De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Det är klart att det är suveränt att soc finns, det borde alla tycka. Men intrycket kvarstår att det är för lite insyn, för lite kontroll av vad de faktiskt gör. Råkar man krocka med ett soc-kontor som av något skäl väljer att ogilla en så kan det uppenbarligen bli riktigt besvärligt.

Problemet, som jag ser det, är att deras ord väger väldigt tungt och inte granskas på rätt sätt (såvitt jag har förstått, i alla fall - har som sagt ingen egen erfarenhet av detta).

På samma sätt som det ibland fungerar inom vård, skola, omsorg.

Det är väldigt svårt att motbevisa vissa svävande uttryck som t ex samarbetsovillig, nervös, insiktslös.

Det är inte heller alltid som den man granskas av är särskilt påläst eller kunnig. Alla är inte bra, helt enkelt. Vissa går efter att det ska se ut "som hos alla andra". Det blir helt enkelt riskabelt att vara avvikande.

En konstnärlig familj fick t ex sina barn omhändertagna för att hemmet var spartanskt möblerat (detta var för många år sedan, innan det blev inne med öppna ytor och luftiga rum), d v s barnen ansågs vanvårdade för att hemmet saknade gardiner, mattor, prydnadssaker osv. 
Nog för att "svensk norm" säger att ett hem ska vara alldeles nerlusat med textilier och prylar, men det innebär ju inte att man lider av att inte bo så. 

I andra änden av skalan så gäller det som sagt att komma ihåg att soc verkligen behövs. Idealiskt vore om soc hade råd och personal nog att sätta in betydligt bredare insatser.
Men - ett mer objektivt synsätt vore absolut att föredra. Eller betydligt effektivare granskning. 

Jag tycker det är synd att man i trådar som dessa försöker misstänkliggöra föräldrar som känner sig orättvist behandlade. Det finns gott om tydliga fall där grova fel har begåtts av socialtjänsten. Min personliga uppfattning är att många av dem som arbetar inom socialtjänsten har för låg utbildning kontra för mycket ansvar och därmed makt. Denna osedvanligt dåliga kombination garanterar nästan att utredningar blir dåligt underbyggda, fulla med antaganden och egna fördomar. Att barn i vissa fall blir omhändertagna i ett helt år i väntan på utredningar är helt enkelt oacceptabelt. Hård kritik är på sin plats.

Sen tycker jag att det blir tokigt när man kritiserar enskilda utredare etc. De kan inte rå för att staten ställer så låga krav på detta väldigt ansvarskrävande yrke. ;)

Hade de försökt att sätta in andra lösningar i B fallet innan de flyttade barnet till en ny familj?

Jag ser definitivt att det inte är en sund tillvaro för ett barn men stöd och hjälp med att styra upp deras tillvaro borde ha satts in i ett tidigt skede. Kanske till och med en assistent som är väldigt närvarande den första tiden för att hjälpa mamman att ändra sina vanor. Det är uppenbart att hon hade något sorts psykiskt problem. 

De sätter oftast in andra lösningar i B-fallet. Där är jag förvånad över att de tagit barnet. Det är klart att det också finns soc som inte bryr sig om att erbjuda den hjälpen. De tar barnet och en utredning skall göras. Visar det sedan att mamman behöver extra stöd i sin föräldraroll i utredningen så får hon det troligtvis. Dock skall utredningen göras först för att se om det är mer som saknas.

Sexuellt utnyttjande samt våldsbrott samt misstanke om detta  görs så att barnet omhändertas. Inte alltid under LVU. Därför att man säger till föräldern/föräldrarna om du inte låter barnet bo i jourhem under utredningstiden så tar vi LVU på barnet. Därför är många barn SOL-placerade istället för LVU-placerade under utredningstiden. 

Jag känner flera stycken som blivit LVU:ade som barn, inklusive jag själv. I ALLA fall anser såklart föräldrarna att de blivit väldigt orättvist behandlade av soc. 

För egen del blev jag omhändetagen redan vid födseln då min mor satt inne för mordförsök på min bror. Syskonen var såklart också LVU:ade, och hade varit det i perioder även innan denna händelse. Hon tyckte det var att "ta i" eftersom hon älskade sina barn och gjorde allt för dem. Hon trodde hon skulle få hem mig efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff men det fick hon såklart inte, vilket är hennes stora sorg. De andra fick hon dock tillbaka (!)

En flicka jag vuxit upp med blev omhändertagen vid tio månaders ålder, då hennes mor missbrukade allt hon kunde få tag på. Morsan har  fått hem henne i några omgångar och sen blivit av med henne lika fort igen. Tack vare att soc släppte hem henne då och då har hon behövt utstå att se sin mor hora, se yxslagsmål och andra fyllebråk, blivit lämnad hemma ensam som mycket liten. Lämnad på restauranger, satt utanför krogar, lämnad på hotellrum när morsan varit ute och festat (resor som soc betalat för att hon och flickan skulle ha lite "kvalitetstid")
Varje gång flickan kom hem till oss efter att ha varit hemma en tid har hon lidit av fruktansvärda mardrömmar, sängväteri, ångest, och sockerabstinens då hon sällan fick riktig mat utan bara godis. Mamman anser att hon inte gjorde speciellt mycket fel, eftersom hon älskade sitt barn och gjorde sitt bästa.

En pojke jag växte upp med blev omhändetagen när han var tre år. Han kunde då inte tugga, eftersom han levt på välling enbart i hela sitt liv. Han hade i stort sett bott i sin spjälsäng hela livet och där brukade mamman ibland glömma bort honom, och åka till stan, gå hem till väninnor osv. Han fick ny blöja endast när han bajsade, och det kunde gå timmar tills den byttes. Hon var "lättare utvecklingsstörd" och hade inga missbruksproblem. Hon slog honom, brände honom med cigaretter och diverse. Hon ansåg att soc gjort fel som tog honom, för han mådde bra och hon tyckte inte att hon gjorde nåt fel. 

Jag anser att soc är på tok för slappa, inte tvärtom. Fler barn borde tas omhand, utan en massa jävla daltande med föräldrarna. Ungar kan inte leva på att föräldrarna älskar dom enbart. Det krävs mer att vara förälder än att knulla och sen föda fram ett barn. Man ska VARA en förälder, ta ansvar, och göra sitt allra yttersta varje dag. Jag tamejfan hatar alla skitföräldrar därute som inte fattar att dom gör ett förjävla kasst jobb som förälder, och sen skyller ifrån sig på allt annat. 

Nu är det ingen (som jag ser) som kritiserar socialtjänsten för att omhänderta för många barn, utan fel barn. Jag har själv ett yngre syskon som blev omhändertagen och fick växa upp på ort 40 mil härifrån. Jag är glad att han slapp att gå igenom samma som mig, så visst, de säkert rätt i de flesta fall när de placerar barn. Men om man försöker behålla sin objektivitet så tycker jag man kan konstatera att LVU är ett orättsäkert verktyg som allt för ofta slår fel.