• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym (båda sidor)
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-07 13:18:41 följande:
    Jag kan också tillägga att vi aldrig fått veta exakt varför vi började utredas. Soc sa från början att en person med anmälningsplikt anmält, men detta papper har "försvunnit" och går inte att uppbåda alls, och nu "minns" inte utredarna längre exakt vem det var eller vad som stod i anmälan. Jag brukar i vanliga fall akta mig för att ta på mig offerrollen, men just detta fall tror jag faktiskt beror på att jag och min man är aktiva inom Svenska Kyrkan. Utredarna yttrade vid ett flertal tillfällen sig nedlåtande om vår tro och även åsikten att barn ska växa upp i "neutrala" hem (som om någon förälder inte skulle påverka sina barn...). Jag tror att det beror på religionen eftersom det är den enda anledning jag överhuvudtaget kan komma på.
    Mycket märkligt med tanke på att många länder som adopterar bort barn till Sverige, KRÄVER att adoptivföräldrarna ska vara troende och kunna visa upp bevis på att de är aktiva i en kristen församling! Spöke Jag undrar om dessa socialtanter även utreder sådana som söker medgivande för adoption... Då kan det bli riktigt märkligt..! 
  • Anonym (NN)
    Anonym (Kia 1981) skrev 2012-03-07 10:33:19 följande:
    Barn älskar sina föräldrar, även om dessa behandlar dem illa. Barn vill vara till lags men det betyder inte att barnen har en bra uppväxt.

     Cancer är helt ojämförbart med tex en bipolär bordeline-personlighet så att du ens tar upp det är förunderligt och märkligt.
    Och det är märkligt att du nämner bipolär därför att massor av bipolära personer är bra föräldrar. Den som är bipolär och medicinerar regelbundet fungerar lika bra som alla andra friska föräldrar.
  • Lanie
    Anonym (behöver hjälp) skrev 2012-03-07 13:06:52 följande:
    Håller med. Undrar vilken hjälp det finns att få? Innan det behöver gå till LVU. Den sida av systemet som jag sett har inte gett mig några ledtrådar. Absolut inget stöd och ingen hjälp, känns som om samhället bara sitter och vntar på att allt ska braka ihop så man kan ta hand om barnen därefter? Ska det vara så? Vore det inte bättre om det fanns insatser som kunde hjälpa barnen att få växa upp i sina familjer?
    så känner jag också. Att samhället träder in när det redan är försent. I mitt fall vill jag se till att det blir utrett och jag vill ha hjälp innan det går snett, innan våra liv ligger i spillror. Det borde kosta samhället mer än att utreda och hjälpa innan det blir tokigt. I mitt fall handlar det om min lillasyster som bor tillfälligt hos oss, då mamma drog till annan stad och min syster går sista året på högstadiet. Går inte och flytta henne till ny skola när det bara är en termin kvar. Och hos sin pappa kan hon inte bo för där snackar vi missär. Så vi tog henne tillfälligt. Men nu vill jag och min sambo se över möjligheterna att låta henne bo hos oss tills hon går ut gymnasiet. Och när vi vänder oss till Socialen så de kan utreda vart hon ska bo, så får vi kalla handen. Jag vill ge henne en trygg miljö att vistas i så hon får en möjlighet till bra start i sitt vuxna liv, men det är inte lätt när de som ska utreda inte tar tag i det, utan slussar runt oss mellan olika kommuner då tre kommuner är inblandade (kommunen hon bodde i innan mamma flyttade, kommunen hon går i skolan på och som vi bor i och så den kommunen mamma flyttade till då lillasyster var skriven där ett tag)
  • Anonym (NN)
    Anonym (behöver hjälp) skrev 2012-03-07 11:00:05 följande:
    Utmattningsdepression
    Ska utmattningsdepression per automatik leda till omhändertagande av barnen kommer samhället att få stora problem kostnadsmässigt.
  • Omorfia
    Anonym (Demokrati...?) skrev 2012-03-07 13:15:54 följande:
    Herregud, ditt uttalande påminner om maktmissbruk i bl.a. forna öststatsdiktaturer, Chile, naziTyskland, etc. Du har inte funderat på att det där gäller på båda hållen? Varför skulle dina åsikter smälla högre än andras? Det är ju bara en persons åsikter, inte precis någon lagstadgad mall. En sådan utveckling i samhället är så fel det bara kan bli. Bara för att en person anser någonting och det motsägs av någon annan resulterar i ett utlåtande om icke samarbetsvilliga föräldrar? Med en sådan inställning och åsikt har du absolut ingenting  att göra inom ett yrke som har så mycket att säga till om så många människors liv. Hade du varit lärare, barnmorska eller annat så hade man aldrig accepterat ett sådant uppförande. Ska man det enbart p.g.a yrket? No f*cking way säger jag bara.

    Och ja, jag är också emot barnmisshandel, såväl fysisk som psykisk men jag är också emot nazistfasoner i ett fritt samhälle.

    Om du vill ha samarbete så borde du lära dig vad det betyder. Om du vill ha en diskussion om vad som är det bästa så får du lära dig vad diskussion betyder. Om du vill att folk ska "ta till sig" det du säger kanske du ska föregå med gott exempel. Om du vill att folk ska respektera dig försök med att se bortom din instängda lilla kubvärld och börja respektera folk (även om de kanske har åsikter som är annorlunda än dina)

    Det är väl konstaterat att många mammor inte alls förstår... eller Jag har läst om det någonstans... eller Jag har hört... eller Jag har alltid gjort så här... är inte skäl nog för att inte bli ifrågasatt eller emotsagd.

    Önskar verkligen att alla soc.sekreterare som har rätt att utreda familjeärenden genomgår utförliga psykologiska- samt lämplighetstester innan de ens får gå bredvid en rutinerad person. Plus ska de också lära sig analytiska tekniker (önskvärt hade ju varit kravet på en analytisk och logisk hjärna också) samt deras personlighetsutvärdering ska visa att de är fullkomligt prestigelösa och tål att bli ifrågasatta. Allt ovan ska dessutom upprepas med jämna mellanrum för folk ändras genom åren och vissa blir knäppare och mer inskränkta och fördomsfulla.
    Och ett stort AMEN på det!
  • Anonym (sanningen)
    Anonym (Demokrati...?) skrev 2012-03-07 13:15:54 följande:
    Herregud, ditt uttalande påminner om maktmissbruk i bl.a. forna öststatsdiktaturer, Chile, naziTyskland, etc. Du har inte funderat på att det där gäller på båda hållen? Varför skulle dina åsikter smälla högre än andras? Det är ju bara en persons åsikter, inte precis någon lagstadgad mall. En sådan utveckling i samhället är så fel det bara kan bli. Bara för att en person anser någonting och det motsägs av någon annan resulterar i ett utlåtande om icke samarbetsvilliga föräldrar? Med en sådan inställning och åsikt har du absolut ingenting  att göra inom ett yrke som har så mycket att säga till om så många människors liv. Hade du varit lärare, barnmorska eller annat så hade man aldrig accepterat ett sådant uppförande. Ska man det enbart p.g.a yrket? No f*cking way säger jag bara.

    Och ja, jag är också emot barnmisshandel, såväl fysisk som psykisk men jag är också emot nazistfasoner i ett fritt samhälle.

    Om du vill ha samarbete så borde du lära dig vad det betyder. Om du vill ha en diskussion om vad som är det bästa så får du lära dig vad diskussion betyder. Om du vill att folk ska "ta till sig" det du säger kanske du ska föregå med gott exempel. Om du vill att folk ska respektera dig försök med att se bortom din instängda lilla kubvärld och börja respektera folk (även om de kanske har åsikter som är annorlunda än dina)

    Det är väl konstaterat att många mammor inte alls förstår... eller Jag har läst om det någonstans... eller Jag har hört... eller Jag har alltid gjort så här... är inte skäl nog för att inte bli ifrågasatt eller emotsagd.

    Önskar verkligen att alla soc.sekreterare som har rätt att utreda familjeärenden genomgår utförliga psykologiska- samt lämplighetstester innan de ens får gå bredvid en rutinerad person. Plus ska de också lära sig analytiska tekniker (önskvärt hade ju varit kravet på en analytisk och logisk hjärna också) samt deras personlighetsutvärdering ska visa att de är fullkomligt prestigelösa och tål att bli ifrågasatta. Allt ovan ska dessutom upprepas med jämna mellanrum för folk ändras genom åren och vissa blir knäppare och mer inskränkta och fördomsfulla.
    Vet du, jag orkar inte ens läsa igenom hela ditt inlägg eftersom det märks att du inte läst allt jag skrivit och jag orkar verkligen inte upprepa. Jag och kvinnan som diskuterade detta ämne kom överrens eftersom vi menade samma sak men uttryckte oss olika....
  • Anonym (behöver hjälp)
    Lanie skrev 2012-03-07 13:26:10 följande:
    så känner jag också. Att samhället träder in när det redan är försent. I mitt fall vill jag se till att det blir utrett och jag vill ha hjälp innan det går snett, innan våra liv ligger i spillror. Det borde kosta samhället mer än att utreda och hjälpa innan det blir tokigt. I mitt fall handlar det om min lillasyster som bor tillfälligt hos oss, då mamma drog till annan stad och min syster går sista året på högstadiet. Går inte och flytta henne till ny skola när det bara är en termin kvar. Och hos sin pappa kan hon inte bo för där snackar vi missär. Så vi tog henne tillfälligt. Men nu vill jag och min sambo se över möjligheterna att låta henne bo hos oss tills hon går ut gymnasiet. Och när vi vänder oss till Socialen så de kan utreda vart hon ska bo, så får vi kalla handen. Jag vill ge henne en trygg miljö att vistas i så hon får en möjlighet till bra start i sitt vuxna liv, men det är inte lätt när de som ska utreda inte tar tag i det, utan slussar runt oss mellan olika kommuner då tre kommuner är inblandade (kommunen hon bodde i innan mamma flyttade, kommunen hon går i skolan på och som vi bor i och så den kommunen mamma flyttade till då lillasyster var skriven där ett tag)

    Känner igen mig så väl. Ingen som vill ta ansvar, inga resurser , inget stöd eller hjälp förrän allt är försent. Varför??? Man ödelägger människoliv och orsakar samhållet stora kostnader, men ingen reagerar. Vi som behöver hjälp och stöd är för svaga för att orka protestera, och ingen annan verkar bry sig....

    Ett annat exempel är när vi väntade vårt andra barn och fick reda på att han hade ett allvarligt funktionhinder, vi ville avbryta graviditetan eftersom vi redan då såg att vår familj inte hade kapacitet att ta emot ett barn med särskilda behov. Men då lämnades tydliga försäkringar från både vården, BUP, släkt, vänner och er här inne på FL att samhället skulle finnas där och ge oss det stöd och den hjälp vi behövde.... den hjälpen har vi inte sett något av, och vår situation blev precis så tuff som vi trott, och många gånger värre när min man inte orkade kämpa längre, och vi höll på att mista honom
  • Anonym (behöver hjälp)
    Anonym (NN) skrev 2012-03-07 13:28:39 följande:
    Ska utmattningsdepression per automatik leda till omhändertagande av barnen kommer samhället att få stora problem kostnadsmässigt.

    Det är just den konsekvensen som bli så fel. Men en familj som drabbas, som behöver stöd och hjälp men inte får det kan gå under. Det var i alla fall det som höll på att hända oss.
    En psykiskt sjuk människas destruktiva beteende, drastiskt försämrad ekonomi, sociala nätverk som slås i spillror allt som fäljd av en utmattningsdepression, men fullt tillräckligt för att dra undan mattan under fötterna på en redan hårt belastad småbarnsfamilj. 
  • Anonym (sanningen)
    Anonym (mamma04) skrev 2012-03-07 12:14:02 följande:
    Bara läst TS.
    Du skriver:  "Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet". I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Ts lyder:  "De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version"

    Du skriver även: "Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen."

    Well, IBLAND så tar faktiskt soc barn UTAN någon uppenbar anledning. Jag är en utav de som det har hänt. Jag var t.o.m i rätten och chefen på soc kunde inte ens erkänna, I RÄTTEN,  att mina drogtester som jag blev tvingad att ta för att jag hade en vän som brukade droger, var negativa. Min advokat fick höja rösten för att få ett klart och tydligt svar från henne. Soc gjorde allt för att jag INTE skulle få hem mitt barn. De sa att mitt hem var ett tillhåll för missbrukare, för att jag hade EN vän som brukade droger, dock aldrig i närheten av mitt barn. LVU´t pågick i 1månad, då de tillslut inte kunde fortsätta med det pga att de inte hade några som helst bevis på att jag var knarkare och att mitt hem var ett tillhåll för knarkare. Jag fick lämna drogtester 2-4ggr/vecka i närmare 6månader, trots att alla mina tester var negativa försökte de allt för att få mig att framstå som en knarkare. Mitt barn har ALLTID haft det han behöver, vi har alltid haft tak över huvudet, mat på bordet, kläder och bra hygien. Kärlek, lek och frisk luft. Vård när sjukdom inträffat osv.. Trots detta var soc fast bestämda på att "sätta dit" mig.. De har fortfarande, 4år senare koll på mig, och fortfarande aldrig fått satt dit mig. Så IBLAND är det faktiskt så att soc tar barn UTAN någon uppenbar anledning. Kan även tillägga att mitt umgänge med den som brukade droger var sällan, kanske en gång varannan vecka. Och då oftast i sällskap med ikke brukande vänner. Idag brukar han fortfarande droger, men har barn som han är med nästan varje dag. Både han och mamman brukade droger under graviditeten, hon brukar även nu, ibland. Men de har fortfarande vårdnaden för sitt barn. dock bor de i en annan kommun nu.

    Men så kan vi ta ett exempel på en familj jag känner där både mamman och pappan är alkoholister, de har 6 barn mellan 8-14år. ALLA barnen är hemma när de super, VARJE helg, deras mamma har ofta luktat gammal fylla när hon hämtat barnen på dagis när de var mindre. Barnen "skadar" sig väldigt ofta, men tas nästan aldrig till sjukhus. Mamman har t.o.m jagat ena dottern och dennes kompis med bil ca 2 km i ösregn när barnen cyklade. Och det var till mig barnen kom och de var livrädda.. Jag och många andra har hjort anmälningar till soc, samma soc som tog mitt barn, men INGET, ABSOLUT INGET, har hänt.. Barnen sitter fortfarande där inne i skogen med en mor och far som är stupfulla varje helg och ibland även på veckodagar. Barnen är rent utav ELAKA mot andra barn, och INGEN av de andra barnen i området får nånsin åka hem till den familjen. Några av barnen får inte ens leka med dessa barn ute på sin egen gård.. 

    Jag kan nämna många fall som kan ses som riktigt brutala utan att soc lägger sig i, och jag kan nämna flera fall där soc tagit barn utan uppenbar anledning. Detta var RIKTIGA historier.  Och ser du något rätt i dessa historier, något som ger soc rätten att handla som dem gör, då vill jag gärna veta vad.. 
    Man SKA va rädd för att soc kan ta ens barn. Man får inte ha vänner som har ett missbruk, eller vänner som kanske har begått ett lindrigare brott även om man inte umgås med dessa när barnet är med. Man ska umgås med perfekta felfria människor, annars jävlar... Och har soc bestämt sig för att de ogillar en person, så gör de allt för att förpesta dennes liv.. Soc behandlar människor som de själva vill oavsett vilka lagar som finns. Det är den bild JAG har av soc. Och med all rätt.
    Ja det märks att du bara läst TS, vi har kommit fram till både det ena och det andra efter 22 sidor...

    Med MÅNGA menar jag inte ALLA (det är ju inte samma sak) vilket du verkar uppfatta det som.

    Läs signaturen Soc. (har skrivit intressanta inlägg om ämnet)
  • Lanie
    Anonym (behöver hjälp) skrev 2012-03-07 13:38:02 följande:
    Känner igen mig så väl. Ingen som vill ta ansvar, inga resurser , inget stöd eller hjälp förrän allt är försent. Varför??? Man ödelägger människoliv och orsakar samhållet stora kostnader, men ingen reagerar. Vi som behöver hjälp och stöd är för svaga för att orka protestera, och ingen annan verkar bry sig....

    Ett annat exempel är när vi väntade vårt andra barn och fick reda på att han hade ett allvarligt funktionhinder, vi ville avbryta graviditetan eftersom vi redan då såg att vår familj inte hade kapacitet att ta emot ett barn med särskilda behov. Men då lämnades tydliga försäkringar från både vården, BUP, släkt, vänner och er här inne på FL att samhället skulle finnas där och ge oss det stöd och den hjälp vi behövde.... den hjälpen har vi inte sett något av, och vår situation blev precis så tuff som vi trott, och många gånger värre när min man inte orkade kämpa längre, och vi höll på att mista honom
    Lider verkligen med er att ni fått utstå så mycket. Eftersom jag aldrig haft med soc eller utredningar och göra så har jag väl alltid naivt trott att den dagen man behöver hjälp så ska man få det. Tills man kommer till den dagen och faktiskt ber om hjälp och ingenting händer. Det är så fruktansvärt frustrerande att sitta och ringa runt, vänta på svar, vänta på att de ska ringa upp och om de öht ringer upp så bara säger de, nä, tyvärr, det ligger inte på vårt bord, du får vända dig dit, eller dit, eller dit, men hit är det ingen idé att du ringer igen. Och vad gör man då? Vem ska man ringa till då? Det handlar om ett barn som i dags läget inte bor hos någon av sina vårdnashavare, men det är inget som de berörs av? Har inte läst Socialtjänstlagen så noga, men vad jag fick ut av den så är det socialtjänstens skyldighet att utreda om det kommer till deras bord att ett barn inte bor hos sin vårdnashavare. Vem är det som övervakar deras arbete?
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version