Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

Anonym (vann i FR)

Äldre 13 Apr 14:02

#981

Anonym skrev 2012-04-13 13:56:44 följande:

Problemet är att de som placeras ganska sent redan har skador och redan blivit traumatiserade.
Ofta låter soc. det gå väldigt långt med en massa frivilliga insatser under väldigt många år.

Det finns också fall där omhändertagandet skapat fler problem för barnen än vad som var nödvändigt.

Det jag försöker få fram är att oavsett om placeringen är nödvändig eller ej så visar statistiken att den typen av åtgärder inte hjälper. Alltså behöver systemet ses över!

Tow2Mater

Äldre 13 Apr 14:10

#982

TrinityS skrev 2012-04-13 10:19:41 följande:

Många av medicinerna i gruppen neuroleptica är förbjudna i Canada tex de med aktiv subsans Perfenazin. Används flitigt inom svensk psykiatri.

Hmmm.... det är inte ens förbjudet inom den Kanadensiska sportvärlden så sent som 2012:
www.cces.ca/files/pdfs/CCES-PUB-SubstanceClassification-E.pdf

Tow2Mater

Äldre 13 Apr 14:13

#983

TrinityS skrev 2012-04-13 10:19:41 följande:

samma mediciner kan ges mot förlossningsdeppression och bipolär sjukdom, schizofreni och ångest.

Ja.

"Perphenazine is a piperazinyl phenothiazine indicated for the treatment of patients with moderate to severe anxiety and/or agitation and depressed mood; ...Perphenazine is also used to treat schizophrenia and symptoms such as hallucinations, delusions, and hostility. It can also be used to treat nausea and vomiting. Perphenazine acts on the central nervous system, and has a greater behavioral potency than other phenothiazine derivatives whose side chains do not contain a piperazine moiety. It is a member of a class of drugs called phenthiazines, which are dopamine D1/D2 receptor antagonists. "

Anonym

Äldre 13 Apr 14:17

#984

Anonym (vann i FR) skrev 2012-04-13 14:02:30 följande:

Det finns också fall där omhändertagandet skapat fler problem för barnen än vad som var nödvändigt.

Det jag försöker få fram är att oavsett om placeringen är nödvändig eller ej så visar statistiken att den typen av åtgärder inte hjälper. Alltså behöver systemet ses över!

Någon form av mellanläge mellan frivilliga insatser och tvång skulle kanske fungera hos de som inte har insikt i att de brister i sin föräldraförmåga.
De som inte inser sina brister är inte villiga att gå med på frivilliga insatser därför blir det många gånger tvångsinsatser som de då inte förstår och kan då inte arbeta med sina brister.

I väldigt många LVU-domar säger sig förälder vilja gå med på frivilliga insatser som samplacering, utredningshem, föräldrautbildning osv, insatser som de tidigare inte velat gå med på när det varit frivilligt.
I många fall är det som om föräldrarna inte förrän barnen tvångsomhändertas fattar allvaret och först då är villiga att samarbeta.

Anonym (vann i FR)

Äldre 13 Apr 16:59

#985

Anonym skrev 2012-04-13 14:17:01 följande:

Någon form av mellanläge mellan frivilliga insatser och tvång skulle kanske fungera hos de som inte har insikt i att de brister i sin föräldraförmåga.
De som inte inser sina brister är inte villiga att gå med på frivilliga insatser därför blir det många gånger tvångsinsatser som de då inte förstår och kan då inte arbeta med sina brister.

I väldigt många LVU-domar säger sig förälder vilja gå med på frivilliga insatser som samplacering, utredningshem, föräldrautbildning osv, insatser som de tidigare inte velat gå med på när det varit frivilligt.
I många fall är det som om föräldrarna inte förrän barnen tvångsomhändertas fattar allvaret och först då är villiga att samarbeta.

