• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • TrinityS

    Självklart finns det några fall där omhändertagande är nödvändigt. Men jag tycker att soc oftast hittar orelevanta och långsökta anledningar till att ta barn. Tex inga gardiner, att ett småbarn matvägrar (inte alls ovanligt), att barnen är bråkiga (inte ovanligt heller), att det är stökigt hemma hos
    familjen (inte lätt att va ensam med småbarn, man kan städa jättefint sen drar dem ut allt igen på 5minuter), att föräldrarna går i psykaitrisk vård (vilket är positivt, de söker hjälp), att föräldrarna inte gör som soc säger (de kanske inte vill sätta upp nya gardiner?). Den som letar fel han kommer finna fel, för alla har svaga punkter, speciellt ensamstående föräldrar.

    Sen till alla här som INTE har barn och sitter och pikar vad andra föräldrar gör när de är tex ensamma med 6 barn - tänk om. Ni vet inte hur det är, ni vet inte vad ni pratar om, punkt slut.

  • Anonym (lvu)

    Jag har en annan tråd gälllande soc. "omhändertagande pga dåligt kontaktnät" tror jag att jag döpt den till?

    Jag vill bara säga att det faktiskt finns trevliga, SAMARBETSVILLIGA socialsekreterar också. Alla är inte häxor, vilket var min tidigare erfarenhet.

    Nu har jag en supergullig ung tjej, som är väldigt empatisk och som ställde relevanta frågor den gången hon träffade mitt barn. Jag var med på mötet och ingen fråga var s.k ledande. Sonen fick berätta fritt precis hur han känner, min son är väldigt öppen och social så han pratade på

    Jag lider av en obehandlad psykisk ohälsa som jag nu får behandling för och kommer bli helt frisk ifrån. (inte obotlig som tur är   )

    Mitt barn HAR lidit pga mitt mående, men jag har en fantastisk sambo som täcker upp där jag ibland brister. (mina brister kommer som sagt elimineras totalt och ingen är gladare än jag för det - jo, alla runt om kring mig är kanske ännu gladare     

  • TrinityS

    Till Anonym (lvu):

    Jag vill inte skrämma dig men var väldigt försiktig med att dela med dig med soc angående dina personliga psykiska besvär. Ta allt med din psykolog. Har du råd, gå till en privat, en statligt anställd kan komma att anmäla dig om du delar med dig av tex självmordstankar. Berätta ALDRIG det för soc. Säg så lite som möjligt, allt kommer användas emot dig. Om du en dag skiljer dig från sambon kan han ta upp detta och väldigt enkelt få enskild vårdnad för att du just nu medger att du har psykiska besvär.

    Alla människor kan gå igenom livskriser, men tyvärr är soc uppbyggt så att ALLT kommer användas emot dig, allt du säger. Så du tror att du är öppen och tar emot hjälp men allt dokumenteras och det kommer stå dig dyrt. Var försiktig med vad du säger, snälla du. För ditt barns skull om
    inte annat.

  • TrinityS

    Sen en sak till, Anonym (lvu), du säger att du kommer bli helt frisk nu? Man blir inte plötsligt "frisk" från sina besvär för att man blir ipumpad en massa psykofarmaka eller neuroleptica, tvärtom kan du få ytterligare besvär. Kolla upp medicinerna dem ger dig, många av de mediciner som psykiatrin använder i Sverige är förbjudna i många länder för att de ger ödestigra biverkningar som tex nervfel och kroniska ryckningar i kroppen.

  • Anonym

    TrinityS

    Det låter på dig som man ska försöka mörka sin psykiska ohälsa för soc?

    Låter även som du tycker att man ska undvika medicinering som kan göra att man fungerar bra trots sin psykiska ohälsa?

    Då förstår jag bättre varför en del säger att soc. tagit deras barn pga psykisk ohälsa fast de är helt friska.
    De undviker psykiatrisk/psykologhjälp och undviker mediciner som kan hjälpa dem att klara föräldraskapet trots psykisk ohälsa.
     
     

  • TrinityS

    Men det finns väldigt dåligt med bra mediciner inom psykiatrin. De använder i princip samma mediciner till allt. Och de är inte rädda att fylla folk med kemikalier för det är mycket enklare och billigare än att ha folk i tex psykoterapi, som är en skonsammare och mer långsiktig lösning. Du pratar om sånt du inte vet något om. Många av medicinerna som används är förbjudna i tex Canada för att de leder till dödsfall och kroniska neurologiska besvär. Men när de väl hänt är de ju inte längre deras problem eller hur? Ingen ställs till svart för oftast är offren de svaga i samhället.

    Man behöver inte "mörka" för att man inte delar med sig av sitt innersta till sociala myndigheterna. Jag sa att hon skulle ta det med sin psykolog. Soc måste inte veta allt om alla, då skulle vi ju leva i en totalitär kontrollstat? Du är inte tvingad att dela med dig till dem.

  • Anonym
    TrinityS skrev 2012-04-13 09:58:29 följande:
    Men det finns väldigt dåligt med bra mediciner inom psykiatrin. De använder i princip samma mediciner till allt. Och de är inte rädda att fylla folk med kemikalier för det är mycket enklare och billigare än att ha folk i tex psykoterapi, som är en skonsammare och mer långsiktig lösning. Du pratar om sånt du inte vet något om. Många av medicinerna som används är förbjudna i tex Canada för att de leder till dödsfall och kroniska neurologiska besvär. Men när de väl hänt är de ju inte längre deras problem eller hur? Ingen ställs till svart för oftast är offren de svaga i samhället.

    Man behöver inte "mörka" för att man inte delar med sig av sitt innersta till sociala myndigheterna. Jag sa att hon skulle ta det med sin psykolog. Soc måste inte veta allt om alla, då skulle vi ju leva i en totalitär kontrollstat? Du är inte tvingad att dela med dig till dem.
    Använder samma medicin mot allt, var har du fått sådan information ifrån?
    Psykoterapi är verksam för vissa saker.

    Vilken typ av medicin har förbjudits i Kanada?

    Om man har kontakt med soc. pga någon oror för barnen och det beror på psykisk ohälsa hos förälder ska man naturligtvis hålla soc. sekreteraren informerad om framsteg i behandlingen och även när man kanske får svackor och kan behöva hjälp genom avlastning eller något annat.

    Självfallet behöver man inte redovisa vad man säger till sin psykolog, men är det så att man har självmordstankar kanske man inte har förmåga att ta hand om sitt barn för tillfället?
     
  • Kattdamen
    TrinityS skrev 2012-04-13 09:58:29 följande:
    Men det finns väldigt dåligt med bra mediciner inom psykiatrin. De använder i princip samma mediciner till allt. Och de är inte rädda att fylla folk med kemikalier för det är mycket enklare och billigare än att ha folk i tex psykoterapi, som är en skonsammare och mer långsiktig lösning. Du pratar om sånt du inte vet något om. Många av medicinerna som används är förbjudna i tex Canada för att de leder till dödsfall och kroniska neurologiska besvär. Men när de väl hänt är de ju inte längre deras problem eller hur? Ingen ställs till svart för oftast är offren de svaga i samhället.

    Man behöver inte "mörka" för att man inte delar med sig av sitt innersta till sociala myndigheterna. Jag sa att hon skulle ta det med sin psykolog. Soc måste inte veta allt om alla, då skulle vi ju leva i en totalitär kontrollstat? Du är inte tvingad att dela med dig till dem.
    Vilka mediciner är det?
    En kopp te, tack.
  • TrinityS

    Jodå, de har en väldigt snäv repertoar av mediciner, det är ett faktum. samma mediciner kan ges mot förlossningsdeppression och bipolär sjukdom, schizofreni och ångest.

    Många av medicinerna i gruppen neuroleptica är förbjudna i Canada tex de med aktiv subsans Perfenazin. Används flitigt inom svensk psykiatri.

  • TrinityS

    Än en gång, tänk er för vad ni säger till sociala, allt dokumenteras, misstolkas, omtolkas, förvrängs och används sedan emot er senare om de behöver det. Var försiktig med vad ni säger!

Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version