De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Jag tycker överhuvudtaget att sociala omhändertar för många barn. Att föräldrar sen kämpar i flera år för att få tillbaka dem, lägger all sin tid på det, anlitar juridiska ombud, lär sig hur lagarna ser ut angående tvångsomhändertagande, bara det visar ju på en engagerad förälder som kämpar för sitt barn! Fy och usch, jag tycker det borde va näst intill förbjudet att ta barn från sina föräldrar. Och i de extrema fall där det måste till, där ska absolut utredningen utredas, de som beslutat ska ställas mot väggen. Det borde va praktiskt taget omöjligt att få bryta det starka band som finns mellan förälder och barn. Men tyvärr så är ju vi med medborgare lika maktlösa inför sociala myndigheter som vi är inför poliser: vi är helt i deras våld om de sätter klorna i oss.

Sen till Anonym (oroligmamma):

Vore jag du skulle jag påpeka att det är mycket märkligt att de nekade er till att få socialbidrag och sedan i samma vända anklagar er för att era barn far illa av er dåliga ekonomi! Alltså det är ju rent ut sagt psykisk misshandel från den socialarbetaren! Om de verkligen tror att era barn far illa av er dåliga ekonomi är det första de bör göra att hjälpa er med pengar för bövelen! Och gör de inte det så tycker ju de att ni klarar er och då kan de inte säga att barnen far illa av er ekonomiska situation. De har ju skapat sig själva en moment-22.

Deras sätt att resonera påminner mig om DDR och kontrollstater där man placerar alla människor i fack, tycker allt avvikande betyder missanpassning och har noll redpekt för människans integritet. Det sistnämnda då särskilt med tanke på att de flesta människor de har kontakt med är i behov av stöd och hjälp och befinner sig förmodligen i någon form av livskris. Då kommer de med sina jävla förstoringsglas och ojjar sig om pulversoppa.

Ja, Sverige ÄR ett fascistland när det gäller social "tjänsten" och hur de arbetar nät det gäller barn. Har en familj väl blivit föremäl behandlas de som en kriminell, där föräldrarna alltså måste bevisa sin oskuld. En "vanlig" familj, vilken som helst, skulle bli utpumpad av att behöva genomgå en utredning. Skammen, ångesten och oron skulle pressa alla föräldrar till stress. De familjer som blir utredda är dessutom
oftast i någon form av krisläge, så här har socialtjänsten alltså ännu ett skäl att racka ner på familjen. Det finns egentligen väldigt lite som jag tycker är skäl till att omhänderta barn. Att ta ett barn ifrån sina föräldrar ÄR i sig självt misshandel emot det barnet, och det bör då vägas emot vad soc anser att barnet utsätts för i sitt hem.

Den här filmen om Milva: kan sociala ta barn från föräldrar pga deras psykiska ohälsa? Då står de alltså beredskap när någon som använder sig av psykiatrin är gravid? Jag förstår ingenting nu? Eller kan det varit psykiatrin som larmat till sociala? Ja mina vänner, det är ju i vilket fall som helst inte riktigt klokt. En människa som tex sitter hos en terapeut och pratar om självmordstankar är ju faktiskt där för att försöka lösa problemet! Det är ju dem som INTE går i terapi som är farliga, eller? Jag förstår inte hur man kan ta en 6 veckor gammal bebis, som ammas, är de helt sjuka i huvudet? De måste väl ha rejäla skäl?

Hallå ni som jobbar på soc??? Hur fasen kan nåt sånt överhuvudtaget hända?

Men då måste man ju bevisa att den psykiska ohälsan förhindrar föräldraförmågan! Hur i all världen har de lyckats göra klart en utredning på 6 veckor? Det låter vansinnigt. I videon syns tydligt att föräldrarna tex lagt tid och pengar på babyutrustning, de har dokumenterat förlossningen och babyns första tid VÄLDIGT bra i bilder. Något jag själv måste säga jag aldrig varit särskilt bra på.

Så det måste varit helt baserat på den mammans "psykiska besvär". Det finns väl mediciner? Och den "paranioda mamman" du berättar om, varför såg inte soc till att skaffa henne hjälp mot sina vanföreställningar? Om de verkligen ville barnens bästa skulle de hjälpa mamman först och främst, men jag antar att det är lättare att peka ut henne som oförmögen till föräldraskap. Fruktansvärda konsekvenser för hennes barn dock, vem skall ta ansvaret för misshandeln av det barnet? Att ta barn från föräldrar hit och dit är så vansinnigt att man börjar tro man har vanföreställningar själv.

Hur kan soc och psyk vara oense? De jobbar ju inom olika områden. Psykiatrin, som vart fall borde bestå av någon form av läkare inblandad och psykolog/terapeut är ju specialiserade inom området psykisk ohälsa. Om inte soc respekterar detas synpunkter på någons psykiska tillstånd, vems synpunkter skall de då respektera? De sätter alltså sina egna amatörbedömningar före experternas? Hur stor makt har egentligen en socialarbetare... om de står över läkare kanske de står över jurister, poliser och hela rättsapparaten också?

Mycket märkligt att det är ett kvinnodominerat yrke, det låter ju som
paradis för vilken maktgalning som helst.

Tänk om YYs grannar verkligen hotat henne? Om man är rädd för en granne betyder inte att man är paranoid, de kan ju ha gjort något som skrämt henne. Man kan bli lite känslig som ensamstående förälder. Sen var det kanske allergin som gjorde
att barnet inte fick gå till skolan för mamman, vem vet? Å andra sidan, om hon hade besvär med att ta barnet till skolan vore det inte bättre att försöka hjälpa till med att få barnet till skolan? Det vore väl bättre för barnet än att genomgå det värsta som överhuvudtaget kan drabba ett barn - att bli bortryckt från sin förälder.

Till Anonym (jag kan inte citera på telefonen):

Lyssna på dig själv, du säger att personen alltså gått till en alternativ psykolog för bedömning. Då har väl den människan förmåga till att ta hand om sig själv! Det låter som att den människan borde vara kapabel att ta hand om sitt barn också!

Visst, att vara förälder kan vara tufft, men det är det för alla, thats life! Man kan för Guds skull inte åka omkring och samla upp de barn som inte har de lika bra som vissa andra! Det är ju vansinne!

Hah! BVC är ju frivilligt! INGEN måste gå dit, om de gått 12 ggr, då är de ju för att de själva velat det! Hallå?! Wake up.

Instämmer med ovan. Sociala myndigheterna trakasserar alla som blir beblandade med dem. Är man tex i behov av socialbidrag är man automatiskt stämplad som kriminell, opålitlig och omyndig.

Självklart finns det några fall där omhändertagande är nödvändigt. Men jag tycker att soc oftast hittar orelevanta och långsökta anledningar till att ta barn. Tex inga gardiner, att ett småbarn matvägrar (inte alls ovanligt), att barnen är bråkiga (inte ovanligt heller), att det är stökigt hemma hos
familjen (inte lätt att va ensam med småbarn, man kan städa jättefint sen drar dem ut allt igen på 5minuter), att föräldrarna går i psykaitrisk vård (vilket är positivt, de söker hjälp), att föräldrarna inte gör som soc säger (de kanske inte vill sätta upp nya gardiner?). Den som letar fel han kommer finna fel, för alla har svaga punkter, speciellt ensamstående föräldrar.

Sen till alla här som INTE har barn och sitter och pikar vad andra föräldrar gör när de är tex ensamma med 6 barn - tänk om. Ni vet inte hur det är, ni vet inte vad ni pratar om, punkt slut.

Till Anonym (lvu):

Jag vill inte skrämma dig men var väldigt försiktig med att dela med dig med soc angående dina personliga psykiska besvär. Ta allt med din psykolog. Har du råd, gå till en privat, en statligt anställd kan komma att anmäla dig om du delar med dig av tex självmordstankar. Berätta ALDRIG det för soc. Säg så lite som möjligt, allt kommer användas emot dig. Om du en dag skiljer dig från sambon kan han ta upp detta och väldigt enkelt få enskild vårdnad för att du just nu medger att du har psykiska besvär.