Det här med insatser är ett kapitel för sig. Man får inte glömma det oerhörda maktövertagen, både praktiskt och rent mentalt, som socialen har jämtemot föräldrarna och att det inte alltid erbjuds insatser överhuvudtaget och om det gör det så är de inte alltid vettiga. Eftersom jag är lat kopierar jag in vad jag skrivit i ett tidigare inlägg, nr 670:

Ja, lagen säger så, men det finns hur många fall som helst där soc inte efterlever den. Det kan vara både genom att inte erbjuda insatser alls, eller erbjuda skeninsatser som är så formulerade att föräldrarna inte kan ta emot dem (tex erbjuda något för bägge föräldrarna i deras bostad och ignorera det faktum att de är skilda).

astro

Äldre 13 Apr 23:18

#986

Får ta mig friheten att berätta en sak som jag hörde av en (mycket trovärdig) arbetskamrat.

Hennes mamma reagerade på hennes tonårstrots med att hitta på en hel radda saker om henne (mycket av det rörde droger och sex samt att hon skulle vara mytoman) och propsa på att soc skulle placera henne.

Det lyckades. Hon placerades hos en fosterfamilj (en ökänd sådan, som alltid hade 3-4 fosterbarn och använde pengarna för att försörja sitt stora hundintresse medan ungarna blev ignorerade. Hemmet låg mitt ute i skogen så de kunde ju inte ta sig någonstans heller; det var nästan en timmes promenad till närmaste busshållplats och bussen gick bara ett par gånger om dagen. Egentligen idealiskt för ett fosterhem - om det hade varit välskött). Dessutom lyckades mamman få henne omyndigförklarad när hon fyllde 18 (det här var ett bra tag sedan, när det fortfarande kunde hända), huvudsakligen baserat på att dottern vanemässigt ljög - något som ansågs bevisat av att hon t ex nekade till alla de saker som mamman påstod att hon hade gjort.

När jag lärde känna henne hade hon fått komma hem och kämpade för att få bli myndig. Hon lydde mammans minsta vink eftersom hon inte vågade riskera en ny vända via soc och en ny placering. Mamman hade dessutom hotat med att hitta på en ny historia så att det skulle bli psyk nästa gång.

Så här kan det alltså också se ut - eller kunde åtminstone på 90-talet. Har man väl förlorat sin trovärdighet så är man försvarslös.

Jag lärde känna denna kollega rätt väl, vi jobbade tillsammans något halvår. Jag kunde inte hitta något som helst fel på henne och inget som motsade hennes historia, inget som helst som tydde på att hennes mamma talat sanning.
Men hur motbevisar man att man är en lögnare när ord står mot ord? Hennes mamma var "välanpassad" och ansågs trovärdig, så när mamman sa en sak och dottern en annan så blev dottern stämplad som mytoman (något som det var mycket slugt av mamman att påstå att hon var).

Det här är problemet med att det krävs så få tekniska bevis när det handlar om socfall. Egentligen borde inga beslut som kan totalramponera en människas liv få baseras enbart på antaganden och utsagor som inte blivit mycket kritiskt granskade.

www.familjeliv.se/Bloggar-3-52/b129073.html

Anonym

Äldre 13 Apr 23:29

#987

astro skrev 2012-04-13 23:18:39 följande:

