De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Och din vän hävdar att soc bestämt det.
Antar att du förstår själv att det inte stämmer?

Om ett barn blir omhändertaget så har det i de absolut flesta tillfällen gått rätt långt. Det är verkligen sista utvägen och det är enbart vi misstanke om våldsbrott som barnet omhändertas omedelbart.

En lärarkollega till mig vittnade 2 gånger i rätten om ett barns otaliga blåmärken hon sett på barnet i skolan och barnet själv började berätta saker för min kollega och självklart anmälde hon. Barnet omhändertogs med efter två rättegångar fick föräldrarna tillbaka barnet. 

Det jag vill få fram är att det ska verkligen finnas bevisning för att barn ska omhändertas (det är ytters sällan det har förekommit att barn felaktigt omhändertagits men självklart har det förekommit) så var kritisk och fall inte för föräldrarnas version!

En familj hyrde en lägenhet i vårt hus när jag var barn (ca 7 år var jag) och mina föräldrar vittnade till deras vanvård av de två barnen. En dag lämnade föräldrarna barnen untanför vår dörr, ringde på och hoppade in i bilen och for. De var lortiga, hade gamla blöjor på sig med kiss och bajs, var hungriga och rädda. Mina föräldrar tog självklart hand om dem och min pappa valde att gå in i lägenheten vi hyrde ut. Där fanns skräp överallt, gamla blöjor och det luktade riktigt illa. Mina föräldrar tog kort på allt före de sedan slängde allt och beställde sanering av lägenheten. Självklart ringde de socialtjänsten som kom och omhändertog de två barnen.

Ett par månader senare läste min mamma en intervju med föräldrarna i Se & hör (!!!) där det stod att det var SÅ OTROLIGT SYND om dem som orätt blivit ifråntagna sina barn, det var en bild på de ledsna föräldrarna och massa falska saker stod självklart i texten. Min mamma skickade ett brev till Se & hör med sin version och bilder på barnen och lägenheten och självaste chefen själv ringde upp henne och bad så mycket om ursäkt. Komiskt nog!           

Nämen, exakt samma här! Mina småbarn pratar alltid sent. De har ordförråd som bara den, hänger med i allt man säger, uppfinner egna ord, älskar högläsning, bygger korrekta meningar - men det är NÄR de pratar vilket är otroligt sällan.

Vi har suttit med logoped, läst rimböcker (som ingen av dem gillat), gjort ordövningar från logopeden och hela cirkusen men såvitt jag kan se har det bara kostat tid och möda i onödan.

De fyra barn som nu är mer eller mindre vuxna har alla ett fint och högt utvecklat språk (långt förbi deras jämnåriga) så nu oroar jag mig måttligt för de två småttingarna som ser ut att få samma språkkurva.

Även här tycks det vara ärftligt, makens släkt är i allmänhet sen i talet. 

Och jag är förundrad över att det är så många barn som inte omhändertas. Barn som får se fylla, slagsmål och höra allt om helt ocensurerat vuxensnack. Barn som släpps ut vind för våg och som blir hå+rdhänt behandlade.

Förstår man inte att barn ska höra diskussioner om knulla, supa och bantning så är man olämplig att ha barn. Detsamma gäller om barnen är tvingad att se vuxna slåss, vara fulla och aggressiva. Detsamma gäller om barnen är borta mer än hemma.

Du kan ju berätta vem det är som bestämmer det då, när inget domstolsbeslut finns?

Här handlade det om barn som var 13 och 15 år gamla, och att problemen förvärrades avsevärt när mamman flyttade 65 mil. Innan hade pappan ganska bra koll, bodde på en liten ort, hade den yngste varannan helg, och den äldste sonen bodde hos honom hela tiden.

Mamman övertalade barnen (hon kan övetyga vem som helst, vad som helst, om det gagnar hennes syften...) att flytta med. Ett exempel: mamman hade sagt i skolan på den nya orten att hon hade ensam vårdnad och att pappan inte skulle ha insyn. Och på den linjen gick skolan, utan att kolla upp saken vidare. När pappan ringde skolan förvägrades han information och det blev hans sak att bevisa att de hade gemensam vådnad, hon blev aldrig ifrågasatt.
( Detta är ett lagbrott från skolans sida.) 

Men vem blev tilldömd vårdnaden? I och med att barnen var/är så pass gamla, och "utredda och intervjuade" av socialtjänsten/kurator, så får de bestämma själva var de vill bo. Socialtjänsten menar på att mamman tillgodoser deras basbehov i form av tak över huvudet, mat och kläder. De här barnen (ungdomarna) kommer inte att välja att flytta ifrån sin mamma.
De har sagt till sin pappa att  -vi vet ju att du klarar dej farsan, så det är bäst att vi bor hos Mag*ena (de kallar mamman vid namn).

Hon är som sagt mycket manipulativ och mycket obehaglig när något går henne emot. Hon terroriserar och trakasserar sina barn till att följa hennes vilja. Några exempel: "Mormor håller på att dö, om du bor hos pappa blir hon så olycklig". "Jag har cancer, jag vill ju vara med er så länge jag kan", "Ditt ena marsvin har svultit ihjäl, det kommer det andra också att göra om du bor kvar hos pappa".
Förra året gjorde hon ett "självmordsförsök", dock mycket kontrollerat sådant, då hon skickade sms till ett antal personer och talade om att hon tagit tabletter och ville säga hejdå. Båda barnen fick varsitt sms, när det satt i skolan... Och som av en händelse hade hon "vaknat till" för en stund och själv ringt ambulansen. 

För närvarande vill mamman själv, att yngste sonen ska LVUas och placeras på något slags hem, Hon har hotat ungen med detta under ett par års tid och släpar med honom till socialtjänsten och Bup. En av orsakern hon kommit på är att han "är spelmissbrukare". (han spelar WOW). Den senaste socialsekreteraren har dock menat på att så länge det finns en välfungerande förälder placeras barnet hos denne, det var ju inte vad hon hade tänkt sig, så nu har hon lagt ner detta projekt för en stund.

Det finns hur mycket som helst att berätta, men summan av kardemumman är att en vårdnadstvist inte varit aktuell (dels efter diskussion med advokat) men främst av ovanstående skäl (sannorlikt är att hennes trakasserier skulle eskalera) och att barnen är så pass gamla att de får bestämma själva.

Kia, tycker du jag borde anmäla fosterfamiljen till socialen?

1. Vår dotter har upprepade gånger men inte sist, sagt att killarna vill knulla med henne. De kastar sig över henne på soffan och  då gråter hon och fostermamman kommer och tar killen i örat. Vår dotter är under 10 år.

2. Hon säger, kör hårt som fan. Ibland har hon sagt att äldsta killen i familjen där de är säger det är bögarnas fel, ifall han vill skylla ifrån sig.

3. Killarna slår henne och knuffas hos fosterfamiljen.

4. Våra barn vill inte bo där.

Hej!

Intressant tråd till att börja med. Och vill även säga att jag tycker soc ändå gör ett bra jobb, visst kan dom göra fel men i överlag gör dom ett bra jobb.

Jag har själv varit barnet i röran.. Min mamma och pappa separerade när jag var liten. Dom kom själv överrens om att ha delad vårdnad, det gick bra ett tag. Sedan började min pappa bli mindre och mindre intresserad av mig, han kom inte och hämtade mig osv. Mamma stred och kämpade för att han skulle ta hand om mig, vill understryka att inget våld eller liknande har funnits med i bilden, men inget hände. Han hämtade mig nån gång då och då när han hade lust. När jag avr 5 så träffade min pappa en annan kvinna som hade en son på 1 år. Varför pappa helt plötsligt blev intresserad av mig då undrar jag än idag, men hursomhelst så fick jag börja vara hos min pappa mer än tidigare, dock avskydde jag att vara i den nya kvinnans närhet. Hon gjorde allt för att få mitt liv att bli skit. Psykisk misshandel från hennes sida skulle jag vilja säga att det var. Efter något år drog dom in soc och påstod att mamma förbjöd pappa att ha mig, vilket hon aldrig gjort. Soc trodde på dom och hittade på så sjuka historier om min mamma att det var nära på att jag inte skulle få bo kvar hos min mamma och hade det blivit så, så ahde jag nog inte varit i livet idag. Jag hade nog tagit mitt liv för flera år sen isf. Och då jag mådde psykiskt dåligt under denna period, pga att dom försökte ta mig från min mamma så ville kvinnan påskina att jag mådde dåligt pga min mamma och vårat liv ihop.

Mamma jobbade som lärare åt kvinnans barn. Kvinnan och pappa fick rektorn att avsekda mamma, pga att kvinnan berättade massa sjuka historier + att hon tyckte inte det skulle vara bra för min och min styvbrors relation. Min styvbror gillade min mamma otroligt mycket, så förmodligen var den ren avundsjuka.

Sedan fick kvinnan och pappa barn. Och min bror har inte haft det lätt. Kuratorn fick iaf min styvbrors pappa att inse vad som pågick och tog därför hand om min styvbror mer, även fast han bodde hemma hos kvinnan och pappa. Kvinnan fortsätter hitta på historier och gör allt för att få uppmärksamheten, hon har försökt med mycket. Personligen är jag ganska så säker på att hon lider av münchausen by proxy. Och hon har förmodligen haft detta genom alla år.

Det har hänt så mycket, så skulle jag skriva allt så hade ni haft flera sidor att läsa. Men efter många, många möten med soc för oss alla så vet jag att dom kan göra fel, dom kan göra rätt. Jag höll på att bli flyttad från min mamma och fick själv prata med soc (dom ansåg att jag var så pass gammal att jag själv skulle kunna berätta min version och att jag inte hade blivit påverkad av vare sig mamma och hennes sambo eller pappa och kvinnan) varefter dom insåg vars problemet låg. Jag fick bo kvar hos min mamma och relationen till min pappa har aldrig varit bra, tills kvinnan och han skiljde sig 13 år senare. Nu har vi en ganska bra relation men jag känner ännu av sveket. 

Så jag anser att det kan vara lätt att bli "indragen" i soc och det kan avra ett helvete att ta sig ur det. Men förmodligen måste dom ju lyssna på båda parterna vilket kan göra att det blir fel.

Jag är iaf glad att soc fanns där för oss även om det var en jobbig period. Dock var det på ren lögn som vi blev indragen i hela cirkusen.

Ursäkta om det blev lite kors och tvärs, men man vet inte vars mans ka börja eller sluta i en sån här historia.           

Eller så kan jag säga att då finns det antingen ett domstolsbeslut eller ett ok från vårdnadshavaren.