Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

Anonym (socionomen)

Äldre 7 Mar 09:13

#181

Anonym (empati) skrev 2012-03-07 00:08:38 följande:

Jag tycker samhället idag ställer alldeles för hårda krav på föräldrar. Och med samhället menar jag både föräldrar själva, socialen och medier som tv osv. Man ska vara en perfekt förälder, ta barnen till skolan i tid, diska städa, amma, vara trevlig och samarbetsvillig, ha ett bra jobb, sköta sin ekonomi, ha ett socialt närverk bla bla bla. Barnen ska vara rena och duktiga. Man tar ingen hänsyn till att människor går igenom kriser, vi är människor som alla gör det, speciellt när det kommer in komplicerade saker som barnafödande, ensamstående föräldrar, vårdnadstvister, allt detta som sliter på en människa som kanske inte alls är särskilt "fuckad" ifrån början. Det är situationer som gör människor dåliga.

Hur skulle de vara om man slutade ställa så jävla mycket krav på föräldrar och började se det som samhällets ansvar att ge STÖD och hjälp till de som vacklar? De som blivit misshandlade psykiskt, fysiskt, ekonomiskt så de kanske behöver hjälp ett tag genom de perioder då de beter sig som svin för att de inte orkar med allt på en gång?

Sen tycker jag alla barn borde få en rejäl chans att få stanna med sina biologiska föräldrar. Det betyder väl ändå något att det är ens eget kött och blod? Det betyder mycket om man klarat av att föda, amma och sköta ett barn, trots alla påtryckningar om hur man bör eller inte bör leva.

Det där med att socialen kollar hur många gardiner man har hemma osv är ju rena vansinnet! Varje människa har väl en rätt att bo hur de vill? En familj kan väl för bövelen bo i en sommarstuga med knappa möbler men ändå va bra föräldrar? Den här jäkla "schablonen" över hur man ska va, bete sig och leva har gått ur led och överstyr. Låt människor leva fritt, erbjud hjälp, var empatiskt!

Det du skriver stämmer inte alls. Innan ett barn omhändertas har situationen gått mycket långt till barnets nackdel. Du har gått på medias bild av hur systemet fungerar och ser inte de dysfunktionella familjer med barn som socialtjänsten kommer i kontakt med varje dag.

KaIi

Äldre 7 Mar 09:15

#182

Anonym (sanningen) skrev 2012-03-06 23:31:01 följande:

Jag förstår inte heller, helt plötsligt är din syster någon mästare och din man kan inte slåss... alltså va?

Jag tycker också att inläggen är osammanhängande, som att ta fel på olika tjänster, eller det här med kampsporten.
Det är snurrigt helt enkelt.

Älskade döttrar Ophelia 20081025 Livia 20100516

Anonym (Soc.)

Äldre 7 Mar 09:18

#183

Anonym (fostermamman) skrev 2012-03-07 08:37:32 följande:

Idag omhändertas alldeles för få barn. Det finns ett stort antal barn som växer upp under horribla förhållanden just för att föräldrars rätt till sina barn är större än barnets rätt till en trygg och "normal" uppväxt.
Jag har jobbat mycket med stora barn och tonåringar som lidit och lider av sin uppväxt. Barn som farit förfärligt illa av sina föräldrars oförmåga att vara vuxna och ta ansvar. Soc ger så mycket stöd och hjälp till dessa föräldrar, men barnen glöms. De förutsätts halka med på bananskalet när mamma och pappa för stöd. Men tyvärr har det nästan en kontraproduktiv effekt.
Det handlar inte om missbruk och våld i första hand. Det handlar om föräldrar som inte vill bli vuxna, föräldrar som är oförmögna att sätta barnens behov framför sina egna önskningar. Föräldrar som ser sina barn som en tillhörighet och ett vapen att pressa omgivningen på mer sympati och hjälp.
Alla dessa barn har älskat sina föräldrar. Det ligger liksom i barns natur att göra det. Men ingen gråter över att de till slut blev omhändertagna.

Så, det omhändertas för få barn. Och alldeles för många ansvarslösa, självupptagna och lata individer skaffar barn av orsaker jag inte förstår. Det finns för många barn som behöver en vuxen som låter dem vara barn.

Håller med. Det stora problemet är att alldeles för många barn får växa upp i känslomässigt torftiga miljöer, med undermålig stimulans, där barnens behov blir negligerade. Även om föräldrarna inte knarkar, misshandlar så kan hemmiljön vara olämplig och orsaka skada. För FÅ barn omhändertas.

Anonym

Äldre 7 Mar 09:23

#184

jag håller med TS, det e sällan sov tar barn för där det inte behövs. de har sett omsorgsbrist för barnet och då ska de ingripa.

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 09:37

#185

Förstår att soc tar barn som far illa, men varför använder man inte dessa resurser för att hjälpa de föräldrar som behöver stöd och hjälp istället, så barnen kan få vara kvar i sina familjer + att man kan hjälpa föräldrarna till bra liv?
Lever själv i en relation där min man blivit psykiskt sjuk efter barnens födelse. Han är självdestruktiv och destruktiv i sin relation till barnen. Vi har valet att lämna honom, vilket med 100% säkerhet skulle innebära att han skulle ta sitt liv. Eller valet att stanna och försöka hjälpa honom att bli frisk igen, och den underbara man och pappa han var innan han blev sjuk.
Tyvärr är det en kamp jag fått gå igenom helt ensam under flera år. Släkt och vänner orkar inte med honom, och hjälpen som jag fått efter kontakt med vården är obefintlig. Jag skulle behöva hjälp och avlastning för att orka med att hjälpa min man, och han skulle behöva vård och stöd för att må bättre. Men inget av det har jag lyckats kämpa mig till, trots hundratals telefonsamtal och besök till olika psykologer, vårdinrättningar mm. Tvärt om får jag gång på gång rådet att lämna honom, vilket i praktiken innebär att de personer som jag tycker skulle kunna ge mig stöd sitter och splittrar vår familj och tar livet av min älskade framför mina ögon.
Varför är det inte ok att bli sjuk? Varför ska man inte kunna få hjälp att bli frisk? Varför ska en familj slås sönder och en människa förlora livet för att vård och stöd inte fungerar?

Anonym

Äldre 7 Mar 09:43

#186

Anonym (behöver hjälp) skrev 2012-03-07 09:37:33 följande:

Förstår att soc tar barn som far illa, men varför använder man inte dessa resurser för att hjälpa de föräldrar som behöver stöd och hjälp istället, så barnen kan få vara kvar i sina familjer + att man kan hjälpa föräldrarna till bra liv?
Lever själv i en relation där min man blivit psykiskt sjuk efter barnens födelse. Han är självdestruktiv och destruktiv i sin relation till barnen. Vi har valet att lämna honom, vilket med 100% säkerhet skulle innebära att han skulle ta sitt liv. Eller valet att stanna och försöka hjälpa honom att bli frisk igen, och den underbara man och pappa han var innan han blev sjuk.
Tyvärr är det en kamp jag fått gå igenom helt ensam under flera år. Släkt och vänner orkar inte med honom, och hjälpen som jag fått efter kontakt med vården är obefintlig. Jag skulle behöva hjälp och avlastning för att orka med att hjälpa min man, och han skulle behöva vård och stöd för att må bättre. Men inget av det har jag lyckats kämpa mig till, trots hundratals telefonsamtal och besök till olika psykologer, vårdinrättningar mm. Tvärt om får jag gång på gång rådet att lämna honom, vilket i praktiken innebär att de personer som jag tycker skulle kunna ge mig stöd sitter och splittrar vår familj och tar livet av min älskade framför mina ögon.
Varför är det inte ok att bli sjuk? Varför ska man inte kunna få hjälp att bli frisk? Varför ska en familj slås sönder och en människa förlora livet för att vård och stöd inte fungerar?

Ofta räcker det nog med stöd, men ibland finns det faktiskt ingen annan lösning än att omhänderta barnen, t.ex. om föräldrarna ständigt är drogpåverkade och därför inte klarar av att ta hand om barnen.

Anonym (Kia 1981)

Äldre 7 Mar 09:44

#187

Anonym (behöver hjälp) skrev 2012-03-07 09:37:33 följande:

Förstår att soc tar barn som far illa, men varför använder man inte dessa resurser för att hjälpa de föräldrar som behöver stöd och hjälp istället, så barnen kan få vara kvar i sina familjer + att man kan hjälpa föräldrarna till bra liv?
Lever själv i en relation där min man blivit psykiskt sjuk efter barnens födelse. Han är självdestruktiv och destruktiv i sin relation till barnen. Vi har valet att lämna honom, vilket med 100% säkerhet skulle innebära att han skulle ta sitt liv. Eller valet att stanna och försöka hjälpa honom att bli frisk igen, och den underbara man och pappa han var innan han blev sjuk.
Tyvärr är det en kamp jag fått gå igenom helt ensam under flera år. Släkt och vänner orkar inte med honom, och hjälpen som jag fått efter kontakt med vården är obefintlig. Jag skulle behöva hjälp och avlastning för att orka med att hjälpa min man, och han skulle behöva vård och stöd för att må bättre. Men inget av det har jag lyckats kämpa mig till, trots hundratals telefonsamtal och besök till olika psykologer, vårdinrättningar mm. Tvärt om får jag gång på gång rådet att lämna honom, vilket i praktiken innebär att de personer som jag tycker skulle kunna ge mig stöd sitter och splittrar vår familj och tar livet av min älskade framför mina ögon.
Varför är det inte ok att bli sjuk? Varför ska man inte kunna få hjälp att bli frisk? Varför ska en familj slås sönder och en människa förlora livet för att vård och stöd inte fungerar?

Du ska skydda dina barn och inget annat. Du har ansvar över att skydda dina barn och gör du inte det så är du en lika olämplig förälder som din sjuka och elaka man är.

Om han skadar era barn, fysiskt och/eller psykiskt så ska du lämna honom, inser du inte det så bör soc omplacera era barn. Att han tar livet av sig är hans val.

Som sagt, soc tar alldeles för få barn idag och jag hoppas att de blir mycket hårdare där.

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 10:03

#188

Anonym (Kia 1981) skrev 2012-03-07 09:44:41 följande:

Du ska skydda dina barn och inget annat. Du har ansvar över att skydda dina barn och gör du inte det så är du en lika olämplig förälder som din sjuka och elaka man är.

Om han skadar era barn, fysiskt och/eller psykiskt så ska du lämna honom, inser du inte det så bör soc omplacera era barn. Att han tar livet av sig är hans val.

Som sagt, soc tar alldeles för få barn idag och jag hoppas att de blir mycket hårdare där.

Mina barn älskar sin pappa, och det gör jag också. Hade han fått cancer eller någon annan sjukdom som drabbat familjen på samma sätt hade det funnits stöd att få för att få vardagen och hans vård att fungera. Ska det inte vara så när någon blir psykiskt sjuk?
Han har fått diagnos och behandling, och blir stadigt bättre. Enligt sjukvården är det bara en fråga om tid innan han är tillbaks som sitt gamla jag igen

Menar du att han inte förtjänar att vi ger honom den chansen? Och varför ska inte samhället ställa upp med stöd så att vi orkar igenom den här tuffa tiden? Är det bättre att hans behandling misslyckas och att familjen splittras?
Finns inget missbruk med i bilden, utan bara en sjukdom som orsakats av att en individ i ett läge inte klarat av att hantera en rad tuffa händelser i livet. (Missfall, livshotande sjukdommar hos barnen, livshotande sjukdommar hos barnens mamma och hans fru, stora ekonomiska förluster pga av oväder, problem i relationen till övrig släkt mm mm) Återigen är det bättre att barnen skiljs från sin familj än att familjen får det stöd man behöver i en sådan situation?

Anonym

Äldre 7 Mar 10:03

#189

Jag har absolut inte bilden av att soc tar barn som har det bra. Tvärtom har jag bilden av att de inte tar hand om barn som verkligen behöver det.

Anonym

Äldre 7 Mar 10:07

#190

Kan berätta om soc i min kommun som inte ens verkar ta barn som far illa. Mamma nr 1: Går på soc. Orosanmälan ang. hennes dotter på 2,5 har gjorts många gånger ända sen hon föddes men ingenting har hänt. Hon lämnar bort dottern till olika människor varje helg, ibland är det avlägsna kompisar eller hennes egen mamma. Detta gör hon för att kunna vara ute med sina jämnåriga vänner (hon är 18 år) och supa istället för att va hemma med sitt barn. Händer ibland att hon lämnar bort henne så länge som en vecka till nån helt random person för att hon vill ha "semester" från sitt barn. Ungen är i stort sätt uppvuxen på välling, när hon var mindre (vet ej om det fortfarande är så) bytte mamman hennes blöjor för sällan så hon fick gå nerkissad om dagarna, sova nerkissad.. det gick så långt att hon fick sår och skrek hela nätterna för att det sved. Jag vet att soc var där och gjorde någon utredning vid denna tidpunkt, vilket kanske betyder att hon slutat med detta nu.

Mamma nr 2: Bor i en lägenhet med sin kille som super varje helg. Båda går på soc som har haft ögonen på dem i många år pga mammans påhittade deppighet och fobi för att vara bland folk. Det konstiga är ju att hon är så folkskygg men ändå kan lämna bort ungen varenda helg för att festa. Mamman och pappan har tre katter som ligger i ungens säng och hårar ner och så röker dom även inomhus. På facebook bekklagar hon sig över att dottern hostar jämt och hon förstår inte varför. Herregud. Och så denna attityd, vad lär dem sitt barn? Hon skriver hela tiden statusar om att "soc är fittor" som inte gett dem tillräckligt med pengar eller vad det nu kan vara. Eller att arbetsförmedlingen är dumma i huvudet som tvingar ut henne på praktik för att hon ska komma igång och göra något av sitt liv. Hon har suttit inne och häckat i sin inrökta lägenhet i flera år. Men i det här fallet tror jag inte att man som utomstående har så mycket att säga till om eftersom soc redan är involverade i deras familj. Sen varför dom inte gör något åt barnets situation, det är verkligen ett mysterium.

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL