De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Aha, jag trodde det var "historierna bakom omhändertagande av barn (LVU)" som diskuterades i tråden, inte gardiner ....

Så är det säkert i många fall. Men de andra fallen finns också. Jag känner till exempel en familj som fick bo på utredningshem, tillsammans med narkomaner och psykiskt sjuka, för att deras treåring inte kunde tala. Med hot om LVU om de vägrade flytta dit. 

Socialtjänsten anklagade dem för det som du skriver i ditt andra exempel. Att de inte skulle prata med barnet och stimulera det. I själva verket är de väldigt fina föräldrar och väldigt ordentliga människor. Röker inte, dricker inte, har ordnad ekonomi, är aktiva i Svenska kyrkan (OK - inte för att det sista behöver betyda något). Barnet fick träffa en barnpsykolog och en barnläkare på hemmet som ställde diagnosen "autism". De sa också att det inte hade spelat någon roll vad föräldrarna hade gjort eller inte gjort, eftersom autism är medfött. 

Men föräldrarna fick aldrig ens en ursäkt från Socialtjänsten. Vistelsen på hemmet gjorde också att många i omgivningen drog sig undan, för att de trodde att det måste vara något hemskt mörkt och konstigt i familjen som bara Socialtjänsten kände till. Folk i allmänhet tror ju inte att Socialtjänsten kan göra så fel. Det förstörde familjens sociala liv på orten och de blev tvungna att flytta, och föräldrarna har på grund av detta inte de jobb som de antagligen hade kunnat ha annars vid det här laget.     

En vän till mig blev av med sina barn pga att hon inte kunde tillgodose barnens behov som kläder, skolgång, mat, rutiner, hygien osv

Hon förstod inte varför soc tog barnen men jag som är väldigt nära henne förstod varför,,,, det förekom ingen misshandel, droger, alkohol..

Hon fick tillbaka barnen efter ett antal månader men nu är hon där igen,,,, ohygieniskt, barnen går i trasiga skor, kläder, inga rutiner

Skolan sköts nu å barnens hygien men jag är orolig att soc ser detta snart och hur blir det då när de har varit omhändertagna 1 gång innan?

Utöver sina brister så är hon kärleksfull! 

Nu har jag säkert fått höra från tjugo olika myndighetsrepresentanter och respektabla yrkesgrupper i överklassen att socialen i vår håla handlar fel som inte tar deras åsikt, bedömning och rena fakta i beaktande.

Exempelvis familjearbetaren skriver att samspelet fungerar dåligt, pappan har för monoton röst och är inte tillräckligt lekfull, barnen ser glåmiga ut och upplevs som hungriga.

BVC, barnpsykiatrin, barnläkare, läkare, överläkare, specialläkare inom neurologi, psykolog, psykiater, alla människor vi kommit i kontakt som arbetar som dagistant, barnhemsföresståndare, dagvårdspersonal tycker att samspelet fungerat bra, atmosfären i hemmet är bra, barnen ser friska ut äter ordentliga portioner, växer bra, normal utveckling, glada harmoniska barn, beter sig som barn två är ganska energiska gillar fysiska aktiviteter en är lugnare och mer reflekterande.

Kan tilläggas att socialdirektören och hennes bror fortfarande bor hos mamma och det tycker vissa är märkligt. Det finns ett rykte om att fadern misshandlat dem när de var barn, men det kan jag inte verifiera.
Ingen av dem har barn och de som känner dem har inte sett någon partner till någon av dem.
Familjearbetaren har varit oomtyckt som klassmamma, hon har haft en tuff barndom och målar fan på väggen, lägger sig förr mycket i familjernas liv och försöker avläsa deras psyke. Mig har hon klassat som psykiskt sjuk och svartsjuk.

När vi sist var på soc mötet läste jag att barn ska inte äta bajs i en damtidning. Jag skrattade till lite irriterat och sa säg det åt familjevårdaren. Hon hade en gång satt sig och barnen i den snöhög som katterna använder som bajsplats. När jag kom ut för att kolla upp henne och vad de sysslar med frågar jag om de inte kan leka i hopen bredvid istället. Inget svar, inte ens en reaktion, hon bara satt där och stirrade rakt ner i snön medan vår ynsta satt med spaden tioo cm från kattbajs. Jag gav upp plockade 40 bajskorvar lade dem i en påse och slängde dem i soporna.

Kan tillägga att vi har och hade gardiner i alla rum förutom vardagsrummet. Vi hade mattor i de flesta rum men familjevårdaren ville ha trasmattan framför soffan i hallen. Ännu en tavla hade hon inhandlat till dotterns rum med nasse motiv som vår dotter inte gillade.

Efter att ha fått smaka socialens makt märker man att de misstror allt vad vi säger och allt sexåringen säger om vad som hänt i fosterfamiljen, (vem som slår, river i håret, hotar riva klänningen av henne, vill knullas, vill att hon pussar snoppen och sånt) Fosterbarn har faktiskt blivit beskyllda för att ljuga om att de blivit fysiskt, psykiskt och sexuellt trakasserade. Soc misstror oss om vad vi sagt att vi gjort hemma under umgänget, trots att vi oftast haft våra föräldrar närvarande och ibland en socialarbetare som jobbar på barnpsykiatriska med oss samt en närvårdare som gör en utredning om samspelet. Istället tolkar de att barnen inte får mat och att samspelet inte fungerat, fast de inte ens besökt oss då.

Jag tror vi vinner barnen tillbaka men det är en seg och utdragen process.

Ska ärligt säga att jag blir mer orolig av att läsa denna tråden.

Vi har själva ringt upp soc för att få boendestöd och då handlar det inte om barnen utan att organisera upp våran vardag och få lite struktur. Sambon har ADHD och sonen utreds för detta också, jag har antagligen också liknande men även ångest och social fobi. Vi har svårt att hålla ordning i våra skåp, blir snabbt rörigt och behöver ha ett system som hjälper. Vi har även lätt att glömma tider vilket lite ingår i denna problematiken och behöver ett bra system för även detta. Det är vad vi sökt hjälp för och dom ska komma till oss på måndag, tre stycken.
Varför dom ska komma tre st vet jag inte ärligt talet men det verkligen knyter sig i magen nu och är rädd att detta va ett stort misstag att be om hjälp med detta.
Vad händer om dom får för sig att vi inte kan ta hand om våra barn enbart för att vi har olika diagnoser? Vilka fördomar kan dom tänkas ha?

Vi har ju kontakter på psykiatrin båda två men är ju livrädd att det ska ses som en varningsklocka och att våran vilja att ta hjälp att organisera i hemmet ska synas och bli negativt för oss. Vi har ju aldrig haft några misstankar mot oss alls ska jag ju förtydliga och alltid haft/har nära kontakt med barnens dagis och nu skola.
Förut nu med tjejens nya pedagoger där vi blir misstrodda med tider och märker att dom är lite reserverade mot oss. Vi fick själva nu begära en tid för möte så dom ska bli lite insatta i våran familj för att öka förståelsen och kommunikationen mellan oss.

Även om jag vet att vi är bra föräldrar som gör vårt bästa så är jag rädd att dra in soc. Denna tråden gör mig faktiskt inte lugnare.