Alla människor kan gå igenom livskriser, men tyvärr är soc uppbyggt så att ALLT kommer användas emot dig, allt du säger. Så du tror att du är öppen och tar emot hjälp men allt dokumenteras och det kommer stå dig dyrt. Var försiktig med vad du säger, snälla du. För ditt barns skull om
inte annat.

Sen en sak till, Anonym (lvu), du säger att du kommer bli helt frisk nu? Man blir inte plötsligt "frisk" från sina besvär för att man blir ipumpad en massa psykofarmaka eller neuroleptica, tvärtom kan du få ytterligare besvär. Kolla upp medicinerna dem ger dig, många av de mediciner som psykiatrin använder i Sverige är förbjudna i många länder för att de ger ödestigra biverkningar som tex nervfel och kroniska ryckningar i kroppen.

Men det finns väldigt dåligt med bra mediciner inom psykiatrin. De använder i princip samma mediciner till allt. Och de är inte rädda att fylla folk med kemikalier för det är mycket enklare och billigare än att ha folk i tex psykoterapi, som är en skonsammare och mer långsiktig lösning. Du pratar om sånt du inte vet något om. Många av medicinerna som används är förbjudna i tex Canada för att de leder till dödsfall och kroniska neurologiska besvär. Men när de väl hänt är de ju inte längre deras problem eller hur? Ingen ställs till svart för oftast är offren de svaga i samhället.

Man behöver inte "mörka" för att man inte delar med sig av sitt innersta till sociala myndigheterna. Jag sa att hon skulle ta det med sin psykolog. Soc måste inte veta allt om alla, då skulle vi ju leva i en totalitär kontrollstat? Du är inte tvingad att dela med dig till dem.

Jodå, de har en väldigt snäv repertoar av mediciner, det är ett faktum. samma mediciner kan ges mot förlossningsdeppression och bipolär sjukdom, schizofreni och ångest.

Många av medicinerna i gruppen neuroleptica är förbjudna i Canada tex de med aktiv subsans Perfenazin. Används flitigt inom svensk psykiatri.

Än en gång, tänk er för vad ni säger till sociala, allt dokumenteras, misstolkas, omtolkas, förvrängs och används sedan emot er senare om de behöver det. Var försiktig med vad ni säger!

Kattdamen - det var bäl ungefär det jag sa, att de använder samma mediciner emot olika besvär, alltså anser de att de fungerar emot olika saker. Att det stämmer är en åsiktsfråga, själv tycker jag mediciner överhuvudtaget är alldelles för överskattat. Man kan ta ett piller mot allt, visst, men för varje verkning finns 3-4 biverkningar. Medicin är nödvändigt i vissa lägen och det är bra att de finns, men det börjar gå överstyr och alla vill ha "snabbfixar" i form av läkemedel. Men kroppen betalar dyrt för de kemiska skador de orsakar, kemikalier beöastar kroppen oerhört.

Fast det där med att spela in är ju inget man tänker på när man är mitt inne i krisen. Det är ju det som är så farligt med att bli inblandad med sociala, de som blir det befinner sig oftast i ett skört och kanske maktlöst tillstånd, och det kan ju även medföra att man får se människors värsta sida. Det är livsfarligt att då börja anförtro sig till sociala, eller överhuvudtaget öppna munnen, eftersom man kanske inte är sitt bästa jag, tvärtom sitt sämsta. Men det blir dokumenterat av dem och varje detalj, varje ord du sagt, kommer sedan väga tungt sedan de skrivit in det i akten.

Jo det är få barn som omhändertags, fast ett barn som blivit felaktigt omhändertaget är alldeles för mycket. Problemet är inte antalet barn som omhändertas, problemet är, först och främst, att de familjer som blir föremål för utredning blir väldigt illa hanterade av soc och ställs emot väggen av orimliga orsaker. Att gå in i en familj och börja styra upp läggtider, gardinval och annat trams är skamligt från socialtjänstens sida.

Dessutom så är det så att har man väl hamnat i deras blickfång kan allt man gör och säger användas emot en. Det gör att det skapas en paradox - familjen är skyldig att lämna ut allt om hur de har det (och de befinner sig förmodligen i någon form av krisläge redan innan) samtidigt som man då använder den informationen emot föräldrarna.