De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
Nu sla jag vara sådär lite skönt irriterande och svara på något som skrevs för ett år sedan.
Det beror givetvis lite på omständigheter men så svårt är det inte att dra på sig en orosanmälan (ang hur en person kan få på sig fem st ).
Det är lite snöbollseffekt på det där. Det kan räcka med att du berättar för någon ytligt bekant att du har fått en och så vips har du en till. Har du ett placerat barn krävs det ännu mindre,då ligger du i underläge redan innan personen hunnit bilda sig en uppfattning om dig, och jäklar vad folk kam bli på alerten då och inbilla sig lite allt möjligt...ja så måste det förstås vara...eftersom ungen hennes är placerad. Varför skiter folk i regel i, alt utgår de ifrån att du ljuger och att det i verkligheten måste ha hänt något riktigt hemskt.
Jag har fått fyra st orosanmälan på detta sätt. Inget gick längre än en förhandsbedömning.
Barnet var placerat för att jag ville det. Om det var något de störde sig på var det ev en viss ambivalens,för jag visste väl inte riktigt hur jag skulle ha det av anledningar jag inte behöver gå in på.
Men när människor får höra att ens barn är placerat så får dem plötsligt en fantasi som skulle kunna få en science fiction författare att bli grön av avund. Ser att man beställer hem kebab en gång på en månad HERREGUD UNGEN FÅR INGEN HEMLAGAD MAT. Barnet går ej på dagis än eftersom man precis flyttat isär från pappan och flyttat tillbaka till sin hemstad...en månad tidigare.DET ÄR JU SÅ SYND OM BARNET SOM INTE HAR DAGIS.
Herregud vad jag läst historier, av allt från läkare till en sur granne. Hade det inte varit för att en orosanmälan ändå är allvarlig bara i sin natur av at vara vad den är så hade jag nog pinkat i brallorna varje gång, av skratt.
Sedan kan det i vissa fall vara svårt att veta vad som kom först, hönan eller ägget...dvs,har dem upomärksammat något och sedan ytterligare info om placerat barn blir den utlösande faktorn? Eller är själva placeringen en utlösande faktor för att de ska få livlig fantasi?sådant där går givetvis att spekulera i och det kan ha varit både det ena och de andra. Vad som däremot är solklart är att det kommit in en orosanmälan väldigt kort tid efter att informationen nått personen ifråga. Här pratar vi om dagar, max en vecka...inte månader.
Ang trådstarten. Jag fattar inte det svart/vita tänket. Det är väll inget " vi mot dem där borta i andra trådar" Soc är väl för fan ingen liten Gud gubbe som sitter på ett litet moln och pekar med en pinne. Soc är inte en, det är många många individer och här ska du få höra något i tressant. Under pågående tid en utredning pågår och under den tid ett barn är placerat så kan det ske rätt många byten av handläggare på ärendet. Och det är inte nödvändigtvis så att de alla är riktigt överens heller. Det har jag sett från första parkett och det kan vara väldigt förvirrande för en förälder som redan känner sig maktlös och förvirrad.
Det sägs att för varje negativ upplevelse så behöver man fem positiva för att få upp balansen igen.
Det behövs inte så mycket för att en person, med eller utan insikt om sin föräldraförmåga, ska bli helt åt skogen hispig och nojjig för det räcker faktiskt med att några få har varit nedlåtande och kränkande. Det går inte att argumentera här och säga att förälderna bara vill se det negativa för det är inte riktigt så människor fungerar. Även de utan insikt kan känna sig utsatta och helt utom sig av förtvivlan och det är mer troligt att de lyssnar och anstränger sig om de inte känner sig kränkta och hotade. Att veta hur man ska hantera föräldrarna borde lite vara en grundregel för har man inte dem med sig så blir det ju lite svårt att få dem att lyssna.
Och när det gäller 5-1 regeln ovan så vete sjutton alltså, det är lite gränsfall.