Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

Mad as snow

Äldre 9 Mar 15:25

#361

Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-09 14:23:18 följande:

Ja visst finns det föräldrar som saknar förståelse för var de brister som föräldrar. Jag är dock trött på sådana här trådar där människor försöker påstå att de gäller alla föräldrar som fått sina barn omhändertagna. Jag har fått mina barn akut LVU:ade, men att det var jag och min man som hade rätt och socialen fel har vi domslut på. Trots att socialen kritiserades hårt i domslutet jobbar dessa utredare kvar, utan någon reprimand, utan kan fortsätta att behandla andra familjer på samma sätt. Jag känner dock ingen ilska eller bitterhet jämtemot dem personligen utan jag inser att det är systemfel som är orsaken. Det är ändå under all kritik att de kan fortsätta med samma metoder som innan trots att dessa metoder kritiserats av förvaltningsrätten (och Socialstyrelsen säger bara att socialen följt riktlinjerna, vilket visar att både SOL och LVU behöver skärpas till).

Jag är också trött på att människor försöker rättfärdiga omhändertagande med att det fanns vissa tveksamheter i föräldrarnas sätt, som tex Sandvikenfallet. De försöker få det till att bara för att det finns sådana faktorer så var det rätt att omhänderta barnen, när det i stället med säkerhet skulle ha gått att lösas på sätt som var bättre för barnen.

Det förstår jag att du är trött på. Du ser ju saken ur ett perspektiv och jag ur ett annat. Men vi verkar vara överens om vad som är irriterande i de här typerna av trådar.

Anonym (sanningen) Trådstartaren

Äldre 9 Mar 15:56

#362

Anonym (Signaturen) skrev 2012-03-09 08:25:11 följande:

Ursäkta mig men har jag sagt att jag är en idiot? Flickan i fråga var 5 månader och jag VET INTE vad som hänt. Det fanns inga märken och det fanns inget som visade på att hon hade ont, hon hoppade hoppgunga och skrattade samma dag som det upptäcktes?!
Skämmas kan du göra själv, som hoppar på folk med nånting du inte vet mer om än ett litet inlägg i en tråd!

Har själv brutit revbenen, multifraktur efter hårt slag och hade inte ett enda märke, så visst kan man bryta revbenen utan yttre skador efter slag.

Merwinna

Äldre 9 Mar 17:24

#363

Lavish skrev 2012-03-09 10:23:53 följande:

Men vem är du att avgöra att mormorn (som inte är så gammal) inte kommer orka när hon själv tror att hon kommer det? Att du inte vill ta hand om ditt barns avkomma (vilket jag har all förståelse för) betyder ju inte att den här kvinnan känner på samma sätt. Det är också stor skillnad på att ha en förståndshandikappad med en nivå på 18 månader att ta hand om och att han en på en nivå kring 11 år. Den här förståndshandikappade mamman har ju klarat att bo själv utan problem (vad som framkommer) och har klarat att sköta om barnet praktiskt. Hon borde snarare kunna vara sin mamma till hjälp med hushållsarbete etc än att främst vara en börda.

Håller med här. Det är ingen som har sagt att föräldrar till begåvningshandikappade ungdomar, ska tvingas eller ens försöka övertalas att ta hand om sina eventuella barnbarn. Men just den här mormodern VILLE ju faktiskt det! Man kan inte döma andra efter sig själv! Och med detta sagt så har jag all respekt för Lazurs förhandsbeslut att inte göra det, för hans eller hennes situation låter verkligen jättejättejobbig redan idag!

Merwinna

Äldre 9 Mar 17:25

#364

Lavish skrev 2012-03-09 10:29:01 följande:

Sen tror jag knappast någon är intresserad av att slåss för någon med en begåvningsnivå kring 18 månaders möjligheter att få vara förälder? Jag skulle inte slåss för min systers möjlighet att få vara mamma om hon fick barn, hon ligger kanske på en 2 årings nivå.

Håller med här också. Man ska inte blanda äpplen och päron.

Merwinna

Äldre 9 Mar 17:28

#365

Lazur skrev 2012-03-09 10:42:29 följande:

Skrev jag det? Jag skrev att det _kan_ vara så man resonerat i från myndigheters håll. Jag tycker det är rätt jag, man måste ha en framförhållning som är längre än bara närmaste åren utan i ett långt perspektiv, det har man inte om man bara ser här och nu, kommer det här funka i längden? De har nog sett att nej, det är inte realistiskt och då ska man också agera utifrån det tycker jag. Jag har inte sagt att mormodern inte kommer att orka, hon vill nog men frågan är om hon pallar i längden. Något annat har jag inte skrivit.

Men vad är felet med att hon "pallar" i kanske fem år, och att ett familjehem får ta över DÅ..? Med bibehållen umgängesrätt för både mamma o mormor, naturligtvis. Då har ju ändå barnet fått fem år ytterligare på sig att grunda sin relation till de viktigaste personerna i sitt liv. Sitt ursprung. Och även detta, att ett barn som är fem år äldre har hunnit utveckla ett tidsbegrepp, förstår bättre när man pratar om när mamma o mormor ska komma och hälsa på och så. Ju mindre barnet är desto mer traumatiskt, ju!

Merwinna

Äldre 9 Mar 17:29

#366

Lavish skrev 2012-03-09 10:45:39 följande:

Men barnet hade ju redan en stark anknytning till sin mamma, varför är det i så fall bättre att separera ett litet barn med stark anknytning nu, istället för att vänta och se om man eventuellt en dag kanske måste låta en tonåring flytta till familjehem?

I mina ögon är det ju mycket bättre att barnet får bo hos sina anknytningspersoner till 15 isf och sen flytta till familjehem med tät kontakt till mamman, än att slita ett 1-2 årigt barn från sina anknytningspersoner p.ga vad som eventuellt möjligtvis händer decennier in i framtiden.

Nu ser jag att du precis skrivit det jag skrev!

Merwinna

Äldre 9 Mar 17:46

#367

astro skrev 2012-03-09 10:51:27 följande:

Jag blir också lite road av ditt antagande att singelkvinnor som vill ha barn måste vara sociala avvikare eller dåliga på relationer på något sätt. Det är väldigt långt ifrån sanningen men jag orkar inte börja bena ut detta, vill bara konstatera att du här visar fram ett praktexempel på de förutfattade meningar som alltför ofta får styra i vårt samhälle.

Det fattar väl jag också att det kan vara olika historier som ligger bakom i olika fall. Om man är gift och har skjutit upp barnafödandet för karriärens skull, och så sticker maken när man är 36... Då fattar jag att man kan känna att man har eld i baken, och att det inte finns att leta en ny man som dessutom är bra pappamaterial, och att hinna bygga upp ett förhållande...

Men de här andra kvinnorna finns också. De som saknar man och vänner, och ser ett inseminationsbarn som enda sättet att få en människa att höra samman med. Och det är såklart jättesynd om dem, och deras längtan är inget konstigt. Men det blir helt säkert ingen bra uppväxt för det barnet...

Merwinna

Äldre 9 Mar 17:49

#368

astro skrev 2012-03-09 11:33:37 följande:

Merwinna, här är en länk till hela utredningen från 2001.

www.regeringen.se/sb/d/135/a/608

Jag har f ö aldrig sagt att jag är för att omhänderta barn till begåvningshandikappade. Det är jag generellt inte alls.
Men jag delar inte din syn på de som du kallar "behjärtansvärda grupper". Alls.

Det där har jag läst för länge sedan, och där framgick också att det var många tunga remissinstanser som var emot. BRIS bland annat...

Border

Äldre 9 Mar 18:26

#369

Ts, jag tycker att det är jättebra att du startat den här tråden.
Jag tillhör själv den skaran personer som är livrädd att ens barn ska tas ifrån en på grund av alla skräckhistorier man hört.
*En ytligt bekant säger att hennes dotter fråntagits henne på helt fel grunder. När man frågar mamman varför soc anser att det var berättigat att omhänderta barnet enligt LVU så säger hon att det beror på att hon har en depression. Hon menar på att det är en vanlig depression, att hon äter emdiciner och fungerar helt normalt.
Då blir jag LIVRÄDD för jag äter själv antidepressiva mediciner och går hos en psykolog varannan vecka. Jag har varit så förbannat rädd att min psykolog ska anmäla mig på grund av att jag lider av psykisk ohälsa. Jag vet att min son har det jättebra med mig och sin pappa, men då kan jag tänka som så att, jag kanske är en sån mamma som tror att jag gör det bästa för mitt barn, men egentligen inte gör det.
Nu har jag förstått att det ligger mer bakom att hennes dotter blev omhändertagen.
*En granne säger att hon blivit anmäld till soc av förskolan pågrund av att dottern ibland är lite smutsig runt munnen och att hon har lite för stora kläder. Då blir jag oxå rädd, för jag vet att vi missat nån fläck när vi trättat sonens mun på morgonen, och när han vuxit ur gamla storleken på kläderna och han byter upp en storlek kan de nya kläderna vara något för stora. Ska vi bli anmälda till soc på grund av det?
Nu har jag träffat grannens dotter och grannen har berättat mer. Hon säger: "Dottern tycker ju inte om att duscha, tvätta sig eller borsta tänderna, så då struntar jag i det, för det är ju ett övergrepp att tvinga barn till sånt de inte vill". Dottern är extremt smutsig och har kläder och skor som är flera storlekar för stora. Mamman förstår inte själv att hon brister.

Rädslan för att soc ska ta min son är fruktansvärd. Det är hemskt och jag är rädd varenda dag, varje sekund. Men efter att den här tråden har skapats kan jag kanske lugna mig en smula

Lavish

Äldre 9 Mar 18:28

#370

Chianti skrev 2012-03-09 11:04:26 följande:

Orsaken till att man inte alltid placerar barn hos släktingar är den känslomässiga relation släktingarna har och som gör att det kan vara svårt för den tilltänkta vårdnadshavaren att stå emot föräldrarna.

Mormodern i detta fallet kanske till och med förnekar att dotterns utvecklingsstörnig är ett problem?
Om hon då blir vårdnadshavare så hur ska hon då vilja eller kunna stå emot dottern om t ex dottern bestämmer sig för att ta med barnet ut i skogen (hittar inte hem), gå på fest, (folk blir fulla och tappar kontrollen) gå på stan (springa ut i gatan) osv.

Man har helt enkelt inte förmågan att göra korrekta val för barnet, då man även känner en skyldighet mot sitt vuxna barn. En intressekonflikt som säkert inte är så enkel att hantera.

Tja dels var det ju en del av avtalet att dottern aldrig skulle lämnas ensam med barnet, dels så skulle de ju ha socialarbetare i hemmet 7 dagar i veckan så jag antar att de hade upptäckt sådana tendenser.

Regeringsrätten dömde alltså emot socialen, att barnet skulle bo med mormor och mamma, så den slutgiltiga domen blev att barnet skulle stanna med sin biologiska släkt.

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL