Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

reflections

Äldre 9 Mar 00:40

#311

maaammaaa skrev 2012-03-06 07:37:20 följande:

Som så många andra mödrar som ammar om nätterna hade jag viss sömnbrist och en ettåring och ett spädbarn att sköta om dagarna. Jag ringde familjevårdaren och frågade om tre dagars avlastning dagtid tills sömnrytmen ordnade upp sig. Familjevårdaren sa att de kan inte ge hemhjälp om inget allvarligt hänt typ befogad barnskyddsanmälan, tvångsintagning till mentalsjukhus så då försökte hon med det. Jag blev inte intagen på sjukhus för läkaren klassade mig frisk och den barnskyddsanmälan som familjevårdaren gjorde tillsammans med tre kvinnor från socialen hade ingen relevant motivering. Vi kämpar för att få våra barn tillbaka, justitieombudsmannen är nästa som ska få ta emot en klagan. Tro nu bara inte att all arbetskraft alltid sköter sitt arbete på rätt sätt. Man ska inte svartmåla utan hjälpa om man är socialarbetare. Det händer ibland att folk får sparken eller får be om ursäkt inom alla yrkesgrupper. Först tänkte de inte omhänderta barnen sa de, men familjevårdaren började kräva att vi skulle donera bort kläder som var i användning. Sexåringen fick bara ha 15 par byxor annars bedömde hon att vi inte kunde sköta barnen, hon hittade fingermärken på fönstren och hår i golvsilen, köpte nya gardiner till vårt panorama fönster som vi ville ha utan gardiner, en ful trasmatta från loppis för att vi skulle ha det "hemtrevligt" Jag gillade inte mattan så hon tolkade att jag var osammarbetsvillig, hon låg i min säng när hon skulle få killen att sova på en tid som han inte ville sova, hon sa åt en barnmorska att min man sagt åt henne att han inte skulle ringa ambulans om det behövdes ifall förlossningen gick snabbt utan bara låta oss dö(jag var gravid vid den tidpunkten och har haft snabba enkla förlossningar). Jag sa åt barnmorskan, sånt säger man inte åt en myndighetsperson ifall man planerat sånt. Barnmorskan trodde på mig och vi hann till sjukhuset och förlossningen gick snabbt men bra utan bedövning eller smärtstillande. Varje gång jag var av annan åsikt än familjevårdaren skrev hon negativa saker i journalen, som att jag var omtöcknad. Mitt psyke började hon ifrågasätta, beskyllde mig för vargparanoja i föräldraskapsbedömningen, tyckte inte samspelet fungerade. Jag blev högeligen irriterad på henne, soc. försvarade henne de trodde på henne och tog barnen. Jag har flera friskhetsintyg på både mig och barnen från psykiater, barnpsykiater, neurolog och överläkare men soc. bedömer ändå att vi inte är kapabla att ta hand om våra barn. Dessutom tycks det vara en religionsfejd på gång. De som tillhör samma religion håller ihop mot oss. Soc blev fälld enhelligt i rätten om att det brådskande omhändertagandet var obefogat. Alltså kan de begå misstag och det har de tänkt fortsätta med. De gillar mig helt enkelt inte, det har många märkt. Jag går inte direkt och skäms över att jag nattammade.

Tror jag inte ett dugg på.

reflections

Äldre 9 Mar 00:46

#312

Anonym (LVU:ad) skrev 2012-03-06 11:46:00 följande:

Jag känner flera stycken som blivit LVU:ade som barn, inklusive jag själv. I ALLA fall anser såklart föräldrarna att de blivit väldigt orättvist behandlade av soc.

För egen del blev jag omhändetagen redan vid födseln då min mor satt inne för mordförsök på min bror. Syskonen var såklart också LVU:ade, och hade varit det i perioder även innan denna händelse. Hon tyckte det var att "ta i" eftersom hon älskade sina barn och gjorde allt för dem. Hon trodde hon skulle få hem mig efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff men det fick hon såklart inte, vilket är hennes stora sorg. De andra fick hon dock tillbaka (!)

