Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

Anonym (sanningen) Trådstartaren

Äldre 6 Mar 14:07

#81

Anonym skrev 2012-03-06 12:59:18 följande:

Nu blir jag kanske polisanmäld igen för det här jag skriver i nästa mening.
Wow, jag drar mig till minnes att jag skrev i en tråd hur en myndighetsperson inom barnskyddet soc. betett sig hos oss, jag var tvärilsk och lade ut namnet på henne och tre andra inblandade. Jag blev kontaktad av dem, de hade gjort en polisanmälning om ärekränkning. De sa att polisen sagt att jag genast måste ta bort inlägget, vilket jag gjorde. Jag tyckte det var orättvist att jag blev behandlad så som jag blivit och antog att jag hade rätt till en åsikt och yttrandefrihet. Jag kastade inga glåpord över dem, men kanske de inte vill stå för vad de gjort.
En kort tid därefter förde de barnen från dagis till fosterförälder, en brådskande omhändertagning.
Tänk vad det här sliter sönder familjen och vad det kostar samhället.

Jag tror problemen ligger djupare än att du "kränkte" socialarbetarna... Du hade ju kontakt med dom innan denna händelse... Och yttrandefrihet skulle jag inte kalla det att lägga ut saker om specifika personer på nätet. Det är som om att jag bråkar med min pojkvän och lägger ut namn och personnummer och skriver om allt skit han gjort, så gör man inte!!

Anonym (sanningen) Trådstartaren

Äldre 6 Mar 14:16

#82

maaammaaa skrev 2012-03-06 07:37:20 följande:

Som så många andra mödrar som ammar om nätterna hade jag viss sömnbrist och en ettåring och ett spädbarn att sköta om dagarna. Jag ringde familjevårdaren och frågade om tre dagars avlastning dagtid tills sömnrytmen ordnade upp sig. Familjevårdaren sa att de kan inte ge hemhjälp om inget allvarligt hänt typ befogad barnskyddsanmälan, tvångsintagning till mentalsjukhus så då försökte hon med det. Jag blev inte intagen på sjukhus för läkaren klassade mig frisk och den barnskyddsanmälan som familjevårdaren gjorde tillsammans med tre kvinnor från socialen hade ingen relevant motivering. Vi kämpar för att få våra barn tillbaka, justitieombudsmannen är nästa som ska få ta emot en klagan. Tro nu bara inte att all arbetskraft alltid sköter sitt arbete på rätt sätt. Man ska inte svartmåla utan hjälpa om man är socialarbetare. Det händer ibland att folk får sparken eller får be om ursäkt inom alla yrkesgrupper. Först tänkte de inte omhänderta barnen sa de, men familjevårdaren började kräva att vi skulle donera bort kläder som var i användning. Sexåringen fick bara ha 15 par byxor annars bedömde hon att vi inte kunde sköta barnen, hon hittade fingermärken på fönstren och hår i golvsilen, köpte nya gardiner till vårt panorama fönster som vi ville ha utan gardiner, en ful trasmatta från loppis för att vi skulle ha det "hemtrevligt" Jag gillade inte mattan så hon tolkade att jag var osammarbetsvillig, hon låg i min säng när hon skulle få killen att sova på en tid som han inte ville sova, hon sa åt en barnmorska att min man sagt åt henne att han inte skulle ringa ambulans om det behövdes ifall förlossningen gick snabbt utan bara låta oss dö(jag var gravid vid den tidpunkten och har haft snabba enkla förlossningar). Jag sa åt barnmorskan, sånt säger man inte åt en myndighetsperson ifall man planerat sånt. Barnmorskan trodde på mig och vi hann till sjukhuset och förlossningen gick snabbt men bra utan bedövning eller smärtstillande. Varje gång jag var av annan åsikt än familjevårdaren skrev hon negativa saker i journalen, som att jag var omtöcknad. Mitt psyke började hon ifrågasätta, beskyllde mig för vargparanoja i föräldraskapsbedömningen, tyckte inte samspelet fungerade. Jag blev högeligen irriterad på henne, soc. försvarade henne de trodde på henne och tog barnen. Jag har flera friskhetsintyg på både mig och barnen från psykiater, barnpsykiater, neurolog och överläkare men soc. bedömer ändå att vi inte är kapabla att ta hand om våra barn. Dessutom tycks det vara en religionsfejd på gång. De som tillhör samma religion håller ihop mot oss. Soc blev fälld enhelligt i rätten om att det brådskande omhändertagandet var obefogat. Alltså kan de begå misstag och det har de tänkt fortsätta med. De gillar mig helt enkelt inte, det har många märkt. Jag går inte direkt och skäms över att jag nattammade.

Alltså tyvärr, men jag kan förstår vad de ser som problemet. För det första: varför ska de samarbeta med dig om du inte samarbetar med dom? Om du behöver ha några gardiner eller en trasmatta för att det ska bli mer hemtrevligt (vilket det ju blir, det kanske såg väldigt kalt och tomt ut hemma hos er), varför ska du sätta dig
emot? De kan inte bara kommit med gardinen och mattan utan det måste kommit på tal innan (!) och säger du att det inte hade gjort det så vill jag nästan ha bevis på det alltså... och jag förstår att du tolkar det som att det handlar om mattan och gardinerna, men jag ser det på ett annat sätt, liksom i det stora hela...

Det finns nog även många som inte har någon diagnos men ändå inte riktigt kan ta hand om sina barn, förstår inte de grundläggande behoven m.m.

Anonym (sanningen) Trådstartaren

Äldre 6 Mar 14:21

#83

Anonym (LVU:ad) skrev 2012-03-06 11:46:00 följande:

Jag känner flera stycken som blivit LVU:ade som barn, inklusive jag själv. I ALLA fall anser såklart föräldrarna att de blivit väldigt orättvist behandlade av soc.

För egen del blev jag omhändetagen redan vid födseln då min mor satt inne för mordförsök på min bror. Syskonen var såklart också LVU:ade, och hade varit det i perioder även innan denna händelse. Hon tyckte det var att "ta i" eftersom hon älskade sina barn och gjorde allt för dem. Hon trodde hon skulle få hem mig efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff men det fick hon såklart inte, vilket är hennes stora sorg. De andra fick hon dock tillbaka (!)

En flicka jag vuxit upp med blev omhändertagen vid tio månaders ålder, då hennes mor missbrukade allt hon kunde få tag på. Morsan har fått hem henne i några omgångar och sen blivit av med henne lika fort igen. Tack vare att soc släppte hem henne då och då har hon behövt utstå att se sin mor hora, se yxslagsmål och andra fyllebråk, blivit lämnad hemma ensam som mycket liten. Lämnad på restauranger, satt utanför krogar, lämnad på hotellrum när morsan varit ute och festat (resor som soc betalat för att hon och flickan skulle ha lite "kvalitetstid")
Varje gång flickan kom hem till oss efter att ha varit hemma en tid har hon lidit av fruktansvärda mardrömmar, sängväteri, ångest, och sockerabstinens då hon sällan fick riktig mat utan bara godis. Mamman anser att hon inte gjorde speciellt mycket fel, eftersom hon älskade sitt barn och gjorde sitt bästa.

En pojke jag växte upp med blev omhändetagen när han var tre år. Han kunde då inte tugga, eftersom han levt på välling enbart i hela sitt liv. Han hade i stort sett bott i sin spjälsäng hela livet och där brukade mamman ibland glömma bort honom, och åka till stan, gå hem till väninnor osv. Han fick ny blöja endast när han bajsade, och det kunde gå timmar tills den byttes. Hon var "lättare utvecklingsstörd" och hade inga missbruksproblem. Hon slog honom, brände honom med cigaretter och diverse. Hon ansåg att soc gjort fel som tog honom, för han mådde bra och hon tyckte inte att hon gjorde nåt fel.

Jag anser att soc är på tok för slappa, inte tvärtom. Fler barn borde tas omhand, utan en massa jävla daltande med föräldrarna. Ungar kan inte leva på att föräldrarna älskar dom enbart. Det krävs mer att vara förälder än att knulla och sen föda fram ett barn. Man ska VARA en förälder, ta ansvar, och göra sitt allra yttersta varje dag. Jag tamejfan hatar alla skitföräldrar därute som inte fattar att dom gör ett förjävla kasst jobb som förälder, och sen skyller ifrån sig på allt annat.

Anonym (sanningen) Trådstartaren

Äldre 6 Mar 14:25

#84

Anonym (okej) skrev 2012-03-06 09:34:22 följande:

Min son på 3 år pratar jättedåligt.
Min dotter på 1½ år pratar inte alls - vi försöker men de vill helt enkelt inte.
Logoped är inblandad nu i den äldsta men jag anser absolut inte att barnen ska bli omhändertagna för att de inte pratar? jag gör inget fel och de flesta i min familj har varit sena med pratet.

När du drar upp det i din TS blir jag orolig.
Ska jag behöva vara rädd för att socialen ska bli inkopplade för att de inte pratar bra (sonen)?

Du har ditt eget svar i: "vi försöker men de vill helt enkelt inte, logoped är inblandad". Träffade du den här kvinnan skulle du se att hon INTE försöker, ALLS. Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, han undviker ofta ögonkontakt med alla människor, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det.

Det kanske låter förmildrat i texten, eftersom det är svårt att få fram exakt vad som är felet i hennes fall när man inte sett det själv, men man reagerar väldigt snabbt på att något är fel när man träffar henne och barnet.

Anonym (sanningen) Trådstartaren

Äldre 6 Mar 14:30

#85

astro skrev 2012-03-06 09:52:09 följande:

Nämen, exakt samma här! Mina småbarn pratar alltid sent. De har ordförråd som bara den, hänger med i allt man säger, uppfinner egna ord, älskar högläsning, bygger korrekta meningar - men det är NÄR de pratar vilket är otroligt sällan.

Vi har suttit med logoped, läst rimböcker (som ingen av dem gillat), gjort ordövningar från logopeden och hela cirkusen men såvitt jag kan se har det bara kostat tid och möda i onödan.

De fyra barn som nu är mer eller mindre vuxna har alla ett fint och högt utvecklat språk (långt förbi deras jämnåriga) så nu oroar jag mig måttligt för de två småttingarna som ser ut att få samma språkkurva.

Även här tycks det vara ärftligt, makens släkt är i allmänhet sen i talet.

Att barn är sena är ju NORMALT! Det är knappast så att det är fel på barnen eller att du eller din man gör. Denna kvinna jag skrivit om pratar INTE med barnet och gör INGENTING för att förbättra barnets språkkunskaper. Hon verkar snarare tycka det är gulligt med barnets bebisspråk.

Anonym (sanningen) Trådstartaren

Äldre 6 Mar 14:33

#86

astro skrev 2012-03-06 08:20:52 följande:

Sedan är det ju ett irritationsmoment i kontakten med t ex soc, vården, skola att det ofta bygger på en personlig kontakt och inte en professionell.
Jag har visserligen ingen erfarenhet av soc (utöver att en dam från soc satt med under ett samtal om mobbning men hon gjorde inget intryck alls) men har - som de flesta, antar jag - råkat ut för negativitet och förutfattade meningar från BM, lärare, ja ni vet hur det är.

T ex trodde min första BM att jag hade hittat på min partner. Han var inte med på våra möten därför att han inte kunde ta ledigt från jobbet, men det trodde hon inte på. Dessutom måste hon ha avskytt ensamstående mammor för hon var oerhört kylig och otrevlig - tills han kom med till MVC när han hade en ledig dag. Då blev hon som en omvänd hand.
Denna BM skrev bl a i min journal att hon hade rekommenderat lugnande medel eftersom jag var neurotisk, men att jag hade nekat och "vägrat behandling".
I verkligheten gick det till så att hon talade om för mig att "alla förstagångsmammor borde äta lugnande eftersom de är så oroliga". Jag sa att jag inte var orolig och alltså inte behövde någon medicin. Och det förvandlades alltså till neurotisk och vägrar behandling.

