De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Förstår att soc tar barn som far illa, men varför använder man inte dessa resurser för att hjälpa de föräldrar som behöver stöd och hjälp istället, så barnen kan få vara kvar i sina familjer + att man kan hjälpa föräldrarna till bra liv?
Lever själv i en relation där min man blivit psykiskt sjuk efter barnens födelse. Han är självdestruktiv och destruktiv i sin relation till barnen. Vi har valet att lämna honom, vilket med 100% säkerhet skulle innebära att han skulle ta sitt liv. Eller valet att stanna och försöka hjälpa honom att bli frisk igen, och den underbara man och pappa han var innan han blev sjuk.
Tyvärr är det en kamp jag fått gå igenom helt ensam under flera år. Släkt och vänner orkar inte med honom, och hjälpen som jag fått efter kontakt med vården är obefintlig. Jag skulle behöva hjälp och avlastning för att orka med att hjälpa min man, och han skulle behöva vård och stöd för att må bättre. Men inget av det har jag lyckats kämpa mig till, trots hundratals telefonsamtal och besök till olika psykologer, vårdinrättningar mm. Tvärt om får jag gång på gång rådet att lämna honom, vilket i praktiken innebär att de personer som jag tycker skulle kunna ge mig stöd sitter och splittrar vår familj och tar livet av min älskade framför mina ögon.
Varför är det inte ok att bli sjuk? Varför ska man inte kunna få hjälp att bli frisk?  Varför ska en familj slås sönder och en människa förlora livet för att vård och stöd inte fungerar?

Mina barn älskar sin pappa, och det gör jag också. Hade han fått cancer eller någon annan sjukdom som drabbat familjen på samma sätt hade det funnits stöd att få för att få vardagen och hans vård att fungera. Ska det inte vara så när någon blir psykiskt sjuk?
Han har fått diagnos och behandling, och blir stadigt bättre. Enligt sjukvården är det bara en fråga om tid innan han är tillbaks som sitt gamla jag igen Menar du att han inte förtjänar att vi ger honom den chansen? Och varför ska inte samhället ställa upp med stöd så att vi orkar igenom den här tuffa tiden? Är det bättre att hans behandling misslyckas och att familjen splittras?
Finns inget missbruk med i bilden, utan bara en sjukdom som orsakats av att en individ i ett läge inte klarat av att hantera en rad tuffa händelser i livet. (Missfall, livshotande sjukdommar hos barnen, livshotande sjukdommar hos barnens mamma och hans fru, stora ekonomiska förluster pga av oväder, problem i relationen till övrig släkt mm mm) Återigen är det bättre att barnen skiljs från sin familj än att familjen får det stöd man behöver i en sådan situation?

Kan berätta om soc i min kommun som inte ens verkar ta barn som far illa. Mamma nr 1: Går på soc. Orosanmälan ang. hennes dotter på 2,5 har gjorts många gånger ända sen hon föddes men ingenting har hänt. Hon lämnar bort dottern till olika människor varje helg, ibland är det avlägsna kompisar eller hennes egen mamma. Detta gör hon för att kunna vara ute med sina jämnåriga vänner (hon är 18 år) och supa istället för att va hemma med sitt barn. Händer ibland att hon lämnar bort henne så länge som en vecka till nån helt random person för att hon vill ha "semester" från sitt barn. Ungen är i stort sätt uppvuxen på välling, när hon var mindre (vet ej om det fortfarande är så) bytte mamman hennes blöjor för sällan så hon fick gå nerkissad om dagarna, sova nerkissad.. det gick så långt att hon fick sår och skrek hela nätterna för att det sved. Jag vet att soc var där och gjorde någon utredning vid denna tidpunkt, vilket kanske betyder att hon slutat med detta nu.

Mamma nr 2: Bor i en lägenhet med sin kille som super varje helg. Båda går på soc som har haft ögonen på dem i många år pga mammans påhittade deppighet och fobi för att vara bland folk. Det konstiga är ju att hon är så folkskygg men ändå kan lämna bort ungen varenda helg för att festa. Mamman och pappan har tre katter som ligger i ungens säng och hårar ner och så röker dom även inomhus. På facebook bekklagar hon sig över att dottern hostar jämt och hon förstår inte varför. Herregud. Och så denna attityd, vad lär dem sitt barn? Hon skriver hela tiden statusar om att "soc är fittor" som inte gett dem tillräckligt med pengar eller vad det nu kan vara. Eller att arbetsförmedlingen är dumma i huvudet som tvingar ut henne på praktik för att hon ska komma igång och göra något av sitt liv. Hon har suttit inne och häckat i sin inrökta lägenhet i flera år. Men i det här fallet tror jag inte att man som utomstående har så mycket att säga till om eftersom soc redan är involverade i deras familj. Sen varför dom inte gör något åt barnets situation, det är verkligen ett mysterium.