De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Nope det är helt sant. 
Fadern. 

En mammas berättelse ..

www.simplesite.com/pages/v4bridge.aspx&href=%2Fbuilder%2Fpages%2FSubscriptionCheckout.aspx%3Fcnvt%3D1%26ofr%3Dhyop34fds%26OrderScreen%3D1%26CheckoutSource%3DV4NewTopBanner&returnurl=https%3A%2F%2Fv4.simplesite.com%2Findex.html%23%2Fpages%2F436012272&logouturl=https%3A%2F%2Fv4.simplesite.com%3A443%2F%23%2Flogout

Nu sla jag vara sådär lite skönt irriterande och svara på något som skrevs för ett år sedan.

Det beror givetvis lite på omständigheter men så svårt är det inte att dra på sig en orosanmälan (ang hur en person kan få på sig fem st ).

Det är lite snöbollseffekt på det där. Det kan räcka med att du berättar för någon ytligt bekant att du har fått en och så vips har du en till. Har du ett placerat barn krävs det ännu mindre,då ligger du i underläge redan innan personen hunnit bilda sig en uppfattning om dig, och jäklar vad folk kam bli på alerten då och inbilla sig lite allt möjligt...ja så måste det förstås vara...eftersom ungen hennes är placerad. Varför skiter folk i regel i, alt utgår de ifrån att du ljuger och att det i verkligheten måste ha hänt något riktigt hemskt.

Jag har fått fyra st orosanmälan på detta sätt. Inget gick längre än en förhandsbedömning.

Barnet var placerat för att jag ville det. Om det var något de störde sig på var det ev en viss ambivalens,för jag visste väl inte riktigt hur jag skulle ha det av anledningar jag inte behöver gå in på.

Men när människor får höra att ens barn är placerat så får dem plötsligt en fantasi som skulle kunna få en science fiction författare att bli grön av avund. Ser att man beställer hem kebab en gång på en månad HERREGUD UNGEN FÅR INGEN HEMLAGAD MAT. Barnet går ej på dagis än eftersom man precis flyttat isär från pappan och flyttat tillbaka till sin hemstad...en månad tidigare.DET ÄR JU SÅ SYND OM BARNET SOM INTE HAR DAGIS.

Herregud vad jag läst historier, av allt från läkare till en sur granne. Hade det inte varit för att en orosanmälan ändå är allvarlig bara i sin natur av at vara vad den är så hade jag nog pinkat i brallorna varje gång, av skratt.

Sedan kan det i vissa fall vara svårt att veta vad som kom först, hönan eller ägget...dvs,har dem upomärksammat något och sedan ytterligare info om placerat barn blir den utlösande faktorn? Eller är själva placeringen en utlösande faktor för att de ska få livlig fantasi?sådant där går givetvis att spekulera i och det kan ha varit både det ena och de andra. Vad som däremot är solklart är att det kommit in en orosanmälan väldigt kort tid efter att informationen nått personen ifråga. Här pratar vi om dagar, max en vecka...inte månader.

Ang trådstarten. Jag fattar inte det svart/vita tänket. Det är väll inget " vi mot dem där borta i andra trådar" Soc är väl för fan ingen liten Gud gubbe som sitter på ett litet moln och pekar med en pinne. Soc är inte en, det är många många individer och här ska du få höra något i tressant. Under pågående tid en utredning pågår och under den tid ett barn är placerat så kan det ske rätt många byten av handläggare på ärendet. Och det är inte nödvändigtvis så att de alla är riktigt överens heller. Det har jag sett från första parkett och det kan vara väldigt förvirrande för en förälder som redan känner sig maktlös och förvirrad.

Det sägs att för varje negativ upplevelse så behöver man fem positiva för att få upp balansen igen.

Det behövs inte så mycket för att en person, med eller utan insikt om sin föräldraförmåga, ska bli helt åt skogen hispig och nojjig för det räcker faktiskt med att några få har varit nedlåtande och kränkande. Det går inte att argumentera här och säga att förälderna bara vill se det negativa för det är inte riktigt så människor fungerar. Även de utan insikt kan känna sig utsatta och helt utom sig av förtvivlan och det är mer troligt att de lyssnar och anstränger sig om de inte känner sig kränkta och hotade. Att veta hur man ska hantera föräldrarna borde lite vara en grundregel för har man inte dem med sig så blir det ju lite svårt att få dem att lyssna.

Och när det gäller 5-1 regeln ovan så vete sjutton alltså, det är lite gränsfall.

Vill tillägga att när jag skrev gränsfall ovan så menade jag inte bara soc secr. Vet inte om det är den kultur vi lever i eller vad, men just detta att vara omedvetet nedlåtande märks väldigt tydligt i det yrket....och på familjeliv bland kissnödiga småbarnsmorsor med duktigfeber, fenomenet existerar överallt och vi är duktiga på att vara så himla duktiga i detta land.

Har du förlorat ditt barn? Har du blivit våldtagen och mordhotad? Uppenbarligen inte eftersom du väljer att helgonförklara Soc, vilket är det sämsta du kan göra. Hoppas du får uppleva liknande men det är hemskt att om du måste förvaret förstå VERKLIGHETEN som är den dem drabbade av Soc barocka och lögnaktiga historier!

Jag jobbar på soc och det som inte tas upp i denna tråd är de fallen där ungdomar hamnar helt snett och föräldrarna är DESPERATA efter ett LVU på grund av att ungdomen rymmer å rymmer från varenda placering. Oftast får vi höra att vi inte gör nånting, eller det motsatta... att vi omhändertar barn på fel grunder.

Jag skulle vilja säga att inget av det stämmer. Men det är svårt att se utifrån. Vi gör jättemycket. Många söker sig också själva till oss.

I de flesta ärenden jag har haft så är människor imponerande samarbetsvilliga och ofta medvetna om sina problem trots att de är ledsna och oroliga för att de blivit anmälda. Vi försöker jobba tillsammans med familjerna så långt det går. Ibland måste man såklart gå in med tvång (LVU) när det är riktigt allvarligt och stor risk att barnet kommer att skadas. Men oftast får man till insatser och stöd på frivillig väg.

Jag är imponerad av det jag ser varje dag. Både arbetet som görs från vår sida och öppenheten och samarbetsförmågan som de flesta som kommer till oss har. I de allra flesta fall får man till jättebra lösningar. Men inte alltid... och det är de fallen ni läser om i tidningen eller på familjeliv.

Att placera och omhänderta kostar enorma summor och det är inget man bara gör på helt lösa grunder.

Ny i tråden så har inte läst hela.

Vill dock säga att det verkar vara stor skillnad på kvalitet på handläggarna. Jag är gift med en man vars exfru har diagnos schizofreni  (barnen bor v.v) och det regnar in orosanmälningar mest hela tiden, och Soc har gjort tre utredningar, varav den sista alldeles nyss. De 2 första utredningarna var inte bra genomförda. Den första fattade de nog inte hur allvarligt läget var. Det var två väldigt unga personal som skulle träffa föräldrarna, de trodde nog det skulle vara ett enkelt fall men när man då sitter där med en mamma som snackar om artificiell intelligens och att hon och barnen styrs utifrån osv, då visste de inte vad de skulle göra. De sa "vi har en modell att gå efter" och allt det här konstiga snacket passade inte in. Inget speciellt hände mer än att de uppmanad henne att ta sin medicin. De valde att inte kontakta läkaren trots att de har lov till det tex. 

Nästa utredning, annan handläggare, som verkade vimsig och förvirrad, blandade ihop namn och skrev saker i protokollen som blev helt fel (vissa saker förstod man sen berodde på att hon inte lyssnat/hört fel/dragit egna slutsatser) . Den första utredningen var inte speciellt välskriven den heller. Jag och min man som jobbar med det skriftliga språket varenda dag blev lätt förfärade över att dessa anteckningar kan ligga som underlag för beslut, när de är så dåliga?  

Nu vid den tredje utredningen var det en handläggare med lite drag i, hon har gjort saker på ett mycket bättre sätt, ställer bättre frågor, driver på mer och har verkligen varit stabil och pålitlig. Underlaget är bättre skrivet, även om det finns brister även här men jämfört med de tidigare så är det en annan nivå. 

Har ofta hört att Soc vinklar det de skriver, jag har inte trott på det men nu när jag kan läsa i alla dessa tre utredningar så syns det ganska tydligt när de utelämnar väldigt viktiga saker, speciellt i utredning 2 (som verkade så trött och förvirrad, har för mig hon blev sjukskriven sen). De utelämnar saker som de väljer att anse som oviktiga medan man som förälder kanske tyckte det var en av de viktigaste punkterna. Tex poängterade min man att han tyckte de skulle kontakta hennes läkare under utredningen och de gjorde inte det men det stod ingenstans att de hade tagit det beslutet. Då ringde han och sa att han ville att detta skulle stå med, de tyckte inte det var relevant medan han ansåg det var otroligt relevant att de valde bort en viktig informationskanal och att han ville det skulle stå att de valde bort det trots att han önskat att de skulle ta kontakt.

Andra småsaker som kan irritera är tex när min man ringt och föreslagit något de kunde ta upp med mamman, som de tyckte var bra, sen i protokollet stod det att "de tagit beslut" att göra si eller så. Inget om att det var på min mans förslag utan det lät som om det var Soc som kom på den briljanta idén själva, liksom för att ställa sig i lite bättre dager. 
Men de är väl rädda för att bli granskade, rädda för att göra fel. 

Den här sista utredaren iaf, så önskar man att alla var.