En flicka jag vuxit upp med blev omhändertagen vid tio månaders ålder, då hennes mor missbrukade allt hon kunde få tag på. Morsan har fått hem henne i några omgångar och sen blivit av med henne lika fort igen. Tack vare att soc släppte hem henne då och då har hon behövt utstå att se sin mor hora, se yxslagsmål och andra fyllebråk, blivit lämnad hemma ensam som mycket liten. Lämnad på restauranger, satt utanför krogar, lämnad på hotellrum när morsan varit ute och festat (resor som soc betalat för att hon och flickan skulle ha lite "kvalitetstid")
Varje gång flickan kom hem till oss efter att ha varit hemma en tid har hon lidit av fruktansvärda mardrömmar, sängväteri, ångest, och sockerabstinens då hon sällan fick riktig mat utan bara godis. Mamman anser att hon inte gjorde speciellt mycket fel, eftersom hon älskade sitt barn och gjorde sitt bästa.

En pojke jag växte upp med blev omhändetagen när han var tre år. Han kunde då inte tugga, eftersom han levt på välling enbart i hela sitt liv. Han hade i stort sett bott i sin spjälsäng hela livet och där brukade mamman ibland glömma bort honom, och åka till stan, gå hem till väninnor osv. Han fick ny blöja endast när han bajsade, och det kunde gå timmar tills den byttes. Hon var "lättare utvecklingsstörd" och hade inga missbruksproblem. Hon slog honom, brände honom med cigaretter och diverse. Hon ansåg att soc gjort fel som tog honom, för han mådde bra och hon tyckte inte att hon gjorde nåt fel.

Jag anser att soc är på tok för slappa, inte tvärtom. Fler barn borde tas omhand, utan en massa jävla daltande med föräldrarna. Ungar kan inte leva på att föräldrarna älskar dom enbart. Det krävs mer att vara förälder än att knulla och sen föda fram ett barn. Man ska VARA en förälder, ta ansvar, och göra sitt allra yttersta varje dag. Jag tamejfan hatar alla skitföräldrar därute som inte fattar att dom gör ett förjävla kasst jobb som förälder, och sen skyller ifrån sig på allt annat.

Nej men, är du säker på att du inte hittar på nu? Överdriver du inte nu, har du inte "vinklat" historien?

(ironi)

Anonym (ssk)

Äldre 9 Mar 01:19

#313

Anonym (Signaturen) skrev 2012-03-07 21:03:23 följande:

Ja, frakturerna bör vara helt läkta och hon har inte fått några men, om det uppstått nya kan vi inte veta eftersom sjukvården vägrat att ta nya röntgenbilder på henne.
Ingen vet hur de uppstått eller varför, och de kan varken bekräfta eller utesluta alla sjukdomar då vissa av proverna "glömdes bort" och togs mer än en månad efter att hon börjat få behålla specialmaten.

Ursäkta mig, men rebensfrakturer är inget som uppstår spontant, och om ni eller flickan själv inte "vet" hur de uppstått är det något som är väldigt fel...det behövs mycket kraft för att orsaka dem vill jag tilägga...oh det är jävligt smärtsamt att gå omkring med. skämmes!

Anonym (empati)

Äldre 9 Mar 02:08

#314

astro skrev 2012-03-09 00:17:59 följande:

Skillnaden är att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Det är en väldig skillnad mellan att HA vanvårdat och att kanske KOMMA att vanvårda.

Något som ironiskt nog är ett av skälen till att jag tycker att det behövs en omstrukturering så att insynen i soc arbete (och möjligheten att granska detta) blir större. Eftersom det ibland ser ut som om förutfattade meningar (det kan BLI vanvård) starkt spelat in i socbesluten (som t ex i fallet med den begåvningshandikappade mamman som diskuterades nyss här i tråden).

