• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym (mamma04)
    Anonym (sanningen) skrev 2012-03-07 13:47:49 följande:
    Ja det märks att du bara läst TS, vi har kommit fram till både det ena och det andra efter 22 sidor...

    Med MÅNGA menar jag inte ALLA (det är ju inte samma sak) vilket du verkar uppfatta det som.

    Läs signaturen Soc. (har skrivit intressanta inlägg om ämnet)
    Ja, och jag orka inte gå igenom alla sidor, därför läste jag bara TS. Vilket så många andra även gör..

    Vart har jag uppfattat många som alla??

    Jag gav ett svar på det du skrivit i TS och ställde en fråga tillbaka.

    Med tanke på vad TS är kallad så skulle man kunna anta att ALLA historier som kommer från föräldrar är långt ifrån sanna och att soc har rätt i allt de gör. Eftersom de RIKTIGA historierna INTE kommer från dem som själv upplevt dem utan från andra, utomstående.. Jag kan erkänna att det finns barn som jag som utomstående fårstår varför det görs LVU på medans deras föräldrar inte förstår.. Det finns historier där föräldrar utelämnar en hel del, men det finns även historier då föräldrar talar sanning och soc gör fel..

    Jag är mamma, min historia är kort och enkel. Min historia står i utredningen som gjordes, min historia är sann. Min historia är den enda som finns.. VARFÖR skulle inte min eller andra mammors historia vara riktig? Är det så svårt att förstå att även "högre makter" som socialen gör fel.. 

    Ja, många vänder på historierna och kan inte förstå varför i hela friden deras barn blir omhändertagna. Men en del utav dessa är människor som jag själv som faktiskt har fått sitt barn omhändertaget av noll och ingen orsak alls. Förutom falska anklagelser från soc. Jag kommer aldrig lita på soc. I MINA ögon är de människor som missbrukar sin makt för att vara jävliga. Vissa barn lever med daglig vanvård utan att soc gör ett skit medans andra tas ifrån kärleksfula föräldrar utan anledning. 
  • Anonym (behöver hjälp)

    Håller med, har verkligen fått ökad förståelse för dom som inte orkar kämpa och faller ur samhållets ramar när man själv varit så nära och sett att det i verkligheten inte finns något som helst stöd att få från samhället för än efteråt då allt är för sent..

  • MissSummer

    Nu pratas det bara om LVU, men det finns ju mellanåtgärder som hemmahossare etc, man får sällan höra historier där soc kom med anmärkningar men att situationen senare ordnade upp sig med hjälp av stöd osv.

    Läser man på FL låter det som att det bara finns två lägen
    1) Soc skiter i allt
    2) Soc dundrar in och tar alla ungar efter en orosanmälan

    Med det sagt hävdar jag inte att soc alltid gör rätt.

  • Anonym (Ledsen)
    Jag håller med och kan inte önska annat än att fler barn borde omhändertas när skäl finns.
    Jag fick växa upp med misshandel, bli utslängd på gatan utan kläder eller pengar till mat vid 15 års ålder och med en mamma som drog på semester. Soc fick inte tag på henne men när hon var tillbaka och ville ha hem mig igen fick jag bara åka hem igen. Fick anorexia vid 10 års ålder, trots att skolan sa att jag behövde hjälp sa min mamma efter mötet att vi skulle klara detta själva. Resultat: slutade växa vid 11 års ålder. Fick höra till två på nätterna att jag var ful, äcklig dum i huvudet att hon hatade mig trots att jag ville sova så jag kunde orka upp till skolan. Lämnad ensam hemma som 11åring eftersom min mamma reste utomlands för att träffa någon internetdejt. Listan kan göras lång, tyvärr fick jag ingen hjälp från soc trots att jag inte kan räkna gångerna jag suttit på deras kontor och gråtit och bett om att bli omhändertagen. Idag har jag allvarliga skador till följd av min uppväxt som förmodligen kostar samhället mer än om de hade omhändertagit mig och gett mig en trygg uppväxt, en trygg uppväxt och sluppit att somna rädd för att mamma ska döda mig i sömnen och flertalet självmordförsök och sönderskurna ben... Min mamma erkände misshandeln av mig som skedde flertalet gånger. Så inte ens misshandel är en självklarhet för omhändertagande.
    Jag blir arg av att andra barn ska behöva gå igenom samma sak!
  • Anonym (insatt)
    Anonym (Ledsen) skrev 2012-03-07 14:25:21 följande:
    Jag håller med och kan inte önska annat än att fler barn borde omhändertas när skäl finns.
    Jag fick växa upp med misshandel, bli utslängd på gatan utan kläder eller pengar till mat vid 15 års ålder och med en mamma som drog på semester. Soc fick inte tag på henne men när hon var tillbaka och ville ha hem mig igen fick jag bara åka hem igen. Fick anorexia vid 10 års ålder, trots att skolan sa att jag behövde hjälp sa min mamma efter mötet att vi skulle klara detta själva. Resultat: slutade växa vid 11 års ålder. Fick höra till två på nätterna att jag var ful, äcklig dum i huvudet att hon hatade mig trots att jag ville sova så jag kunde orka upp till skolan. Lämnad ensam hemma som 11åring eftersom min mamma reste utomlands för att träffa någon internetdejt. Listan kan göras lång, tyvärr fick jag ingen hjälp från soc trots att jag inte kan räkna gångerna jag suttit på deras kontor och gråtit och bett om att bli omhändertagen. Idag har jag allvarliga skador till följd av min uppväxt som förmodligen kostar samhället mer än om de hade omhändertagit mig och gett mig en trygg uppväxt, en trygg uppväxt och sluppit att somna rädd för att mamma ska döda mig i sömnen och flertalet självmordförsök och sönderskurna ben... Min mamma erkände misshandeln av mig som skedde flertalet gånger. Så inte ens misshandel är en självklarhet för omhändertagande.
    Jag blir arg av att andra barn ska behöva gå igenom samma sak!
    Tyvärr är du nog ett exempel på

    1. En mamma som tackar nej till den hjälp som soc erbjuder

    2. Att soc avstår från att driva frågan om tvångsåtgärder för de vet, av erfarenhet, att det inte kommer att hålla i Länsrätten (som det väl var på din tid?) och då låter man saken bero ....   
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-07 14:41:24 följande:
    Tyvärr är du nog ett exempel på

    1. En mamma som tackar nej till den hjälp som soc erbjuder

    2. Att soc avstår från att driva frågan om tvångsåtgärder för de vet, av erfarenhet, att det inte kommer att hålla i Länsrätten (som det väl var på din tid?) och då låter man saken bero ....   
    Jag kan inte förstå hur det INTE kan hålla i rätten när man lämnat en 11åring ensam och åkt utomlands och erkänt att man slagit sitt barn flertalet gånger?
    Jag tror mer att detta handlade om att min mamma hade en massa pengar, bra jobb och bodde i villa och att sochandläggarna ville ställa sig in hos henne av någon underlig anledning.
    Dokumenteringen är otroligt bristfällig och de har hoppat över otroligt viktiga delar. Tex att jag fick ringa polisen efter att hon bankat på min dörr med skruvmejsel i två timmar av rädsla för mitt liv. Då fick jag flytta hem till min pojkvän, nyss fyllda 16 år. Den enda hjälp jag fick från soc var att bli skjutsad till bussen den dagen. För att kunna ta mig till min pojkvän där de ansåg att jag skulle bo. Han bodde i samma hus där de kriminella fick slussas ut efter fängelsestraff och vår granne våldtog en jämnårig flicka så allvarligt att hon hittades medvetslös efter att ha flytt utan kläder. Ingen plats för en 16 åring att bo på. Man gör inte så.
  • Anonym (insatt)
    Anonym (Ledsen) skrev 2012-03-07 14:47:31 följande:
    Jag kan inte förstå hur det INTE kan hålla i rätten när man lämnat en 11åring ensam och åkt utomlands och erkänt att man slagit sitt barn flertalet gånger?
    Jag tror mer att detta handlade om att min mamma hade en massa pengar, bra jobb och bodde i villa och att sochandläggarna ville ställa sig in hos henne av någon underlig anledning.
    Dokumenteringen är otroligt bristfällig och de har hoppat över otroligt viktiga delar. Tex att jag fick ringa polisen efter att hon bankat på min dörr med skruvmejsel i två timmar av rädsla för mitt liv. Då fick jag flytta hem till min pojkvän, nyss fyllda 16 år. Den enda hjälp jag fick från soc var att bli skjutsad till bussen den dagen. För att kunna ta mig till min pojkvän där de ansåg att jag skulle bo. Han bodde i samma hus där de kriminella fick slussas ut efter fängelsestraff och vår granne våldtog en jämnårig flicka så allvarligt att hon hittades medvetslös efter att ha flytt utan kläder. Ingen plats för en 16 åring att bo på. Man gör inte så.
    Nej, det är svårt för många att förstå hur svårt det är för soc att få igenom tvångsåtgärder i domstol (när myten som frodas bla i trådar som denna, är att barn omhändertas utan ngn orsak alls!)
  • Anonym (insatt)

    Sanningen kring LVU är precis den du beskriver; för få barn blir föremål för åtgärder, inte för många .....

  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-07 15:11:46 följande:
    Nej, det är svårt för många att förstå hur svårt det är för soc att få igenom tvångsåtgärder i domstol (när myten som frodas bla i trådar som denna, är att barn omhändertas utan ngn orsak alls!)
    Det är sjukt. Då undrar man vad som ska krävas egentligen? Mordförsök på barnen kanske... Suck.
    Mitt inlägg var inte menat att låta otrevlig mot dig, men jag blir så trött på hur barn får bli behandlade i det här landet och så ska det utåt sett se så bra ut och att alla barnen är så skyddade.
  • Anonym (behöver hjälp)
    MissSummer skrev 2012-03-07 14:22:13 följande:

    Nu pratas det bara om LVU, men det finns ju mellanåtgärder som hemmahossare etc, man får sällan höra historier där soc kom med anmärkningar men att situationen senare ordnade upp sig med hjälp av stöd osv.

    Läser man på FL låter det som att det bara finns två lägen
    1) Soc skiter i allt
    2) Soc dundrar in och tar alla ungar efter en orosanmälan

    Med det sagt hävdar jag inte att soc alltid gör rätt.



    Min erfarenhet är att det är just så det går till. Och jag verkar inte vara ensam om det...
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version