och jag är inte rädd för att göra resan på nytt.

Jag hade utan tvekan stannat med min man och inseminerats med donatorsperma eller gjort IVF med donerad sperma och fått 50% biologiska barn. Vem vet? Kanske är det dit vi måste gå för att senare få syskon?

Vad tråkigt! Jag hade också tänkt fråga dig om det kanske fanns spermier i testiklarna, men ni har alltså fått svar.

När vi fick beskedet om ofrivillig barnlöshet var det också chockartat. Vi fick svar per brev (!) (hjärtlöst att skicka sådana besked per post). Dagen efter ringde jag IVF-kliniken runt hörnet och bokade tid för konsultation. Jag var förstås inte i något särskilt gott skick då, men för vår del var det lite "just do it" över det hela. I kris kan man hitta styrka. Om man inte tror det är det bara att testa i alla fall och se vad som händer. Bryt ihop och kom igen, ungefär så. MEN, nu var vi inte i samma sits som ni. Det fanns ju spermier i vårt fall.

Du skriver att om ni väljer donerad sperma så vet du inte vem du får barn med. Det är på sätt och vis sant, men du vet vem du väljer som förälder till ditt barn och det är om möjligt ett viktigare val. Barnet blir absolut ert - att det finns till är ert beslut och ni går igenom graviditet, förberedelser och förväntan tillsammans. Varfrån fröet kom skulle inte jag se som avgörande även om jag har full förståelse för att man kan tänka olika om det.

Jag vet inte hur processen ser ut i Sverige, men jag känner ett par kvinnor som åkt till Danmark och inseminerats och/eller gjort IVF (av dem är en gay, en annan är ensamstående och 40 år). De hade heller inget annat val. De fick välja donatorns profil i alla fall. Ingen av dem har ångrat sig (och jättefina barn har det blivit!).

Jo, ett litet tillägg till dig, GoC: Du skrev för ett tag sedan att om ni får ett barn med hjälp av donerad sperma och att ni sedan går skilda vägar, att allt skulle vara förstört, att du satt ett barn till världen utan biologisk pappa. Men om det skulle ske, tror du inte att din man ser ert barn helt som sitt, dvs. barnet skulle ha "lika mycket två föräldrar" som vilket annat barn som helst? Han har ju då varit med under graviditet, förlossning och småbarnsår. I ert fall kanske barnet till och med får en alldeles särskild betydelse för din man just på grund av omständigheterna?

Hur pratar ni om sådana här saker du och han? Hur ser han på att bli pappa, men inte biologisk pappa? Skulle den katastrof du oroat dig över kunna bli verklig? Ventilerar du dina farhågor med honom eller orkar han/ni inte det just nu? Jag vet hur sådant här kan ta på relationen. Min man mådde också dåligt - tja, VI mådde dåligt. Jag var rädd att vi inte skulle få några barn alls och förberedde mig på att det skulle ta lång tid - tid som jag inte hade. Vi hade långa krissamtal på sängkanten och livet kändes just så som du beskrev det: vi var inte där vi ville vara i livet, det var ju inte såhär det skulle bli..

Vi har förstås lite kvar att bearbeta i allt som vi har varit med om. Barnlöshet skakar om en relation, så är det.

Skilsmässogrunden du nämner känner jag igen från katolska kyrkan. I samband med att äktenskapet ingås säger du ja till barn och samtidigt lovar att fostra dem i katolsk anda. Inom det renläriga synsättet säger man därmed också nej till preventivmedel osv. Hur mycket av resten här och i religiösa värderingar i stort tycker du är relevant i dagens samhälle och för de som berörs av barnlöshet i tråden? Du kan ju inte lyfta ut en bit av en religiös ståndpunkt och klämma in den hur som helst.

I stort tycker jag att det du skriver är BS. Inte "riktig förälder", bah! Det är mycket mer som gör en förälder än spermier, ägg och DNA som finns däri. "Påtvinga honom ett barn", bah! Det blir ju ett högst gemensamt beslut att skapa ett?

Du tycker att en infertil man bör träffa en annan kvinna (som inte kan eller vill bli gravid) och adoptera - wow, med ditt synsätt blir då ingen i det paret "riktig förälder"? Det barnet får väl inte lära känna sina (enligt dig) "riktiga föräldrar" heller. Hur får du ihop det.?

Sedan finns det faktiskt donatorer som är öppna, i alla fall i Danmark.