• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym (Demokrati...?)
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-07 13:37:14 följande:
    Vet du, jag orkar inte ens läsa igenom hela ditt inlägg eftersom det märks att du inte läst allt jag skrivit och jag orkar verkligen inte upprepa. Jag och kvinnan som diskuterade detta ämne kom överrens eftersom vi menade samma sak men uttryckte oss olika....
    Jag läser det du skriver, förstår att du varken orkar läsa eller ta till dig, roligt nog var det ju just den biten mitt inlägg handlade om. Need I say more?
  • Lavish
    Anonym skrev 2012-03-07 11:21:33 följande:

    Jag har inte läst hela tråden, men det verkar som att vissa är intresserade av att läsa hur LVU-rättsfall kan se ut. Det är bara att googla, många rättsfall finns på internet!


     


    Några exempel för den som är lat:


    lagen.nu/dom/ra/2008:55


    lagen.nu/dom/ra/2009:64


    lagen.nu/dom/ra/1996:61


     


    Jag har inte läst hela rättsfallen själv, men det är bara lite exempel hur det kan se ut, för den som är intresserad är det bara att klicka runt vidare på den hemsidan. Där finns lagen i sin helhet också för den som är intresserad av vad som står i LVU.


    Nu har jag läst de första två. Vad gäller den första tycker jag beslutet om LVU verkar vara korrekt.

    Men det andra fallet tycker jag snarare är ett bevis på just maktmissbruk eller försök till sådant.

    Det handlar om en förståndshandikappad mamma och dennes lilla dotter. Mamman ska befinna sig på en nivå som en 11 åring ungefär. De har bott i mamma-barn hem där mamman visserligen gjort framsteg och lärt sig de saker personalen ville, men för långsamt och hon hade svårt att situationsanpassa det hon lärt sig. På alla läkarkontrollen var barnet friskt, piggt, någorlunda normalt utvecklat.

    Mamman föreslår då att hon ska bo tillsammans med sin mamma, barnets mormor, och dennes sambo. Hon är också villig att ta emot hjälp i hemmet från soc så ofta det behövs. Hon är medveten om att hon har brister p.ga att hon lär sig långsamt och är därför villig att ta emot hjälp. Alla vårdinstanser vittnar om att hon och dottern har en stark anknytning och mamman själv säger att hon inte vet vad hon ska leva för om hennes älskade dotter tas ifrån henne.

    Då tycker socialen att man ska göra ett LVU eftersom även om allt funkar 100% toppen när hon bor med mormodern, så vet man inte om det kommer fortsätta att vara så. Mormodern kanske blir för gammal (60, pigg och frisk i dåläget). Eller kanske mamman väljer att flytta? Som de uttrycker det, "man kan inte lämna sjuttonåriga garantier på att situationen kommer att fortsätta att vara bra"

    Socialen vinner i kammarrätten. Mamman överklagar till regeringsrätten och får rätt.  Vad hade hänt om en begåvningshandikappad mamma inte hade orkat, klarat, förstått, att överklaga?

    Usch.

    Jag kan inte heller lämna 17 åriga garantier för att min son kommer att leva lycklig med mig och sambon. Vi kanske blir överkörda av en långtradare imorgon.
  • Anonym (sanningen)
    Lavish skrev 2012-03-07 15:30:34 följande:
    Nu har jag läst de första två. Vad gäller den första tycker jag beslutet om LVU verkar vara korrekt.

    Men det andra fallet tycker jag snarare är ett bevis på just maktmissbruk eller försök till sådant.

    Det handlar om en förståndshandikappad mamma och dennes lilla dotter. Mamman ska befinna sig på en nivå som en 11 åring ungefär. De har bott i mamma-barn hem där mamman visserligen gjort framsteg och lärt sig de saker personalen ville, men för långsamt och hon hade svårt att situationsanpassa det hon lärt sig. På alla läkarkontrollen var barnet friskt, piggt, någorlunda normalt utvecklat.

    Mamman föreslår då att hon ska bo tillsammans med sin mamma, barnets mormor, och dennes sambo. Hon är också villig att ta emot hjälp i hemmet från soc så ofta det behövs. Hon är medveten om att hon har brister p.ga att hon lär sig långsamt och är därför villig att ta emot hjälp. Alla vårdinstanser vittnar om att hon och dottern har en stark anknytning och mamman själv säger att hon inte vet vad hon ska leva för om hennes älskade dotter tas ifrån henne.

    Då tycker socialen att man ska göra ett LVU eftersom även om allt funkar 100% toppen när hon bor med mormodern, så vet man inte om det kommer fortsätta att vara så. Mormodern kanske blir för gammal (60, pigg och frisk i dåläget). Eller kanske mamman väljer att flytta? Som de uttrycker det, "man kan inte lämna sjuttonåriga garantier på att situationen kommer att fortsätta att vara bra"

    Socialen vinner i kammarrätten. Mamman överklagar till regeringsrätten och får rätt.  Vad hade hänt om en begåvningshandikappad mamma inte hade orkat, klarat, förstått, att överklaga?

    Usch.

    Jag kan inte heller lämna 17 åriga garantier för att min son kommer att leva lycklig med mig och sambon. Vi kanske blir överkörda av en långtradare imorgon.
    Ja man kan ju tycka att det tänker lite knasigt i det fallet, men på ett sätt förstår jag hur de resonerar. Ett barn behöver en trygg plats och eftersom man inte kan garantera hur länge det är tryggt hos mormodern så kommer ju barnet få göra ännu ett uppbrott och inte få någon stabilitet i sitt liv. Sen kan man ju tycka att LVU var lite väl, men förstår deras tankar...
  • Anonym (Hårda nypor)

    60 år och inga garantier för framtiden var det någon som skrev nyss om mormodern som ville hjälpa till. Tänk er då följande situation: En 60 årig man skaffar barn med en yngre kvinna, som ett år senare avlider på grund av sjukdom eller olyckshändelse. Är det då läge för ett LVU på grund av pappans ålder? Eller var går gränsen i soc självuppfunna regler, 63 år? 57 år kanske för säkerhets skull. 

  • Lavish
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-07 15:36:21 följande:
    Ja man kan ju tycka att det tänker lite knasigt i det fallet, men på ett sätt förstår jag hur de resonerar. Ett barn behöver en trygg plats och eftersom man inte kan garantera hur länge det är tryggt hos mormodern så kommer ju barnet få göra ännu ett uppbrott och inte få någon stabilitet i sitt liv. Sen kan man ju tycka att LVU var lite väl, men förstår deras tankar...
    Fast den garantin kan inte ens två friska föräldrar i 20 årsåldern ge sitt barn.
  • miljarden
    Lavish skrev 2012-03-07 16:10:22 följande:
    Fast den garantin kan inte ens två friska föräldrar i 20 årsåldern ge sitt barn.
    Och inte heller ett familjehem kan garantera att barnet skonas från uppbrott och separationer. 
  • Anonym (sanningen)
    Lavish skrev 2012-03-07 16:10:22 följande:
    Fast den garantin kan inte ens två friska föräldrar i 20 årsåldern ge sitt barn.
    Nej, men det barnet till det friska föräldrarna har nog knappast varit med om lika mycket som det andra barnet. Man måste tänka på att det är två HELT OLIKA situationer det handlar om. Så några uppbrott och separationer tillhör livet, men inte så som barn har det med otrygga föräldrar...
  • Lavish
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-07 17:28:35 följande:
    Nej, men det barnet till det friska föräldrarna har nog knappast varit med om lika mycket som det andra barnet. Man måste tänka på att det är två HELT OLIKA situationer det handlar om. Så några uppbrott och separationer tillhör livet, men inte så som barn har det med otrygga föräldrar...
    Frågan var väl snarare uppbrott och separation nu, eller KANSKE uppbrott och separation i framtiden?
  • Anonym
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-07 17:28:35 följande:
    Nej, men det barnet till det friska föräldrarna har nog knappast varit med om lika mycket som det andra barnet. Man måste tänka på att det är två HELT OLIKA situationer det handlar om. Så några uppbrott och separationer tillhör livet, men inte så som barn har det med otrygga föräldrar...
    Varje separation från en anknytningperson kan utgöra en fara för barnet men sen beror det ju på barnets motståndskraft och vilka övriga skyddande faktorer som finns runt om barnet.

     Så att barn flyttas runt mellan föräldrar, olika familjehem etc är naturligtvis inte bra.
  • Anonym (Signaturen)

    Mitt barn hade +-10 revbensfrakturer, jag förstår mycket väl varför de ville placera henne under utredning. Vi blev häktade och de tog ett akut LVU, vi blev släppta och polisutredningen las ner, vi fick hem de två äldre barnen för att de har ett säkert och stabilt hem med omsorgsfulla vuxna, bra rutiner osv. Vi har bönat och bett om ALLA insatser de har, bo på övervak, ha någon här hemma, gå på kontroller 3 ggr om dagen, ha slumpkontroller här men nej, vi får inget gensvar utan istället får vi mindre tid med vårt barn. I dagsläget har vi 3 timmar i månaden... 
    Ang utredningen så är det katastrofal med upprepningar och ren smutskastning, tyvärr ser ingen åt det hållet för "soc gör inte fel" trots att kyrkan, förskolan, skolan, bvc och många fler står med oss emot dem (soc alltså)
    Så var är min förlorade insikt? Hur kommer det sig att man som förälder alltid ska sammarbeta men när soc inte gör det så är det ändå föräldern det är fel på? Alla hävdar att det är inte soc som beslutar om LVU, det är förvaltningsrätten - och ja, det är i grunden sant, men det är inte ofta de ifrågasätter VAD som står i en utredning sålänge den ser välgjord ut/är välgjord fast med felaktigt innehåll...

Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version