Får ta mig friheten att berätta en sak som jag hörde av en (mycket trovärdig) arbetskamrat. Hennes mamma reagerade på hennes tonårstrots med att hitta på en hel radda saker om henne (mycket av det rörde droger och sex samt att hon skulle vara mytoman) och propsa på att soc skulle placera henne. Det lyckades. Hon placerades hos en fosterfamilj (en ökänd sådan, som alltid hade 3-4 fosterbarn och använde pengarna för att försörja sitt stora hundintresse medan ungarna blev ignorerade. Hemmet låg mitt ute i skogen så de kunde ju inte ta sig någonstans heller; det var nästan en timmes promenad till närmaste busshållplats och bussen gick bara ett par gånger om dagen. Egentligen idealiskt för ett fosterhem - om det hade varit välskött). Dessutom lyckades mamman få henne omyndigförklarad när hon fyllde 18 (det här var ett bra tag sedan, när det fortfarande kunde hända), huvudsakligen baserat på att dottern vanemässigt ljög - något som ansågs bevisat av att hon t ex nekade till alla de saker som mamman påstod att hon hade gjort. När jag lärde känna henne hade hon fått komma hem och kämpade för att få bli myndig. Hon lydde mammans minsta vink eftersom hon inte vågade riskera en ny vända via soc och en ny placering. Mamman hade dessutom hotat med att hitta på en ny historia så att det skulle bli psyk nästa gång. Så här kan det alltså också se ut - eller kunde åtminstone på 90-talet. Har man väl förlorat sin trovärdighet så är man försvarslös. Jag lärde känna denna kollega rätt väl, vi jobbade tillsammans något halvår. Jag kunde inte hitta något som helst fel på henne och inget som motsade hennes historia, inget som helst som tydde på att hennes mamma talat sanning. Men hur motbevisar man att man är en lögnare när ord står mot ord? Hennes mamma var "välanpassad" och ansågs trovärdig, så när mamman sa en sak och dottern en annan så blev dottern stämplad som mytoman (något som det var mycket slugt av mamman att påstå att hon var). Det här är problemet med att det krävs så få tekniska bevis när det handlar om socfall. Egentligen borde inga beslut som kan totalramponera en människas liv få baseras enbart på antaganden och utsagor som inte blivit mycket kritiskt granskade.

www.familjeliv.se/Bloggar-3-52/b129073.html

Tyvärr händer detta än idag

Anonym (vann i FR)

Äldre 13 Apr 23:45

#988

astro skrev 2012-04-13 23:18:39 följande:

Det här är problemet med att det krävs så få tekniska bevis när det handlar om socfall. Egentligen borde inga beslut som kan totalramponera en människas liv få baseras enbart på antaganden och utsagor som inte blivit mycket kritiskt granskade.

Du vet, de som försrvarar systemet hävdar att man måste få göra ingripanden utan konkreta bevis. Jag kan förstå vad de menar, men det öppnar för just sådana fall som du berättar om. Jag har gått igenom många utredningar, och det är skrämmande vanligt att utredarna baserar sina åsikter enbart på sin "känsla", och allt som säger emot denna "känsla" (forskning, läkarintyg osv) antingen ignoreras av soc eller avfärdas. Det är inte rättssäkert!

Anonym

Äldre 14 Apr 00:07

#989

Anonym (vann i FR) skrev 2012-04-13 23:45:30 följande:

Du vet, de som försrvarar systemet hävdar att man måste få göra ingripanden utan konkreta bevis. Jag kan förstå vad de menar, men det öppnar för just sådana fall som du berättar om. Jag har gått igenom många utredningar, och det är skrämmande vanligt att utredarna baserar sina åsikter enbart på sin "känsla", och allt som säger emot denna "känsla" (forskning, läkarintyg osv) antingen ignoreras av soc eller avfärdas. Det är inte rättssäkert!

Några få promille av familjer är det som överhuvudtaget som utreds av soc.
Några få procent av familjer träffar överhuvudtaget på socialen.

Om man människor förstod hur väldigt få det är skulle de inte vara rädd för socialen och söka hjälp när de har behov v något de kan bistå med,

Om det är så att ni har en massa bekanta och vänner som haft problem med soc. umgås ni i kretsar som väldigt få barnfamiljer i Sverige gör.
Jag vet ett enda barn som omhändertogs under alla mina barn hela förskoletid och skoltid, de föräldrarna var grava missbrukare.

TrinityS

Äldre 14 Apr 09:09

#990

Jo det är få barn som omhändertags, fast ett barn som blivit felaktigt omhändertaget är alldeles för mycket. Problemet är inte antalet barn som omhändertas, problemet är, först och främst, att de familjer som blir föremål för utredning blir väldigt illa hanterade av soc och ställs emot väggen av orimliga orsaker. Att gå in i en familj och börja styra upp läggtider, gardinval och annat trams är skamligt från socialtjänstens sida.

Dessutom så är det så att har man väl hamnat i deras blickfång kan allt man gör och säger användas emot en. Det gör att det skapas en paradox - familjen är skyldig att lämna ut allt om hur de har det (och de befinner sig förmodligen i någon form av krisläge redan innan) samtidigt som man då använder den informationen emot föräldrarna.

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL