• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Signatur

    Det finns en bok som handlar om några fall där barn "LVUats" och som fått stora rubriker i kvällspressen. Boken behandlar den "andra sidan". Bl a rörde det sig om ett fall där föräldrarna och tidningen slog på stora trumman för att soc bl a hade som skäl att föräldrarna inte vispade vällingen tillräckligt. När fallet granskades visade det sig att de inte vispade vällingen tillräckligt, vilket ledde till att nappflaskan sattes igen, barnet inte fick i sig något och föräldrarna ställde bort vällingen eftersom barnet uppenbarligen inte var hungrigt. Barnet fick alltså svälta.  Det är lite mer allvarligt än ovispad välling.

    Någon som vet vilken bok jag talar om? Skulle gärna vilja läsa den i sin helhet, men har helt tappat bort titel och författare.

  • Anonym (Kia 1981)
    Anonym (behöver hjälp) skrev 2012-03-07 10:03:05 följande:
    Mina barn älskar sin pappa, och det gör jag också. Hade han fått cancer eller någon annan sjukdom som drabbat familjen på samma sätt hade det funnits stöd att få för att få vardagen och hans vård att fungera. Ska det inte vara så när någon blir psykiskt sjuk?
    Han har fått diagnos och behandling, och blir stadigt bättre. Enligt sjukvården är det bara en fråga om tid innan han är tillbaks som sitt gamla jag igen Menar du att han inte förtjänar att vi ger honom den chansen? Och varför ska inte samhället ställa upp med stöd så att vi orkar igenom den här tuffa tiden? Är det bättre att hans behandling misslyckas och att familjen splittras?
    Finns inget missbruk med i bilden, utan bara en sjukdom som orsakats av att en individ i ett läge inte klarat av att hantera en rad tuffa händelser i livet. (Missfall, livshotande sjukdommar hos barnen, livshotande sjukdommar hos barnens mamma och hans fru, stora ekonomiska förluster pga av oväder, problem i relationen till övrig släkt mm mm) Återigen är det bättre att barnen skiljs från sin familj än att familjen får det stöd man behöver i en sådan situation?
    Barn älskar sina föräldrar, även om dessa behandlar dem illa. Barn vill vara till lags men det betyder inte att barnen har en bra uppväxt.

     Cancer är helt ojämförbart med tex en bipolär bordeline-personlighet så att du ens tar upp det är förunderligt och märkligt.
  • Anonym (Kia 1981)
    Anonym skrev 2012-03-07 10:07:51 följande:
    Kan berätta om soc i min kommun som inte ens verkar ta barn som far illa. Mamma nr 1: Går på soc. Orosanmälan ang. hennes dotter på 2,5 har gjorts många gånger ända sen hon föddes men ingenting har hänt. Hon lämnar bort dottern till olika människor varje helg, ibland är det avlägsna kompisar eller hennes egen mamma. Detta gör hon för att kunna vara ute med sina jämnåriga vänner (hon är 18 år) och supa istället för att va hemma med sitt barn. Händer ibland att hon lämnar bort henne så länge som en vecka till nån helt random person för att hon vill ha "semester" från sitt barn. Ungen är i stort sätt uppvuxen på välling, när hon var mindre (vet ej om det fortfarande är så) bytte mamman hennes blöjor för sällan så hon fick gå nerkissad om dagarna, sova nerkissad.. det gick så långt att hon fick sår och skrek hela nätterna för att det sved. Jag vet att soc var där och gjorde någon utredning vid denna tidpunkt, vilket kanske betyder att hon slutat med detta nu.

    Mamma nr 2: Bor i en lägenhet med sin kille som super varje helg. Båda går på soc som har haft ögonen på dem i många år pga mammans påhittade deppighet och fobi för att vara bland folk. Det konstiga är ju att hon är så folkskygg men ändå kan lämna bort ungen varenda helg för att festa. Mamman och pappan har tre katter som ligger i ungens säng och hårar ner och så röker dom även inomhus. På facebook bekklagar hon sig över att dottern hostar jämt och hon förstår inte varför. Herregud. Och så denna attityd, vad lär dem sitt barn? Hon skriver hela tiden statusar om att "soc är fittor" som inte gett dem tillräckligt med pengar eller vad det nu kan vara. Eller att arbetsförmedlingen är dumma i huvudet som tvingar ut henne på praktik för att hon ska komma igång och göra något av sitt liv. Hon har suttit inne och häckat i sin inrökta lägenhet i flera år. Men i det här fallet tror jag inte att man som utomstående har så mycket att säga till om eftersom soc redan är involverade i deras familj. Sen varför dom inte gör något åt barnets situation, det är verkligen ett mysterium.
    Ja soc gör för lite. Alldeles för lite.
  • Moonis
    Anonym skrev 2012-03-07 10:07:51 följande:
    Kan berätta om soc i min kommun som inte ens verkar ta barn som far illa. Mamma nr 1: Går på soc. Orosanmälan ang. hennes dotter på 2,5 har gjorts många gånger ända sen hon föddes men ingenting har hänt. Hon lämnar bort dottern till olika människor varje helg, ibland är det avlägsna kompisar eller hennes egen mamma. Detta gör hon för att kunna vara ute med sina jämnåriga vänner (hon är 18 år) och supa istället för att va hemma med sitt barn. Händer ibland att hon lämnar bort henne så länge som en vecka till nån helt random person för att hon vill ha "semester" från sitt barn. Ungen är i stort sätt uppvuxen på välling, när hon var mindre (vet ej om det fortfarande är så) bytte mamman hennes blöjor för sällan så hon fick gå nerkissad om dagarna, sova nerkissad.. det gick så långt att hon fick sår och skrek hela nätterna för att det sved. Jag vet att soc var där och gjorde någon utredning vid denna tidpunkt, vilket kanske betyder att hon slutat med detta nu.

    Mamma nr 2: Bor i en lägenhet med sin kille som super varje helg. Båda går på soc som har haft ögonen på dem i många år pga mammans påhittade deppighet och fobi för att vara bland folk. Det konstiga är ju att hon är så folkskygg men ändå kan lämna bort ungen varenda helg för att festa. Mamman och pappan har tre katter som ligger i ungens säng och hårar ner och så röker dom även inomhus. På facebook bekklagar hon sig över att dottern hostar jämt och hon förstår inte varför. Herregud. Och så denna attityd, vad lär dem sitt barn? Hon skriver hela tiden statusar om att "soc är fittor" som inte gett dem tillräckligt med pengar eller vad det nu kan vara. Eller att arbetsförmedlingen är dumma i huvudet som tvingar ut henne på praktik för att hon ska komma igång och göra något av sitt liv. Hon har suttit inne och häckat i sin inrökta lägenhet i flera år. Men i det här fallet tror jag inte att man som utomstående har så mycket att säga till om eftersom soc redan är involverade i deras familj. Sen varför dom inte gör något åt barnets situation, det är verkligen ett mysterium.
    Vill bara invända mot en grej och det är att man inte förväntas kunna gå ut och festa med social fobi. Alkoholen gör att ångesten dämpas så det är inget konstigt med det. Har själv social fobi och kan gå ut och dansa ändå ibland. Nu tycker inte jag heller det är lämpligt att gå ut varje helg men det är inte rätt att dra in den sociala fobin i det hela.
    Finns tyvärr många som antar massa grejer när man lider av olika psykiska åkommor och detta är en av grejerna. Många märker tex. inte ens på mig att jag lider av ångest och social fobi men det betyder inte att jag hittar på eller inte tycker olika sociala situationer är jobbiga. 
  • Anonym (det)

    Har en historia om soc i min kommun också. 
    En 11-åring går till socialen för att be om hjälp. Hans föräldrar slår dagligen honom och han är rädd men mest av allt är han trött på sitt liv. Hans riktiga pappa finns inte längre i livet och hans mamma har ökat sin mäng av alkoholintag. Bruten näsa, revben och skållande hett vatten över ansiktet är inte alls ovanligt. Råkar han bli sjuk så han stryk. Pojken får öroninflammation och mamman ger honom stryk för att han lurar henne för att han inte vill till skolan. Först när han svimmar av smärta och hon upptäcker intorkat blod i öronen så tar hon honom till sjukan. 

    Socialen tar inte detta på allvar. De tror han hittar på historier och när de ringer hans föräldrar så är de ju så himla snälla och trevliga och påpekar att pojken har väldigt livlig fantasi och att han vill ha uppmärksamhet. 

    Man behöver inte vara något geni för att förstå att han blev halvt ihjälslagen när han kom hem. På sin 13-års dag flyr han hemmet. Han orkar inte leva som ett offer längre. Han bor med okända människor, börjar med droger och stjäl för att kunna köpa mat. Mamman hör inte av sig under två år som han är borta, inte ens för att kolla så att han lever. När en man och hans vänner i 30-års åldern en kväll sparkar in dörren för att slå honom och sätta honom på plats så skjuter han dem i självförsvar. Men då är det försent. Eftersom han är för ung får han sitta på behandlingshem tills han blir myndig. 

    Så om socialen verkligen undersöker fallen och är så himla bra så undrar jag om soc då tar en 11-årings 
    ord på allvar? För hans liv är förstört för alltid. Undersöker verkligen soc sina fosterhem dessutom? Är det verkligen ok att placera ett barn i ett hem där det redan finns 7 hundar som bajsar inomhus och barn som sedan inte får mat för att de inte tror på gud? Så nej, hade soc kunnat ta barn så lätt så hade det nog inte funnits sådana här tragiska historier!!!

  • Anonym
    Signatur skrev 2012-03-07 10:26:34 följande:
    Det finns en bok som handlar om några fall där barn "LVUats" och som fått stora rubriker i kvällspressen. Boken behandlar den "andra sidan". Bl a rörde det sig om ett fall där föräldrarna och tidningen slog på stora trumman för att soc bl a hade som skäl att föräldrarna inte vispade vällingen tillräckligt. När fallet granskades visade det sig att de inte vispade vällingen tillräckligt, vilket ledde till att nappflaskan sattes igen, barnet inte fick i sig något och föräldrarna ställde bort vällingen eftersom barnet uppenbarligen inte var hungrigt. Barnet fick alltså svälta.  Det är lite mer allvarligt än ovispad välling.

    Någon som vet vilken bok jag talar om? Skulle gärna vilja läsa den i sin helhet, men har helt tappat bort titel och författare.
    Jag kommer ihåg det fallet. Det handlade om att föräldrarna var utvecklingsstörda och därför inte klarade av att ta hand om barnet utan övervakning, men i medierna fokuserade man på att föräldrarna tillrett vällingen fel och bytt blöjor för ofta, fastän det rörde sig om mycket större brister i omsorgen.
  • PolyPond

    Jag vill bara påpeka att det låter lätt skrämmande om socialarbetare ser sina versioner som objektiv sanning. Att sådan inte finns bör man vara väldigt på det klara med i ett sådant yrke.

  • sextiotalist
    Anonym (det) skrev 2012-03-07 10:40:24 följande:
    Har en historia om soc i min kommun också. 
    En 11-åring går till socialen för att be om hjälp. Hans föräldrar slår dagligen honom och han är rädd men mest av allt är han trött på sitt liv. Hans riktiga pappa finns inte längre i livet och hans mamma har ökat sin mäng av alkoholintag. Bruten näsa, revben och skållande hett vatten över ansiktet är inte alls ovanligt. Råkar han bli sjuk så han stryk. Pojken får öroninflammation och mamman ger honom stryk för att han lurar henne för att han inte vill till skolan. Först när han svimmar av smärta och hon upptäcker intorkat blod i öronen så tar hon honom till sjukan. 

    Socialen tar inte detta på allvar. De tror han hittar på historier och när de ringer hans föräldrar så är de ju så himla snälla och trevliga och påpekar att pojken har väldigt livlig fantasi och att han vill ha uppmärksamhet. 

    Man behöver inte vara något geni för att förstå att han blev halvt ihjälslagen när han kom hem. På sin 13-års dag flyr han hemmet. Han orkar inte leva som ett offer längre. Han bor med okända människor, börjar med droger och stjäl för att kunna köpa mat. Mamman hör inte av sig under två år som han är borta, inte ens för att kolla så att han lever. När en man och hans vänner i 30-års åldern en kväll sparkar in dörren för att slå honom och sätta honom på plats så skjuter han dem i självförsvar. Men då är det försent. Eftersom han är för ung får han sitta på behandlingshem tills han blir myndig. 

    Så om socialen verkligen undersöker fallen och är så himla bra så undrar jag om soc då tar en 11-årings 
    ord på allvar? För hans liv är förstört för alltid. Undersöker verkligen soc sina fosterhem dessutom? Är det verkligen ok att placera ett barn i ett hem där det redan finns 7 hundar som bajsar inomhus och barn som sedan inte får mat för att de inte tror på gud? Så nej, hade soc kunnat ta barn så lätt så hade det nog inte funnits sådana här tragiska historier!!!
    Det är rätt, soc tror inte på alla barn, min väninnas son berättade också att pappan slog honom, men soc ansåg att pappan var den mest lämpliga boendeförälder (en annan kommuns socialförvaltning hade en helt annan uppfattning). Sonen ljög enligt första kommunens sochandläggare.

    Ja, det kommer att finnas sochandläggare som gör fel, säger fel, barn som borde fått skydd får det inte, barn som borde stanna kvar hos sina föräldrar får det inte.

    Det som jag reagerar mest på, det är att de som råkar ut för en handläggare som inte sköter sitt arbete är väldigt rättslösa, det krävs att det finns en domare någonstans, som kan se det skeva i det hela, en domare som vågar fråga de obehagliga frågorna. En domare som vet att man som människa inte alltid är rationell eller objektiv.

    Det gäller oavsett om det är barn som borde få en annan familj, barn som onödigt separeras från sina föräldrar och vårdnadstvister

    PS, När det gäller min väninna, så bor sonen hemma hos henne, vägrar att ha någon som helst kontakt med sin pappa sedan 5 år, citerar "jag vill inte träffa en skitgubbe som ger mig en örfil när jag gör eller säger saker som han inte vill att jag skall göra"  Det var hos denna man soc ville att han skulle bo         
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (LVU:ad) skrev 2012-03-06 16:43:17 följande:
    På vilka grunder omhändertogs barnen då? 
    Äldsta sonen har Aspergers syndrom och var utåtagerande. Socialsekreterarna hävdade att det berodde på misshandel, trots att skolan talade om för dem att barn med Asperger ofta är utåtagerande. Att lillasyster inte hade några sådana beteenden och att inget av barnen hade några blåmärken ignorerade socialen totalt, precis som uttalanden från skola, förskola, BVC och barnens läkare att de inte märkt något som gjort dem misstänksamma.

    Dessa socialsekreterare hade ingen aning om vad Asperger är för något, de bla påstod i sin utredning att utåtagerande inte kan kopplas samman med diagnosen(!). Barnpsykologen som vi anlitade sa att varenda påstående de gjorde i utredningen var felaktiga och att den visade hur okunniga de var.

    När utredarna väl insåg att de handlat förhastat, började de gripa varje halmstrå de kunde. Under intervjun (eller snarare förhöret) hade de frågat mig om jag lämnade barnen (8 och 5 år) ensamma hemma. Jag svarade då att det hände att jag på kvällen när de sov kunde springa med soporna och att det handlade om två minuters bortavaro, men att jag kunde se ytterdörren hela tiden. I deras komplettering stod det sedan att: "X lämnar ofta barnen själva hemma". Ingenting om hur länge, vilken tidpunkt eller någonting ansåg de vara viktigt att ta med. Denna typ av missvisande "fakta" var snarare regel än undantag i utredarnas argumentation.

    In i det sista påstod utredarna att vi var misshandlande föräldrar och att barnen skulle vara tillsvidare placerade (de hade dessutom splittrat syskonen, soc påstod att de inte kunde hitta något hem som ville ha bägge två när den äldste hade ett gravt funktionshinder. För det första var det ren lögn, det fanns faktiskt godkända familjehem som ville det, för det andra har min son inte ett gravt funktionshinder, utan en "lätt" variant.) Dessutom hade de infört umgängesbegränsning. Det kom som en reaktion på att jag och mannen begärde att personer med kunskap om Asperger skulle i fortsättningen göra bedömningarna, för barnens skull. Då blev vi kallade osamarbetsvilliga.
  • Anonym (behöver hjälp)
    Anonym (Kia 1981) skrev 2012-03-07 10:33:19 följande:
    Barn älskar sina föräldrar, även om dessa behandlar dem illa. Barn vill vara till lags men det betyder inte att barnen har en bra uppväxt.

     Cancer är helt ojämförbart med tex en bipolär bordeline-personlighet så att du ens tar upp det är förunderligt och märkligt.
    Som jag skrivit tidigare har min man ingen bakomliggande diagnos, utan en förvärvad sjukdom, som alla inom vården anser vara möjlig att bota. Varför inte jämnställa det med cancer eller missbruk? Om man får rätt medicin, stöd och vård kan man bli frisk.
    Men i både missbruksfallet och för fysiska sjukdommar finns förståelse från omgivningen och stöd och hjälp att få för anhöriga. Tyvärr gäller det här inte för psykiskt sjuka...  
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version