Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 09:37

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Förstår att soc tar barn som far illa, men varför använder man inte dessa resurser för att hjälpa de föräldrar som behöver stöd och hjälp istället, så barnen kan få vara kvar i sina familjer + att man kan hjälpa föräldrarna till bra liv?
Lever själv i en relation där min man blivit psykiskt sjuk efter barnens födelse. Han är självdestruktiv och destruktiv i sin relation till barnen. Vi har valet att lämna honom, vilket med 100% säkerhet skulle innebära att han skulle ta sitt liv. Eller valet att stanna och försöka hjälpa honom att bli frisk igen, och den underbara man och pappa han var innan han blev sjuk.
Tyvärr är det en kamp jag fått gå igenom helt ensam under flera år. Släkt och vänner orkar inte med honom, och hjälpen som jag fått efter kontakt med vården är obefintlig. Jag skulle behöva hjälp och avlastning för att orka med att hjälpa min man, och han skulle behöva vård och stöd för att må bättre. Men inget av det har jag lyckats kämpa mig till, trots hundratals telefonsamtal och besök till olika psykologer, vårdinrättningar mm. Tvärt om får jag gång på gång rådet att lämna honom, vilket i praktiken innebär att de personer som jag tycker skulle kunna ge mig stöd sitter och splittrar vår familj och tar livet av min älskade framför mina ögon.
Varför är det inte ok att bli sjuk? Varför ska man inte kunna få hjälp att bli frisk? Varför ska en familj slås sönder och en människa förlora livet för att vård och stöd inte fungerar?

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 10:03

#188

Anonym (Kia 1981) skrev 2012-03-07 09:44:41 följande:

Du ska skydda dina barn och inget annat. Du har ansvar över att skydda dina barn och gör du inte det så är du en lika olämplig förälder som din sjuka och elaka man är.

Om han skadar era barn, fysiskt och/eller psykiskt så ska du lämna honom, inser du inte det så bör soc omplacera era barn. Att han tar livet av sig är hans val.

Som sagt, soc tar alldeles för få barn idag och jag hoppas att de blir mycket hårdare där.

Mina barn älskar sin pappa, och det gör jag också. Hade han fått cancer eller någon annan sjukdom som drabbat familjen på samma sätt hade det funnits stöd att få för att få vardagen och hans vård att fungera. Ska det inte vara så när någon blir psykiskt sjuk?
Han har fått diagnos och behandling, och blir stadigt bättre. Enligt sjukvården är det bara en fråga om tid innan han är tillbaks som sitt gamla jag igen

Menar du att han inte förtjänar att vi ger honom den chansen? Och varför ska inte samhället ställa upp med stöd så att vi orkar igenom den här tuffa tiden? Är det bättre att hans behandling misslyckas och att familjen splittras?
Finns inget missbruk med i bilden, utan bara en sjukdom som orsakats av att en individ i ett läge inte klarat av att hantera en rad tuffa händelser i livet. (Missfall, livshotande sjukdommar hos barnen, livshotande sjukdommar hos barnens mamma och hans fru, stora ekonomiska förluster pga av oväder, problem i relationen till övrig släkt mm mm) Återigen är det bättre att barnen skiljs från sin familj än att familjen får det stöd man behöver i en sådan situation?

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 10:57

#200

Anonym (Kia 1981) skrev 2012-03-07 10:33:19 följande:

Barn älskar sina föräldrar, även om dessa behandlar dem illa. Barn vill vara till lags men det betyder inte att barnen har en bra uppväxt.

Cancer är helt ojämförbart med tex en bipolär bordeline-personlighet så att du ens tar upp det är förunderligt och märkligt.

Som jag skrivit tidigare har min man ingen bakomliggande diagnos, utan en förvärvad sjukdom, som alla inom vården anser vara möjlig att bota. Varför inte jämnställa det med cancer eller missbruk? Om man får rätt medicin, stöd och vård kan man bli frisk.
Men i både missbruksfallet och för fysiska sjukdommar finns förståelse från omgivningen och stöd och hjälp att få för anhöriga. Tyvärr gäller det här inte för psykiskt sjuka...

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 11:00

#202

Utmattningsdepression

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 11:11

#206

Mad as snow skrev 2012-03-07 11:02:25 följande:

Det finns ju sätt för dig att skydda barnen från honom (= hans psykiska ohälsa) utan att överge honom för tid och evighet. Eller ni kanske har separerat?

Hur menar du då? Han har varit beroende av mig i princip dygnet runt under flera år. Vi har ingen släkt och inga vänner i närheten som kan avlasta. Skulle verkligen behövt avlastning och stöd under den här perioden - men har tyvärr tappat tron på samhället efter det här...

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 11:34

#211

Mad as snow skrev 2012-03-07 11:20:02 följande:

Men du skrev att han får behandling och blir stadigt bättre. Då antar jag att han har en fungerande vårdkontakt? Om han är destruktiv både mot sig själv och barnen kanske det hade varit bäst för barnen att inte bo tillsammans med honom just nu?

Jag förstår att du behöver stöd och avlastning. Och det behöver ju barnen också.

Nej, just det. Skulle så gärna haft någon möjlighet att lämna barnen till ett tryggt hem de perioder då han varit som sämst för deras trygghet och för att underlätta vår situation och kunna lägga mer kraft på att få honom på fötter igen.
Har sökt hjälp på alla ställen jag orkat och kunnat, men känner att jag inte fått något som helst gensvar. Har många gånger önskat mig att det istället handlat om missbruk eller fysisk sjukdom, eftersom jag mötts av så många fördommar och okumskap när det gäller psykisk sjukdom. Har efterhand gett upp hoppet om samhällets resurser. För oss finns dom inte i alla fall. Som tur är mår mannen nu bättre, och barnen också

Det enda negativa just nu är att jag slitit ut mig totalt under de här åren, och att dt nu är jag snarare är jag som inte orkar med familjen som jag borde. Men jag måste försöka hålla mig på benen ett tag till, tills min man är tillräckligt stark att ta över ...

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 13:06

#217

Lanie skrev 2012-03-07 12:52:41 följande:

okej, vad finns det och göra om man anser att socialtjänsten inte gör tillräckligt då? När jag ber om hjälp och de bara hänvisar till andra kommuner och de säger i örat att de inte tänker göra någonting? Och jag ringer till andra kommuner, men får inget svar. Vad gör jag när ingen vill hjälpa utan bara skickar mig runt för ingen vill ta tag i det som jag vill ha hjälp med? Hur kan jag gå vidare?

Håller med. Undrar vilken hjälp det finns att få? Innan det behöver gå till LVU. Den sida av systemet som jag sett har inte gett mig några ledtrådar. Absolut inget stöd och ingen hjälp, känns som om samhället bara sitter och vntar på att allt ska braka ihop så man kan ta hand om barnen därefter? Ska det vara så? Vore det inte bättre om det fanns insatser som kunde hjälpa barnen att få växa upp i sina familjer?

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 13:38

#227

Lanie skrev 2012-03-07 13:26:10 följande:

så känner jag också. Att samhället träder in när det redan är försent. I mitt fall vill jag se till att det blir utrett och jag vill ha hjälp innan det går snett, innan våra liv ligger i spillror. Det borde kosta samhället mer än att utreda och hjälpa innan det blir tokigt. I mitt fall handlar det om min lillasyster som bor tillfälligt hos oss, då mamma drog till annan stad och min syster går sista året på högstadiet. Går inte och flytta henne till ny skola när det bara är en termin kvar. Och hos sin pappa kan hon inte bo för där snackar vi missär. Så vi tog henne tillfälligt. Men nu vill jag och min sambo se över möjligheterna att låta henne bo hos oss tills hon går ut gymnasiet. Och när vi vänder oss till Socialen så de kan utreda vart hon ska bo, så får vi kalla handen. Jag vill ge henne en trygg miljö att vistas i så hon får en möjlighet till bra start i sitt vuxna liv, men det är inte lätt när de som ska utreda inte tar tag i det, utan slussar runt oss mellan olika kommuner då tre kommuner är inblandade (kommunen hon bodde i innan mamma flyttade, kommunen hon går i skolan på och som vi bor i och så den kommunen mamma flyttade till då lillasyster var skriven där ett tag)

Känner igen mig så väl. Ingen som vill ta ansvar, inga resurser , inget stöd eller hjälp förrän allt är försent. Varför??? Man ödelägger människoliv och orsakar samhållet stora kostnader, men ingen reagerar. Vi som behöver hjälp och stöd är för svaga för att orka protestera, och ingen annan verkar bry sig....

Ett annat exempel är när vi väntade vårt andra barn och fick reda på att han hade ett allvarligt funktionhinder, vi ville avbryta graviditetan eftersom vi redan då såg att vår familj inte hade kapacitet att ta emot ett barn med särskilda behov. Men då lämnades tydliga försäkringar från både vården, BUP, släkt, vänner och er här inne på FL att samhället skulle finnas där och ge oss det stöd och den hjälp vi behövde.... den hjälpen har vi inte sett något av, och vår situation blev precis så tuff som vi trott, och många gånger värre när min man inte orkade kämpa längre, och vi höll på att mista honom

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 13:41

#228

Anonym (NN) skrev 2012-03-07 13:28:39 följande:

Ska utmattningsdepression per automatik leda till omhändertagande av barnen kommer samhället att få stora problem kostnadsmässigt.

Det är just den konsekvensen som bli så fel. Men en familj som drabbas, som behöver stöd och hjälp men inte får det kan gå under. Det var i alla fall det som höll på att hända oss.
En psykiskt sjuk människas destruktiva beteende, drastiskt försämrad ekonomi, sociala nätverk som slås i spillror allt som fäljd av en utmattningsdepression, men fullt tillräckligt för att dra undan mattan under fötterna på en redan hårt belastad småbarnsfamilj.

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 14:18

#232

Håller med, har verkligen fått ökad förståelse för dom som inte orkar kämpa och faller ur samhållets ramar när man själv varit så nära och sett att det i verkligheten inte finns något som helst stöd att få från samhället för än efteråt då allt är för sent..

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 15:14

#240

MissSummer skrev 2012-03-07 14:22:13 följande:

Nu pratas det bara om LVU, men det finns ju mellanåtgärder som hemmahossare etc, man får sällan höra historier där soc kom med anmärkningar men att situationen senare ordnade upp sig med hjälp av stöd osv.

Läser man på FL låter det som att det bara finns två lägen
1) Soc skiter i allt
2) Soc dundrar in och tar alla ungar efter en orosanmälan

Med det sagt hävdar jag inte att soc alltid gör rätt.

Min erfarenhet är att det är just så det går till. Och jag verkar inte vara ensam om det...

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL