• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Tow2Mater
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-06 19:36:40 följande:
    Du kan ju inte veta om förslagen inte har nån reell inverkan till förbättring...!! Har jag NÅGONSTANS skrivit att jag anser att man inte är samarbetsvillig i det du beskriver??? Bemöta mina förslag med konstruktiv kritik är EN SAK, att MOTARBETA (bemöta aggressivt, ha en inställning som visar "jag vägrar lyssna, om du ens så bara säger hej tänker jag bita tillbaka, säga att mitt sätt och bara mitt sätt är det bästa för mitt barn etc.) är en annan...
    Man kanske lagger olika vikt vid vad orden "motarbeta förslag" betyder. En hel del anser att bemötande med konstruktiv kritik ar just motarbetning. Bra om du inte har den synen.
  • Anonym
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-06 19:42:07 följande:
    Precis så säger ju alla mammor jag läst om/träffat, eller så vägrar de göra en enda sak soc säger. Frågar du Kvinna A och B i min TS skulle du säkert sitta och gapa och säga "men herregud hur kan soc göra så, det är förfärligt" och tycka att socialtjänsten är svin, jag tror helt ärligt att de aldrig kommer förstå vad som är fel och absolut aldrig förstå varför barnen togs ifrån dom... Kvinna A tex har berättat hela historien för mig, och angivit att skälet för att hennes barn är omhändertaget pga en HELT annan anledning än den riktiga, och får man höra hennes anledning tror man ju att soc har agerat HELT FEL.
    Men fortfarande. Om soc säger att allting fungerar bra och sen ändå omhändertar barnet, då är det väl inte konstigt att jag som förälder inte förstår och tycker dom är inkonsekventa?

    Om dom istället hade sagt till mig "Ok Anna, du tycker såhär men det finns bättre sätt, testa det här istället". Då hade det troligtvis aldrig blivit såhär eftersom jag verkligen försöker ta till mig alla råd som jag får.

    Men om jag inte får några raka puckar mer än att dom säger att allting fungerar bra, ja då är det svårt för mig att förstå. För då tror ju jag att allting är bra och förstår inte varför det ska förändras?
  • Anonym (Soc.)
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-06 19:43:06 följande:
    Precis så tänker jag...
    Det är faktiskt mer regel än undantag. Har sett det såååå många gånger och som handläggare är det naturligtvis oerhört frusterande då en insikt om problemen är fullkomligt nödvändigt för att man ska kunna få till en förändring och kunna låta barnen få komma hem igen, vilket så gott som alltid är målsättningen. Jag tror inte att föräldrarna medvetet ljuger för omgivningen utan att de verkligen verkligen inte förmår ta in att deras barn INTE blev omhändertaget för att de två gånger blev en timme försenade med tåget, utan att det handlar om att de faktiskt upprepade gånger inte dykt upp alls och att barnet istället fått följa med dagispersonal hem, eller att det inte handlar om att de en gång daskade sitt barn på handen, utan om att barnet blivit slaget med hårborsten, dammsugarslangen eller galgen. Det handlar inte om att barnet var ensam i lägenheten medans man slängde sopor, utan om att mamma suttit ¨på krogen och blivit skitfull och grannarna ringt polisen när de hört barnen skrika i förtvivlan.
  • Tow2Mater

    Hur kan det finnas såna luckor mellan den anledning soc omhändertar ett barn och den anledning föräldrar tror att de omhändertar barnet för? Får man inte ens ett papper som skriftligt definierar relativt klart och tydligt varför barnet omhändertas? Om inte, kanske det är dags att införa det, för alla parters bästa?

  • konkelbär

    Fast i fall B måste jag säga att det är rent fruktansvärt att samhället går in och fråntar ett barn sin mamma. Vore det inte bättre att lägga resurser på att försöka få den dysfunktionella familjen att fungera bra, istället för att göra ett barn moderslöst?  Hur kan det vara bättre att bo i fosterfamilj än att få bo hos sin mamma?

    Ibland verkar det som att samhället ser på barn som små spelbrickor. Man glömmer vad som är bäst för barnet i sin kamp att straffa mindre bra personer. Mamma i fall B kanske inte är någon supermamma, men barnet får mat? kärlek?

    Vad är nästa steg? "Mamman åkte bara till badhuset med sina barn en gång om året, så socialtjänsten beslutade att omhänderta barnen!" ?

  • KaIi
    Tow2Mater skrev 2012-03-06 20:18:12 följande:
    Hur kan det finnas såna luckor mellan den anledning soc omhändertar ett barn och den anledning föräldrar tror att de omhändertar barnet för? Får man inte ens ett papper som skriftligt definierar relativt klart och tydligt varför barnet omhändertas? Om inte, kanske det är dags att införa det, för alla parters bästa?
    Det måste väl finnas ett beslut att barnet/barnen omhändertas och anledning till varför.
    I och med det, att det står svart på vitt, känns det underligt att föräldrarna fortfarande inte förstår varför.
    Älskade döttrar Ophelia 20081025 Livia 20100516
  • Vissla
    Tow2Mater skrev 2012-03-06 20:18:12 följande:
    Hur kan det finnas såna luckor mellan den anledning soc omhändertar ett barn och den anledning föräldrar tror att de omhändertar barnet för? Får man inte ens ett papper som skriftligt definierar relativt klart och tydligt varför barnet omhändertas? Om inte, kanske det är dags att införa det, för alla parters bästa?
    Föräldrarna får en kopia på utredningen
  • Tow2Mater
    KaIi skrev 2012-03-06 20:28:05 följande:
    Det måste väl finnas ett beslut att barnet/barnen omhändertas och anledning till varför.
    Det ar mycket som inte finns, eller helt enkelt inte delges den det berör, fast man tror det "borde" vara så.... man upphör faktist aldrig att förvånas.....
  • Tow2Mater
    Vissla skrev 2012-03-06 20:31:21 följande:
    Föräldrarna får en kopia på utredningen
    Och den har ett avsnitt typ "slutsatser", där det framgår ganska tydligt varför omhändertagandet sker?
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version