• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym
    maaammaaa skrev 2012-04-14 21:21:57 följande:
    Hon = fostermamman, Soc dir har inga barn.
    Missuppfattade vem du syftade på.
    Hur kan du veta så mycket om fostermamman och hennes familj när ni träffar barnen så sällan?
     
  • maaammaaa

    Vår äldsta dotter diskuterar om allt möjligt, förskolan, kompisar, fosterbarn, syskonen, oss, vad hon vill ha och göra nästa gång vi träffas, senast ville hon vi skulle basta, hon ville ha fram cykeln men det är lite för vått ännu. Vi talar med fostermamman på telefon en dag i veckan. De diskuterar med oss och rapporterar åt socialen som får deras åsikter som bevismaterial mot oss, det skickas till båda domstolarna. Socialen diskuterar med oss. Barnpsykologen rapporterar åt socialen, barnpsyk, barnläkare oss och fosterföräldrarna. Barnpsyk och läkare och soc samt advokat får rapporter som ska behandlas i domstol. Det är nu väldigt många som gör påtryckningar mot soc.
    Vem skulle inte kämpa för att få sina barn tillbaks om soc. slagit klorna i en, sökt tillräckligt goda skäl, inte hittat sådana och överdrivit och misstänkt istället. Äldsta dottern luktade illa om handen vid ett tillfälle när hon kom till dagis, en gång hade hon en liten fläck på skjortan, en gång tog hon i med båda händerna runt halsen på ett barn och knuffade bort honom för att hon ville tvätta händerna före honom, hon har inte alltid lytt dagispersonalen när de ska byta aktivitet utan vill leka färdigt, viss livlighet, är inte alltid tyst när man ska vara tyst. Ett tag bankade hon sig i huvudet om hon blev arg och inte fick som hon ville. Dagisrapporten går till oss och soc. På dagis sa de att barnen jämt är rena och har rena kläder och att vår dotter inte tagit killen runt halsen mer än den här gången samt att alla barn kan göra så. Socialen skriver till domstolen att barnen är smutsiga, hygienen sköts inte, hon tar struptag på barn är aggressiv och utåtagerande, och skadar sig själv.
    För att min man berättade att han hade studerat till en tent på vinden och jag lekte med barnen kallar hon barnen övergivna i domstol. Nu har vi ju fått fostermamman och pappan emot oss pga att vi ville ha ett slut på att killarna tillåts hoppa på vår dotter och min man och två bekanta ringde till soc. och krävde utredning eller att hon skulle bort från fosterfamiljen.

  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (lvu) skrev 2012-04-13 08:31:26 följande:
    Jag har en annan tråd gälllande soc. "omhändertagande pga dåligt kontaktnät" tror jag att jag döpt den till?
    Mitt ombud, som arbetat med LVU i 30 år, sa att föräldrar inte kan göra rätt om soc väl bestämt sig för att LVU:a barnet. Han sa att om man har ett stort kontaktnät, så heter det i utredningen att det är skadligt för barnet, har man ett litet eller inget är inte det heller bra.
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym skrev 2012-04-14 00:07:22 följande:
    Några få promille av familjer är det som överhuvudtaget som utreds av soc.
    Några få procent av familjer träffar överhuvudtaget på socialen.

    Om man människor förstod hur väldigt få det är skulle de inte vara rädd för socialen och söka hjälp när de har behov v något de kan bistå med, 

    Om det är så att ni har en massa bekanta och vänner som haft problem med soc. umgås ni i kretsar som väldigt få barnfamiljer i Sverige gör. 
    Jag vet ett enda barn som omhändertogs under alla mina barn hela förskoletid och skoltid, de föräldrarna var grava missbrukare.
    Vad får dig att tro att vår umgängeskrets är full av folk som har problem med soc? Den enda utredning jag läst om någon jag känner är vår egen (eller, det är ju en per barn, med de är i stort sett identiska). Alla andra utredningar jag läst har jag läst i forskningssyfte, om folk som jag inte känner. En del av de personer jag pratat med likaså (i forskningssyfte, alltså), och en del av dem känner jag eller är bekant med (läkare, jurister, politiker).
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym skrev 2012-04-14 17:56:09 följande:
    Verkar som att många här inne är väldigt emot socialtjänsten. Visst är det tragiskt om det blir fel, men är det inte bra att socialtjänsten finns?! till skydd för barnen....Som kan få hjälp och skyddas från föräldrar som exempelvis misshandlar eller utnyttjar dem.

    Känns som det blir en väldigt skev och polariserad bild....kanske borde nyanseras lite mer kan jag tycka. Personligen tror jag att socialtjänsten är bra, i huvudsak, även om det ibland förekommer brister, Men i de allra flesta fall är jag övertygad om att de som arbetar där gör ett bra jobb.

    Varför skulle socialsekreterare välja att studera 3,5 år och sedan ta massa skit om det inte fanns familjer som var nöjda med hjälpen?

    Bör tilläggas att socialtjänsten huvudsakliga uppgift INTE är att omplacera barn, de gör så mycket mer oxå. som kanske inte uppmärksammas.
    Jag har något emot systemet. Hur många gånger måste man förtydliga det?

    Min svägerska läser till socionom, och hon berättade att de redan första veckan att lärarna på utbildningen sa till de nya studenterna att de kommer att bli illa omtyckta, att jobbet är oerhört mentalt krävande och att de kommer få dåligt betalt.

    Jag anser också att socialtjänsten behövs, men just LVU är i en klass för sig. Läs de här artiklarna (jag har fler på lager...):
    www.newsmill.se/artikel/2011/11/05/socialtj-nstens-makt-beror-p-fel-i-systemet-1
    www.dn.se/insidan/insidan-hem/man-kan-manipulera-en-utredning-utan-att-ljuga
    www.dn.se/insidan/insidan-hem/utredningar-baseras-pa-skvaller
  • Anonym (insatt)
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-04-14 23:10:35 följande:
    Mitt ombud, som arbetat med LVU i 30 år, sa att föräldrar inte kan göra rätt om soc väl bestämt sig för att LVU:a barnet. Han sa att om man har ett stort kontaktnät, så heter det i utredningen att det är skadligt för barnet, har man ett litet eller inget är inte det heller bra.

    Men om ombudet har så lång erfarenhet och är juridiskt skolad så borde han väl veta att soc inte får LVU:a ngt barn?
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (insatt) skrev 2012-04-14 23:24:29 följande:
    Men om ombudet har så lång erfarenhet och är juridiskt skolad så borde han väl veta att soc inte får LVU:a ngt barn?
    Men sluta. Hur många gånger måste jag svara samma sak till dig?
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (insatt) skrev 2012-04-14 23:24:29 följande:
    Men om ombudet har så lång erfarenhet och är juridiskt skolad så borde han väl veta att soc inte får LVU:a ngt barn?
    Mina tidigare svar:

    "I praktiken är det väldigt ofta de enskilda socialsekreterarnas ord som är grunden för bedömningen som görs i först socialnämnden och sedan förvaltningsrätten. Jag är så trött på detta ständiga skylla ifrån sig. Även en socialtjänsteman är själv ansvarig för sina handlingar. Om socialsekreterare hade en yrkeslicens, om det fanns en granskning som fungerade, då skulle väldigt mycket av socialens felbedömningar och misstag avhjälpas illa kvickt.

    Så du tycker inte att den enskilde utredaren har något som helst ansvar i det hela? Hjälper den inställningen kanske dig att sova på nätterna?"
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-10 23:51:14 följande:
    Det är ett stort antal aktörer inblandade i ett LVU-mål! Ändå är myten i många FL-trådar att allt hänger på "sadisterna" i socialtjänsten och särskilt maktgalna enskilda nyexade handläggare .... som om det inte fanns ett regelverk och en delegationshierarki att hålla sig till ..... ALLT är socialtjänstens fel ....
    Intala dig det själv du, så kan du gå till jobbet och fortsätta blunda för kritiken.

    Jag, och många med mig, anser inte alls att de enskilda handläggarna skulle vara ondskans avföda, utan vi kritiserar hela systemet. Eftersom socialtjänsten är en stor del av det systemet, hamnar följaktligen en del kritik på den."
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-11 00:06:58 följande:
    Självklart har en enskild utredare ansvar för att göra ett korrekt och för alla rättssäkert jobb och just för att det inte får bli fel finns många "kontrollstationer" i tvångsärenden. De som ansvarar för dessa kontroller har också ett ansvar - eller hur? Granskningsinstansernas största problem är att så få ärenden anmäls dit - det är svårt att få till förändringar då! Det är lätt att dra slutsatsen att det är lättare att klaga och vara missnöjd i olika internetforum/resp kontakta Janne Josefsson än att vända sig till dem som är satta att granska socialtjänsten. 
    Återigen häver du över det största ansvaret på någon annan. Jag har aldrig påstått att ingen annan är socialtjänstemännen har ansvar.

    Både Socialstyrelsen och JO är inte tillräckligt oberoende och de kan inte göra mycket när det är hela systemet det är fel på. I Sandvikenfallet sa ju Socialstyrelsen bara att riktlinjerna hade följts, trots att alla förnuftiga människor kan se och förstå att den familjen utsattes för onödiga och allvarliga kränkningar.

    En privatperson har inte mycket att sätta emot en myndighet. Socialsekreterarna har en enormt maktövertag över föräldrarna, de har ju makten att ta och hålla barnen i från dem. Tänk dig också att gång på gång åka på mentala smällar ifrån denna myndighet (först själva omhändertagandet, sedan behöva läsa lögnaktiga, vinklade, fula utredningar, sedan få det kastat på sig i domstol osv). Hur många människor orkar i det läget sätta sig och skriva en anmälan till Socialstyrelsen och JO? Jag tycker du verkar väldigt oempatisk som inte kan sätta dig in i hur det känns att råka ut för något sådant."
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-11 00:33:31 följande:
    - En enskild socialsekreterare har aldrig makt att omhänderta ett barn med tvång! 

    Inte i teorin, men i praktiken så har den enskilde socialsekreteraren en otrolig makt eftersom det inte är ovanligt att både socialnämnd och förvaltningsrätt inte sätter sig in i ärendet utan litar på tjänstemännen.

    Utredningar kommuniceras och föräldrarna har rätt till ombud som hjälp vid inställelse hos socialnämnd och domstol.  Men det kan säkert vara så att alla ombud inte har "huvudet på skaft" .....

    Och vad har det med den oerhörda mentala press föräldrarna utsätts för? Jösses...


    - ja, åtminstone de som stormar in o skriver inlägg i olika internetforum - det skulle räcka rätt långt!
    Du har ju faktiskt ingen egentlig aning om hur många som är aktiva här som faktiskt gjort anmälan. (...)"
  • Anonym

    Magnifik tråd. Det var mycket länge sedan som jag kände mig så lyckad och fulländad som människa.

Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version