Vad gäller olikheter - KLART man ska få vara olika! Vissa föräldrar tycker att barn ska vara snyggt klädda dygnet runt, andra tycker att barn ska få springa nakna omkring bara det är varmt nog. Vissa läser massor av bra böcker för barnen medan andra tror att "god litteratur" är detsamma som utskicken från GoBoken.

Olika barn får olika förutsättningar. Jag tror inte ens att det vore lyckat att ändra på det.

Men - och det är ett stort men -

det är en väldig skillnad på frihet och vanvård.

Att inte ge barnen mat. Att inte hålla reda på var barnen är. Att låta farliga saker ligga framme inom räckhåll för småbarn. Att ta droger och vara påtänd eller medvetslös medan man har ansvar för barn. Detta är INTE frihet eller "att få vara sig själv". Och här behövs verkligen socialen!

Vad som också behövs är som sagt insyn, så att det inte KAN hända att familjer drabbas av okunniga, övernitiska eller fördomsfulla myndighetspersoner. Det är där jag tycker att det brister.

Exakt så ja. Att barnen inte får mat, att de blir utsatt för våld, sexuellt våld eller annat vidrigt. Det är bara då som socialen ska ingripa. Inte för att nån fått för sig att det kan vara föräldrarnas fel att nån inte pratar bra osv.

Föräldrarnas livsstil säremot, tycker jag inte soc har nåt alls att göra med. Så länge inte den livsstilen innefattar droger, slagsmål eller misshandel.

Anonym (empati)

Äldre 9 Mar 02:12

#315

Mad as snow skrev 2012-03-09 00:13:52 följande:

Jag har aldrig sagt att det automatiskt skulle vara vanvård för att ett barn inte kan prata ordentligt, jag har sagt att det kan vara en indikator på en större problematik. Givetvis tar man reda på detta innan barnen omhändertas, det är väl självklart. Men i efterhand är det lika självklart att den dysfunktionella föräldern efterkonstruerar det hela till att handla om att barnet omhändertogs på grund av några skitdetaljer som ingen människa egentligen bryr sig om. Det låter ju alltid helt vanvettigt, tills man gräver lite djupare och inser att det också är det. Det handlar om föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar, något som inte är en mänsklig rättighet.

Var går gränsen för dig, när anser du att samhället ska stiga in och omhänderta barnen?

Är det inte en mänsklig rättighet att vara förälder? Det tycker jag det är. Vi har organ i kroppen som är till för att producera barn, det är det som hela livscykeln bygger på. Visst har vi rätt att få barn. Ingen borde få ta den rätten ifrån någon som vill och kan få barn.

Socialen borde byta ATTITYD helt enkelt, istället för att gå in som kontrollant om hur mycket fel föräldrarna gör tycker jag de ska gå in i första hand och se: vad kan vi göra så att de kan få det bättre?

Anonym (empati)

Äldre 9 Mar 02:35

#316

Chianti skrev 2012-03-09 00:25:11 följande:

Ok, i så fall hade jag fel. Så då blev steget kort då, om samhället omhändertagit barn ända sen 1800talet?

Nu sa jag inte att man började tvångsomhänderta barn då, jag sa att det sociala systemet blev till då. Det var nog inte förrän alla krigen var över som vi började syssla med sånt, innan det var vi rätt upptagna med annat... så jag skulle tippa på att vi började med det nån gång kring 1940... och då var det nog bara en väldigt liten rörelse till att börja med, skulle jag tippa.

Njut av livet ta inget för givet

Äldre 9 Mar 03:04

#317

Självklart tar soc inga barn på lösa grunder, det e bara uppmärksamhet som gäller när kvinnor skriver annat mer än hälften av deras historier är tamejfan bara lögn, det är nästan löjligt skrattretande hur dom kan få andra tro på allt dom säger.

Lazur

Äldre 9 Mar 07:44

#318

Merwinna skrev 2012-03-08 17:07:20 följande:

Precis! En elvaåring kan ju dessutom sköta ett spädbarn. Det får mycket yngre flickor än så göra i andra länder, och här i Sverige också förr. Så är inte mamman mera handikappad än så, så är det inget problem när det gäller den kroppsliga omvårdnaden om barnet samt hushållsarbetet. Däremot behövs det ju som sagt någon som är normalbegåvad för att kunna ge barnet intellektuell stimulans när det blir större, så att det inte också blir efter p.g.a. att det inte har någon "vuxen" att slipa sin hjärna på. Men där har vi ju mormodern.

Att man är på en elvaårings nivå säger ingenting egentligen, det är en sammanfattande beskrivning av begåvningsnivån. Den kurvan kan vara mycket ojämn, språkmässigt kanske en lång bit över kurvan, spatialt kanske kring en femårings, motoriskt kring sju osv och då gör man ett genomsnitt som inte alls bekräftar att personen i fråga är tillförlitlig som en elvaåring. Man måste titta på helheten, en vuxen person som är så pass utvecklingsstörd ska inte ha barn tycker jag. Jag är mamma till en gravt förståndshandikappad pojke, och vet hur ojämna dessa kurvor är och hur litet de kan beskriva reella situationer utan bara ett genomsnitt. Ett barns behov är större än förälderns behov av att få vara förälder, barnet ska alltid gå före.

Mad as snow

Äldre 9 Mar 07:46

#319

Anonym (empati) skrev 2012-03-09 02:12:20 följande:

Är det inte en mänsklig rättighet att vara förälder? Det tycker jag det är. Vi har organ i kroppen som är till för att producera barn, det är det som hela livscykeln bygger på. Visst har vi rätt att få barn. Ingen borde få ta den rätten ifrån någon som vill och kan få barn.

Socialen borde byta ATTITYD helt enkelt, istället för att gå in som kontrollant om hur mycket fel föräldrarna gör tycker jag de ska gå in i första hand och se: vad kan vi göra så att de kan få det bättre?

Nej, det är absolut ingen mänsklig rättighet att vara förälder. Om så var fallet skulle staten tvingas dela ut barn till alla som inte kunde få några. Att vilja bli förälder är en naturlig drift däremot, men det är en annan sak. Att alla ska få bli föräldrar är inte lika självklart och somliga bör absolut inte ha hand om sina egna barn. Vet du hur många barn som misshandlas psykiskt och fysiskt i hemmet? Vet du hur många barn vars uppväxter fullständigt fuckas upp av totalt dysfunktionella individer? Det är skrämmande siffror och i allra högsta grad en verklighet. Din utopi om bananhus är det inte.

Socialen går ju in och försöker stötta inledningsvis. En utredning är ingenting man gör på en kafferast och där man omedelbart LVU:ar barnen i första hand. Det är något som görs när det behövs, och det är rätt uppenbart att det gör det när man sätter sig in i en del av de här fallen.

Du utgår från föräldrarnas rättigheter, att vara föräldrar och att göra vad de vill med sina barn. Jag utgår från barnens rättigheter. Det är den stora skillnaden mellan våra ståndpunkter. Men jag undrar fortfarande: när tycker du att gränsen är nådd och samhället ska träda in? Vad får man inte göra med sina barn?

Mad as snow

Äldre 9 Mar 07:47

#320

Anonym (empati) skrev 2012-03-09 02:08:28 följande:

Exakt så ja. Att barnen inte får mat, att de blir utsatt för våld, sexuellt våld eller annat vidrigt. Det är bara då som socialen ska ingripa. Inte för att nån fått för sig att det kan vara föräldrarnas fel att nån inte pratar bra osv.

Föräldrarnas livsstil säremot, tycker jag inte soc har nåt alls att göra med. Så länge inte den livsstilen innefattar droger, slagsmål eller misshandel.

Men socialen går inte in och tvångsomhändertar alla barn de får nys om som är sena i talet. Tror du seriöst att så är fallet?

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL