• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • villhaenliten

    Jag har hört om enstaka fall där soc har missförstått eller "tagit" barn på alltför lösa grunder, men I DE FLESTA FALL av placeringar finns som sagt goda skäl! Och det verkar vara ett BETYDLIGT vanligare problem att barn inte omhändertas fast de borde, än tvärtom! Barn som i värsta fall får leva kvar i misär - bland annat för att det finns så få familjehem?

  • villhaenliten

    En barndomsbekant växte i praktiken upp på en soptipp... Hennes föräldrar hade samlar-mani, kunde varken försörja, uppfostra eller hålla sina barn rena etc och de fortsatte att skaffa unge på unge också. Soc var inkopplat flera gånger men inte mycket hände... När min bekanta var 13 år, gick hon själv in på socialkontoret och BAD om att få bli placerad! Hon stod inte ut längre. Det slutade med ett tre av barnen placerades och de två äldsta (min bekanta och hennes bror) fick flytta hem till farmor på halvtid... Men det fortsatte att vara en massa strul fram och tillbaka och idag lever min fd bekanta som missbrukare och prostituerad...

    Jag tror helt enkelt inte på alla snyfthistorier om hur "elaka" Soc är... Min bekantas föräldrar vägrade också samarbeta, de hade minsann inga problem. (Trots att de fick socialbidrag och bara jobbade sporadiskt). Många tror tyvärr att de är dugliga föräldrar bara de älskar sina ungar och inte misshandlar dem. Och visst, det stämmer att man inte måste vara "perfekt" för att duga som förälder. Men kärlek allena räcker inte och vanvård eller allvarlig försummelse, är också en slags misshandel. Oftast har nog dessa föräldrar stora problem själva, som "blockerar" vägen och förmågan att tänka förnuftigt och se vad som felas. 

  • KaIi
    villhaenliten skrev 2012-03-05 19:28:29 följande:
    En barndomsbekant växte i praktiken upp på en soptipp... Hennes föräldrar hade samlar-mani, kunde varken försörja, uppfostra eller hålla sina barn rena etc och de fortsatte att skaffa unge på unge också. Soc var inkopplat flera gånger men inte mycket hände... När min bekanta var 13 år, gick hon själv in på socialkontoret och BAD om att få bli placerad! Hon stod inte ut längre. Det slutade med ett tre av barnen placerades och de två äldsta (min bekanta och hennes bror) fick flytta hem till farmor på halvtid... Men det fortsatte att vara en massa strul fram och tillbaka och idag lever min fd bekanta som missbrukare och prostituerad...

    Jag tror helt enkelt inte på alla snyfthistorier om hur "elaka" Soc är... Min bekantas föräldrar vägrade också samarbeta, de hade minsann inga problem. (Trots att de fick socialbidrag och bara jobbade sporadiskt). Många tror tyvärr att de är dugliga föräldrar bara de älskar sina ungar och inte misshandlar dem. Och visst, det stämmer att man inte måste vara "perfekt" för att duga som förälder. Men kärlek allena räcker inte och vanvård eller allvarlig försummelse, är också en slags misshandel. Oftast har nog dessa föräldrar stora problem själva, som "blockerar" vägen och förmågan att tänka förnuftigt och se vad som felas. 
    Min väns mamma låg ibland i soffan dyngrak och flummig på benzo. Barnen (sammanlagt 9 st) fick klara sig bäst de kunde. De barn som kröp fick helt enkelt förlita sig på att något av de äldre syskonen gav dem något att äta och dricka. Nu snackar vi sån jävla misär så man helst vill gräva ner sig och aldrig mer komma upp. Våld hörde till vardagen.
    Soc tog barnen sporadiskt.
    Älskade döttrar Ophelia 20081025 Livia 20100516
  • Blind Urmakare

    Det är väl förvaltningsrätten som beslutar om omhändertagande och så enligt FPL:s principer. Det är med andra ord högst otroligt att ett barn som mår alldeles utmärkt och har exemplariska föräldrar först går genom socialtjänsten som helt kör sitt eget race och sedan att förvaltningsrätten beslutar om lvu på lösa grunder.

    Jag skulle tro att det är tvärtom, på tok för många anmälningar från socialtjänsten faller i förvaltningsrätten på grund av att socialtjänsten inte dokumenterat tillräckligt, givit vårdnadshavare tillräckligt stöd eller helt enkelt kommunicerat tillräckligt med vårdnadshavarna.


    millus.se | Ateist | Humanist | Politisk frilansare
  • Anonym

    Jag har arbetat med familjestöd/observationsuppdrag i familjer där man senare inte omhändertog barnen. Jag har också ett par år arbetat inom ett yrke där jag dagligen träffade människor som fått sina barn omhändertagna enligt LVU. Jag slutade i yrket och två år senare omhändertogs mitt eget barn.
    Jag om någon, borde ha förmåga att förstå vad som står i utredningen, förmåga till insikt, men det gör jag inte. Jag förstår inte. Jag är inte direkt anklagad för någonting. Inga speciella händelser beskrivna. Det har inte gjorts någon anmälan kring barnet. Hela utredningen upprepar meningar såsom

    "xx ger visserligen xx den grundläggande omsorgen om man ser till detaljerna. Men när vi från socialkontoret tittar på helheten så inser vi att xx inte kommer kunna leva med sin mor utan att få allvarliga skador".
    "xx kan inte leva i en miljö där hennes uppväxt riskerar att ta skada"
    "xx kommer fara mycket illa av moderns brist på insikt"

    Som sagt, inga detaljer om vad som är fel. Inga specifika händelser beskrivna.

  • astro

    Fast ts, i fall B tycker jag faktiskt inte att det finns fog för LVU. Hjälpinstatser, jodå. Men LVU? Här borde det faktiskt ha funnits en hel del tänkbara åtgärder som inte behövde splittra familjen.

    Jag känner också till en hel del fall där det inte hade skadat med stöd/ingripande från soc. Två av mina barndomsvänner (bröder) hade en svårt mentalsjuk mamma, pappans hela tillvaro gick ut på att få mammans liv att fungera. Men familjen såg relativt välordnad ut, utifrån sett, så hjälp uteblev.

    Dock tycker jag att LVU är ett väldigt stort steg som naturligtvis ska vara den sista utvägen alternativt det du tar till när direkt hot föreligger. Och även om de drabbade mammornas historier ofta utelämnar delar av sanningen, av olika skäl, så känns det ibland som om alldeles för lite har gjorts innan det går vidare till LVU. 


  • Dr Mupp

    Egentligen borde de finnas fler tvingande åtgärder. Istället för att alla annat för utom omhändertagande är frivilligt så borde man kunna tvinga föräldrar till hemmahossare, föräldrautbildningar, stödfamiljer osv. Allt för att inte behöva göra ett omhändertagande. 


    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
  • Anonym (Soc.)
    Dr Mupp skrev 2012-03-05 20:19:54 följande:
    Egentligen borde de finnas fler tvingande åtgärder. Istället för att alla annat för utom omhändertagande är frivilligt så borde man kunna tvinga föräldrar till hemmahossare, föräldrautbildningar, stödfamiljer osv. Allt för att inte behöva göra ett omhändertagande. 
    Exakt. Det saknas ett mellantvång. Ofta måste man låta det gå alldeles för långt innan man uppfyller de hårda kriterierna för ett LVU.

    Att mamma A, inte insåg att hon var tvungen att bryta med en våldsam man som hotade att döda barnet, är ju ett solklart LVU om mamman inte tar emot den hjälp som erbjuds.
  • Anonym (insatt)
    Vitamin skrev 2012-03-05 18:39:17 följande:
    -och jag kan berätta om att soc i min kommun inte ens placerar barnen hos sin väl fungerande pappa trots mammans oförmåga att ta hand om dem. Orosanmälan har gjorts från både skolan, barnens mormor och pappan. Hemmet är utrett i olika omgångar. Men socialen går inte in och hjälper pappan att få barnen hem till honom. De menar att mamman måste gå med på det frivilligt. Mamman har sagt att hon inte är intresserad av att samarbeta med socialtjänsten och soc menar att man inte kan tvinga henne. Så i den här kommunen tar soc inga barn. Inte ens när det är befogat.

    Soc vet säkert att en ansökan om LVU inte skulle hålla i FörvR utan förlitar sig på att pappan skall agera. Varför går han inte till domstol och begär ensam vårdnad om boende om barnen?

    Soc får inte fatta tvångsbeslut - säger mamma/vårdnadshavaren nej kan de alltså inget göra. Det är en myt att soc fattar beslut om tvångsåtgärder när det gäller barn! Sådana beslut får endast domstol ta!!  
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version