Jag kan bara alltför väl föreställa mig hur denna BM hade låtit och agerat om hon hade arbetat på soc istället.

Med åren har jag kommit fram till att man bör spela in ALLT. Varenda föräldramöte osv. För ens eget ord väger väldigt lätt mot vad det står i pappren. Vad gäller just kontakten med skolan har jag flera gånger råkat ut för "det har vi aldrig sagt" när skolan helt enkelt inte haft lust att stå för sina uttalanden.

Varför bytte du inte bara BM?

Anonym (vann i FR)

Äldre 6 Mar 16:34

#87

Anonym (sanningen) skrev 2012-03-06 14:02:47 följande:

Men det är just det du skriver som jag inte kan hålla med om alls, för samarbetar man bara och gör det man kommer överens om upptäcker ju socialtjänsten att det blivit missförstånd/problemen inte kvarstår. Men istället börjar folk bråka, sätta sig på tvären, ska göra allt tvärt om eftersom socialen hatar dom och dom tror att de kommer lyckas på det sättet.

Det här med samarbete är ett kapitel för sig. Enligt min och många andras erfarenhet blir man kallad icke samarbetsvillig om man inte håller med soc i allt. Protesterar man det minsta så är det kört.

Våra barn omhändertogs akut. Min man och jag är bägge intelligenta och kan prata för oss. Vi påpekade en hel mängd metodikfel och ologiska uttalanden i utredningarna och vi höll inte med socialsekreterarna om deras slutsatser, men vi gjorde allt vad de bad oss (samlade i hop kläder till barnen, var punktliga på alla möten, svarade på alla frågor osv). Ändå blev vi kallade för osamarbetsvilliga och det tror jag beror på att vi påpekade utredarna vilka otroligt dåliga utredningar de gjort och dessutom ta fram läkarintyg och ljudinspelningar som bevisade att utredarna hade fel. Det var pinsamt uppenbart att utredarna inte var vana att bli intelligent motsagda, de tappade fattningen flera gånger. De kände sig definitivt intellektuellt underlägsna, vilket vårt ombud sa att det var troligen anledningen till att de gick ut så hårt.

Tack och lov vann vi tillslut i förvaltningsrätten (det omedelbara omhändertagandet gick igenom och av olika anledningar tog det nästan ett år innan vi kom upp i FR igen), domslutet kritiserade socialen ordentligt. Trots det jobbar dessa utredare kvar, de har inte ens fått någon typ av reprimand, samtidigt som vi måste söka psykologhjälp till våra barn som blivit traumatiserade av separationen. Detta för att ett par unga, nyutexamiterade tjejer inte tålde att ha fel.

Anonym

Äldre 6 Mar 16:37

#88

Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-06 16:34:04 följande:

Det här med samarbete är ett kapitel för sig. Enligt min och många andras erfarenhet blir man kallad icke samarbetsvillig om man inte håller med soc i allt. Protesterar man det minsta så är det kört.

Våra barn omhändertogs akut. Min man och jag är bägge intelligenta och kan prata för oss. Vi påpekade en hel mängd metodikfel och ologiska uttalanden i utredningarna och vi höll inte med socialsekreterarna om deras slutsatser, men vi gjorde allt vad de bad oss (samlade i hop kläder till barnen, var punktliga på alla möten, svarade på alla frågor osv). Ändå blev vi kallade för osamarbetsvilliga och det tror jag beror på att vi påpekade utredarna vilka otroligt dåliga utredningar de gjort och dessutom ta fram läkarintyg och ljudinspelningar som bevisade att utredarna hade fel. Det var pinsamt uppenbart att utredarna inte var vana att bli intelligent motsagda, de tappade fattningen flera gånger. De kände sig definitivt intellektuellt underlägsna, vilket vårt ombud sa att det var troligen anledningen till att de gick ut så hårt.

Tack och lov vann vi tillslut i förvaltningsrätten (det omedelbara omhändertagandet gick igenom och av olika anledningar tog det nästan ett år innan vi kom upp i FR igen), domslutet kritiserade socialen ordentligt. Trots det jobbar dessa utredare kvar, de har inte ens fått någon typ av reprimand, samtidigt som vi måste söka psykologhjälp till våra barn som blivit traumatiserade av separationen. Detta för att ett par unga, nyutexamiterade tjejer inte tålde att ha fel.

Ska tillägga att när allt det här började, var jag naiv och trodde också att det skulle lösa sig bara vi sa den enkla sanningen. Då, trodde vi, skulle soc inse sitt misstag och låta barnen komma hem. Inte då. Soc vägrade se att de tagit miste och kämpade in till sista minuten för att barnen skulle vara LVU:ade, trots att andra socialsekreterare på Familjeenheten tyckte att det inte skulle vara några som helst problem att barnen skulle komma hem.

Anonym (LVU:ad)

Äldre 6 Mar 16:43

#89

Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-06 16:34:04 följande:

Det här med samarbete är ett kapitel för sig. Enligt min och många andras erfarenhet blir man kallad icke samarbetsvillig om man inte håller med soc i allt. Protesterar man det minsta så är det kört.

Våra barn omhändertogs akut. Min man och jag är bägge intelligenta och kan prata för oss. Vi påpekade en hel mängd metodikfel och ologiska uttalanden i utredningarna och vi höll inte med socialsekreterarna om deras slutsatser, men vi gjorde allt vad de bad oss (samlade i hop kläder till barnen, var punktliga på alla möten, svarade på alla frågor osv). Ändå blev vi kallade för osamarbetsvilliga och det tror jag beror på att vi påpekade utredarna vilka otroligt dåliga utredningar de gjort och dessutom ta fram läkarintyg och ljudinspelningar som bevisade att utredarna hade fel. Det var pinsamt uppenbart att utredarna inte var vana att bli intelligent motsagda, de tappade fattningen flera gånger. De kände sig definitivt intellektuellt underlägsna, vilket vårt ombud sa att det var troligen anledningen till att de gick ut så hårt.

Tack och lov vann vi tillslut i förvaltningsrätten (det omedelbara omhändertagandet gick igenom och av olika anledningar tog det nästan ett år innan vi kom upp i FR igen), domslutet kritiserade socialen ordentligt. Trots det jobbar dessa utredare kvar, de har inte ens fått någon typ av reprimand, samtidigt som vi måste söka psykologhjälp till våra barn som blivit traumatiserade av separationen. Detta för att ett par unga, nyutexamiterade tjejer inte tålde att ha fel.

På vilka grunder omhändertogs barnen då?

Lavish

Äldre 6 Mar 16:48

#90

Men är det verkligen många som tror att de flesta barn som omhändertas blir det på pin kiv?

Och ja, insåg mammorna hur stora fel det var i deras föräldraskap hade de ju förmodligen inte haft så stora problem eftersom de åtgärdat eller sökt hjälp för att åtgärda de värsta felen själva.

Men jag tror säkert att den absoluta majoriteten av omhändertagande är berättigade. Och att även när de kanske inte varit den bästa lösningen är det ändå inte samma sak som att INGET problem alls fanns.

Men grejen är ju bara att det är ett extremt stort ingrepp i medborgarnas frihet och rättigheter att socialen klampar rakt in i familjelivet och tar barn från föräldrarna eller styr och ställer med hur folk ska leva sina liv och hur de ska uppfostra sina barn. Inte så att det är fel att vi har en sådan myndighet, i vissa fall är det ju bara att tacka gudarna för att det finns. Men med en sådan extrem maktutövning krävs ju också att alla beslut synas extremt hårt och att alla fel tas upp, bearbetas och kritiseras.

Det är en större katastrof med ett felaktigt beslut om omhändertagande av någons barn, än vad det är om någons skatteåterbäring råkar bli fel eller om en övernitisk tjänsteman nekar ett bygglov.

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL