• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym (pom tideli pom)
    Anonym (Hårda nypor) skrev 2012-03-08 23:16:58 följande:
    Den kritiken handlade inte om det här, utan om papperslösa och gömda barns rättigheter. Om du vill hitta stöd för en åsikt föreslår jag att du håller dig till relevanta uppgifter. Artikeln kritiserar inte det Sveriges arbete med insatser och tvångsåtgärder i samband med barnavårdsutredningar.
    Då du uppenbarligen har svårt att tolka skriven text ska jag hjälpa dig att förtydliga det du uppenbarligen missade/inte förstod. Jag citerar (direkt från den sida du avfärdade, och felaktigt tolkade som att den bara handlade om asylsökande och gömda barn)

    En del av kritiken från kommittén rör att barnkonventionen inte gäller som svensk lag. UNICEF Sverige anser att det skulle göra skillnad i hanteringen av asylärenden, vårdnadstvister och socialtjänstutredningar om konventionen fick status som lag.


    – Idag kan myndigheter och domstolar avfärda konventionen eftersom den inte har status av svensk lag. Vi har sett att detta får konsekvenser för beslut som rör barn, säger Christina Heilborn.


    Skrattande



  • Mad  as  snow
    Anonym (empati) skrev 2012-03-08 23:43:50 följande:
    Definiera vanvård tack? Den som letar han finner. Om sociala skulle utreda en familj, vilken som helst, så tro faan de kan hitta 100 fel om de vill. Att vara dyfunktionell är ju för fasen normativt.

    Hur kommer det sig att föräldrar då får sina barn borttagna för att de inte kan prata eller uppföra sig? Är det vanvård? Barn som går i förskola/skola borde väl kunna lära sig prata där också?
    Den grundläggande språkutvecklingen startar i den stunden barnet kommer ut, och en hämmad språkutveckling kan i vissa fall vara en indikator på att något inte står rätt till hemma, absolut. Det är liksom inte skolans uppgift att bidra med dessa elementära föräldrauppgifter som vi talar om här. Gällande vanvård så finns redan definitioner på detta att gå efter, socialtjänsten snurrar inte på en flaska och tar första bästa förälder att granska under lupp. Klarar man inte av att tillgodose sina barns grundläggande känslomässiga och praktiska behov, så till den grad att barnen riskerar att fara illa, så bör socialtjänsten absolut gripa in. Men man får inte sina barn "borttagna" hur som helst, vilket är vad tråden handlar om. Det brukar dessvärre behöva gå alldeles för långt för dessa stackars barn, innan så sker.
  • Anonym (empati)
    Mad as snow skrev 2012-03-08 23:51:59 följande:
    Den grundläggande språkutvecklingen startar i den stunden barnet kommer ut, och en hämmad språkutveckling kan i vissa fall vara en indikator på att något inte står rätt till hemma, absolut. Det är liksom inte skolans uppgift att bidra med dessa elementära föräldrauppgifter som vi talar om här. Gällande vanvård så finns redan definitioner på detta att gå efter, socialtjänsten snurrar inte på en flaska och tar första bästa förälder att granska under lupp. Klarar man inte av att tillgodose sina barns grundläggande känslomässiga och praktiska behov, så till den grad att barnen riskerar att fara illa, så bör socialtjänsten absolut gripa in. Men man får inte sina barn "borttagna" hur som helst, vilket är vad tråden handlar om. Det brukar dessvärre behöva gå alldeles för långt för dessa stackars barn, innan så sker.
    Tänk om socialtjänstens inkränkan på de familjerna bidrar till att det går sämre och sämre för dem då? I vissa fall verkar det som att de stjälper mer än de hjälper.

    Om man ska gå så långt som att kalla det för vanvård när barnen inte fått lära sig att prata ordentligt, då börjar det bli farligt. Alla människor pratar olika mycket. Det finns helt normala människor som knappt öppnar munnen. Då kanske deras barn lär sig prata långsammare, ja. Än sen?

    Det har gått för långt. Vad blir nästa steg? Steget från det du pratar om, och till att börja kontrollera föräldrar INNAN de fått barnen, är kortare än du tror. Alla människor är olika, det ska vi vara. Om en familj vill bo i ett hus format som en banan, och bara prata på ett påhittat språk hemma som heter bananspråket, så ska de få göra det! Punkt slut.
  • Chianti
    Anonym (empati) skrev 2012-03-09 00:02:01 följande:
    Det har gått för långt. Vad blir nästa steg? Steget från det du pratar om, och till att börja kontrollera föräldrar INNAN de fått barnen, är kortare än du tror.
    Du, svenska myndigheter har omhändertagit barn i flera hundra år, så så himla kort verkar ju inte det där steget vara.
    Min egen variant av babystepsen: www.familjeliv.se/Bloggar-9-38/b128698.html
  • Anonym (empati)
    Mad as snow skrev 2012-03-08 23:51:59 följande:
    Den grundläggande språkutvecklingen startar i den stunden barnet kommer ut, och en hämmad språkutveckling kan i vissa fall vara en indikator på att något inte står rätt till hemma, absolut. Det är liksom inte skolans uppgift att bidra med dessa elementära föräldrauppgifter som vi talar om här. Gällande vanvård så finns redan definitioner på detta att gå efter, socialtjänsten snurrar inte på en flaska och tar första bästa förälder att granska under lupp. Klarar man inte av att tillgodose sina barns grundläggande känslomässiga och praktiska behov, så till den grad att barnen riskerar att fara illa, så bör socialtjänsten absolut gripa in. Men man får inte sina barn "borttagna" hur som helst, vilket är vad tråden handlar om. Det brukar dessvärre behöva gå alldeles för långt för dessa stackars barn, innan så sker.
    Då bör ju inte dövstumma ha en chans i världen, då borde ju de få sina barn automatiskt borttagna!
  • Anonym (empati)
    Chianti skrev 2012-03-09 00:08:40 följande:
    Du, svenska myndigheter har omhändertagit barn i flera hundra år, så så himla kort verkar ju inte det där steget vara.
    I flera hundra år? Skulle inte tro det, hela det sociala systemet blev till i slutet på 1800.
  • Mad  as  snow
    Anonym (empati) skrev 2012-03-09 00:02:01 följande:
    Tänk om socialtjänstens inkränkan på de familjerna bidrar till att det går sämre och sämre för dem då? I vissa fall verkar det som att de stjälper mer än de hjälper.

    Om man ska gå så långt som att kalla det för vanvård när barnen inte fått lära sig att prata ordentligt, då börjar det bli farligt. Alla människor pratar olika mycket. Det finns helt normala människor som knappt öppnar munnen. Då kanske deras barn lär sig prata långsammare, ja. Än sen?

    Det har gått för långt. Vad blir nästa steg? Steget från det du pratar om, och till att börja kontrollera föräldrar INNAN de fått barnen, är kortare än du tror. Alla människor är olika, det ska vi vara. Om en familj vill bo i ett hus format som en banan, och bara prata på ett påhittat språk hemma som heter bananspråket, så ska de få göra det! Punkt slut.
    Jag har aldrig sagt att det automatiskt skulle vara vanvård för att ett barn inte kan prata ordentligt, jag har sagt att det kan vara en indikator på en större problematik. Givetvis tar man reda på detta innan barnen omhändertas, det är väl självklart. Men i efterhand är det lika självklart att den dysfunktionella föräldern efterkonstruerar det hela till att handla om att barnet omhändertogs på grund av några skitdetaljer som ingen människa egentligen bryr sig om. Det låter ju alltid helt vanvettigt, tills man gräver lite djupare och inser att det också är det. Det handlar om föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar, något som inte är en mänsklig rättighet.

    Var går gränsen för dig, när anser du att samhället ska stiga in och omhänderta barnen?
  • Mad  as  snow
    Anonym (empati) skrev 2012-03-09 00:08:47 följande:
    Då bör ju inte dövstumma ha en chans i världen, då borde ju de få sina barn automatiskt borttagna!
    Barn till dövstumma föräldrar är inte sällan efter i den språkliga utvecklingen, ja. De brukar också få stöd i detta utifrån, vilket är helt i sin ordning.
  • astro
    Anonym (empati) skrev 2012-03-08 23:29:16 följande:
    Tvångsabort och tvångssterilisering är inte på något sätt samma sak. Men visst, man kanske skulle kunna titta på det också, när det gäller de riktiga monstren här i världen...

    Sen kanske man kan utveckla det hela genom att utföra DNA prov där man läser av hur stor risken är att föräldern tex får psykiska sjukdomar. Och kartlägga familjebakgrunden, om det finna psykisk sjukdom eller drogberoende i familjen. 

    Vad är skillnaden mellan att göra det, och att kontrollera föräldrar efter att de fått barnen då? På det här sättet kan kan ju hindra förloppet innan det ens börjat? 
    Skillnaden är att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Det är en väldig skillnad mellan att HA vanvårdat och att kanske KOMMA att vanvårda.

    Något som ironiskt nog är ett av skälen till att jag tycker att det behövs en omstrukturering så att insynen i soc arbete (och möjligheten att granska detta) blir större.  Eftersom det ibland ser ut som om förutfattade meningar (det kan BLI vanvård) starkt spelat in i socbesluten (som t ex i fallet med den begåvningshandikappade mamman som diskuterades nyss här i tråden).

    Vad gäller olikheter - KLART man ska få vara olika! Vissa föräldrar tycker att barn ska vara snyggt klädda dygnet runt, andra tycker att barn ska få springa nakna omkring bara det är varmt nog. Vissa läser massor av bra böcker för barnen medan andra tror att "god litteratur" är detsamma som utskicken från GoBoken.

    Olika barn får olika förutsättningar. Jag tror inte ens att det vore lyckat att ändra på det.

    Men - och det är ett stort men -

    det är en väldig skillnad på frihet och vanvård.

    Att inte ge barnen mat. Att inte hålla reda på var barnen är. Att låta farliga saker ligga framme inom räckhåll för småbarn. Att ta droger och vara påtänd eller medvetslös medan man har ansvar för barn. Detta är INTE frihet eller "att få vara sig själv". Och här behövs verkligen socialen!

    Vad som också behövs är som sagt insyn, så att det inte KAN hända att familjer drabbas av okunniga, övernitiska eller fördomsfulla myndighetspersoner. Det är där jag tycker att det brister. 
  • Chianti
    Anonym (empati) skrev 2012-03-09 00:10:40 följande:
    I flera hundra år? Skulle inte tro det, hela det sociala systemet blev till i slutet på 1800.
    Ok, i så fall hade jag fel. Så då blev steget kort då, om samhället omhändertagit barn ända sen 1800talet? Tomte
    Min egen variant av babystepsen: www.familjeliv.se/Bloggar-9-38/b128698.html
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version