Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 11:34

#211

Mad as snow skrev 2012-03-07 11:20:02 följande:

Men du skrev att han får behandling och blir stadigt bättre. Då antar jag att han har en fungerande vårdkontakt? Om han är destruktiv både mot sig själv och barnen kanske det hade varit bäst för barnen att inte bo tillsammans med honom just nu?

Jag förstår att du behöver stöd och avlastning. Och det behöver ju barnen också.

Nej, just det. Skulle så gärna haft någon möjlighet att lämna barnen till ett tryggt hem de perioder då han varit som sämst för deras trygghet och för att underlätta vår situation och kunna lägga mer kraft på att få honom på fötter igen.
Har sökt hjälp på alla ställen jag orkat och kunnat, men känner att jag inte fått något som helst gensvar. Har många gånger önskat mig att det istället handlat om missbruk eller fysisk sjukdom, eftersom jag mötts av så många fördommar och okumskap när det gäller psykisk sjukdom. Har efterhand gett upp hoppet om samhällets resurser. För oss finns dom inte i alla fall. Som tur är mår mannen nu bättre, och barnen också

Det enda negativa just nu är att jag slitit ut mig totalt under de här åren, och att dt nu är jag snarare är jag som inte orkar med familjen som jag borde. Men jag måste försöka hålla mig på benen ett tag till, tills min man är tillräckligt stark att ta över ...

Anonym

Äldre 7 Mar 11:48

#212

Anonym skrev 2012-03-07 11:21:33 följande:

Jag har inte läst hela tråden, men det verkar som att vissa är intresserade av att läsa hur LVU-rättsfall kan se ut. Det är bara att googla, många rättsfall finns på internet!

Några exempel för den som är lat:

lagen.nu/dom/ra/2008:55

lagen.nu/dom/ra/2009:64

lagen.nu/dom/ra/1996:61

Jag har inte läst hela rättsfallen själv, men det är bara lite exempel hur det kan se ut, för den som är intresserad är det bara att klicka runt vidare på den hemsidan. Där finns lagen i sin helhet också för den som är intresserad av vad som står i LVU.

Länkerna funkar inte...

pluvdo

Äldre 7 Mar 11:50

#213

Anonym skrev 2012-03-07 11:48:22 följande:

Länkerna funkar inte...

Kopiera och klistra.

Anonym (mamma04)

Äldre 7 Mar 12:14

#214

Bara läst TS.
Du skriver: "Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet". I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Ts lyder: "De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version"

Du skriver även: "Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen."

Well, IBLAND så tar faktiskt soc barn UTAN någon uppenbar anledning. Jag är en utav de som det har hänt. Jag var t.o.m i rätten och chefen på soc kunde inte ens erkänna, I RÄTTEN, att mina drogtester som jag blev tvingad att ta för att jag hade en vän som brukade droger, var negativa. Min advokat fick höja rösten för att få ett klart och tydligt svar från henne. Soc gjorde allt för att jag INTE skulle få hem mitt barn. De sa att mitt hem var ett tillhåll för missbrukare, för att jag hade EN vän som brukade droger, dock aldrig i närheten av mitt barn. LVU´t pågick i 1månad, då de tillslut inte kunde fortsätta med det pga att de inte hade några som helst bevis på att jag var knarkare och att mitt hem var ett tillhåll för knarkare. Jag fick lämna drogtester 2-4ggr/vecka i närmare 6månader, trots att alla mina tester var negativa försökte de allt för att få mig att framstå som en knarkare. Mitt barn har ALLTID haft det han behöver, vi har alltid haft tak över huvudet, mat på bordet, kläder och bra hygien. Kärlek, lek och frisk luft. Vård när sjukdom inträffat osv.. Trots detta var soc fast bestämda på att "sätta dit" mig.. De har fortfarande, 4år senare koll på mig, och fortfarande aldrig fått satt dit mig. Så IBLAND är det faktiskt så att soc tar barn UTAN någon uppenbar anledning. Kan även tillägga att mitt umgänge med den som brukade droger var sällan, kanske en gång varannan vecka. Och då oftast i sällskap med ikke brukande vänner. Idag brukar han fortfarande droger, men har barn som han är med nästan varje dag. Både han och mamman brukade droger under graviditeten, hon brukar även nu, ibland. Men de har fortfarande vårdnaden för sitt barn. dock bor de i en annan kommun nu.

Men så kan vi ta ett exempel på en familj jag känner där både mamman och pappan är alkoholister, de har 6 barn mellan 8-14år. ALLA barnen är hemma när de super, VARJE helg, deras mamma har ofta luktat gammal fylla när hon hämtat barnen på dagis när de var mindre. Barnen "skadar" sig väldigt ofta, men tas nästan aldrig till sjukhus. Mamman har t.o.m jagat ena dottern och dennes kompis med bil ca 2 km i ösregn när barnen cyklade. Och det var till mig barnen kom och de var livrädda.. Jag och många andra har hjort anmälningar till soc, samma soc som tog mitt barn, men INGET, ABSOLUT INGET, har hänt.. Barnen sitter fortfarande där inne i skogen med en mor och far som är stupfulla varje helg och ibland även på veckodagar. Barnen är rent utav ELAKA mot andra barn, och INGEN av de andra barnen i området får nånsin åka hem till den familjen. Några av barnen får inte ens leka med dessa barn ute på sin egen gård..

Jag kan nämna många fall som kan ses som riktigt brutala utan att soc lägger sig i, och jag kan nämna flera fall där soc tagit barn utan uppenbar anledning. Detta var RIKTIGA historier. Och ser du något rätt i dessa historier, något som ger soc rätten att handla som dem gör, då vill jag gärna veta vad..
Man SKA va rädd för att soc kan ta ens barn. Man får inte ha vänner som har ett missbruk, eller vänner som kanske har begått ett lindrigare brott även om man inte umgås med dessa när barnet är med. Man ska umgås med perfekta felfria människor, annars jävlar... Och har soc bestämt sig för att de ogillar en person, så gör de allt för att förpesta dennes liv.. Soc behandlar människor som de själva vill oavsett vilka lagar som finns. Det är den bild JAG har av soc. Och med all rätt.

Omorfia

Äldre 7 Mar 12:21

#215

Anonym (Kia 1981) skrev 2012-03-07 09:44:41 följande:

Du ska skydda dina barn och inget annat. Du har ansvar över att skydda dina barn och gör du inte det så är du en lika olämplig förälder som din sjuka och elaka man är.

Om han skadar era barn, fysiskt och/eller psykiskt så ska du lämna honom, inser du inte det så bör soc omplacera era barn. Att han tar livet av sig är hans val.

Som sagt, soc tar alldeles för få barn idag och jag hoppas att de blir mycket hårdare där.

Anonym (Kia 1981) skrev 2012-03-07 10:33:19 följande:

Barn älskar sina föräldrar, även om dessa behandlar dem illa. Barn vill vara till lags men det betyder inte att barnen har en bra uppväxt.

Cancer är helt ojämförbart med tex en bipolär bordeline-personlighet så att du ens tar upp det är förunderligt och märkligt.

Du jobbar förhoppningsvis inte som socialsekreterare med tanke på den bedömning du gör av den här personens inlägg.

En myndighetsperson som har barnens och familjens intresse och välmående som mål skulle fråga om vad det var för psykisk sjukdom som maken drabbats av och omständigheterna kring detta, samt hur destruktiviteten mot honom själv och barnen ser ut innan hon/han skulle uttala sig.

Tyvärr är socialsekreterar som folk är mest och brist på självinsikt är inte ett fenomen som är begränsat till människor med dåliga socio-ekonomiska förutsättningar, missbruk eller psykiska sjukdomar/funktionshinder.

Lanie

Äldre 7 Mar 12:52

#216

okej, vad finns det och göra om man anser att socialtjänsten inte gör tillräckligt då? När jag ber om hjälp och de bara hänvisar till andra kommuner och de säger i örat att de inte tänker göra någonting? Och jag ringer till andra kommuner, men får inget svar. Vad gör jag när ingen vill hjälpa utan bara skickar mig runt för ingen vill ta tag i det som jag vill ha hjälp med? Hur kan jag gå vidare?

Anonym (behöver hjälp)

Äldre 7 Mar 13:06

#217

Lanie skrev 2012-03-07 12:52:41 följande:

okej, vad finns det och göra om man anser att socialtjänsten inte gör tillräckligt då? När jag ber om hjälp och de bara hänvisar till andra kommuner och de säger i örat att de inte tänker göra någonting? Och jag ringer till andra kommuner, men får inget svar. Vad gör jag när ingen vill hjälpa utan bara skickar mig runt för ingen vill ta tag i det som jag vill ha hjälp med? Hur kan jag gå vidare?

Håller med. Undrar vilken hjälp det finns att få? Innan det behöver gå till LVU. Den sida av systemet som jag sett har inte gett mig några ledtrådar. Absolut inget stöd och ingen hjälp, känns som om samhället bara sitter och vntar på att allt ska braka ihop så man kan ta hand om barnen därefter? Ska det vara så? Vore det inte bättre om det fanns insatser som kunde hjälpa barnen att få växa upp i sina familjer?

Anonym (Demokrati...?)

Äldre 7 Mar 13:15

#218

Anonym (sanningen) skrev 2012-03-06 19:20:37 följande:

Hur kan det vara skrämmande att jag anser att personen motarbetar mina förslag och att de inte är "bra nog", istället för att ta sig en fundera och tänka "hmm det kanske går att göra på ett annat sätt, kanske ska pröva det och sen om mitt är bättre håller jag mig till det". Det handlar om att vara öppen för förslag och förändring. Det är väl konstaterat att många mammor inte alls förstår vad som är fel fast det uppenbarligen är det, så varför inte bara försöka ta det till sig.

Det är som att en mamma misshandlar sitt barn som uppfostran och tycker det är helt normalt, och ABSOLUT INTE tänker lyssna på soc förslag för att hon känner sig "överkörd", att soc "ska utöva makt" och det är "sååå himla hemskt". Precis som den misshandlande mamman inte tycker hon gör fel kanske inte en mamma som på annat sätt inte ger barnet det han/hon behöver inte gör fel, fast barnet uppenbart kommer ta skada av det.

Herregud, ditt uttalande påminner om maktmissbruk i bl.a. forna öststatsdiktaturer, Chile, naziTyskland, etc. Du har inte funderat på att det där gäller på båda hållen? Varför skulle dina åsikter smälla högre än andras? Det är ju bara en persons åsikter, inte precis någon lagstadgad mall. En sådan utveckling i samhället är så fel det bara kan bli. Bara för att en person anser någonting och det motsägs av någon annan resulterar i ett utlåtande om icke samarbetsvilliga föräldrar? Med en sådan inställning och åsikt har du absolut ingenting att göra inom ett yrke som har så mycket att säga till om så många människors liv. Hade du varit lärare, barnmorska eller annat så hade man aldrig accepterat ett sådant uppförande. Ska man det enbart p.g.a yrket? No f*cking way säger jag bara.

Och ja, jag är också emot barnmisshandel, såväl fysisk som psykisk men jag är också emot nazistfasoner i ett fritt samhälle.

Om du vill ha samarbete så borde du lära dig vad det betyder. Om du vill ha en diskussion om vad som är det bästa så får du lära dig vad diskussion betyder. Om du vill att folk ska "ta till sig" det du säger kanske du ska föregå med gott exempel. Om du vill att folk ska respektera dig försök med att se bortom din instängda lilla kubvärld och börja respektera folk (även om de kanske har åsikter som är annorlunda än dina)

Det är väl konstaterat att många mammor inte alls förstår... eller Jag har läst om det någonstans... eller Jag har hört... eller Jag har alltid gjort så här... är inte skäl nog för att inte bli ifrågasatt eller emotsagd.

Önskar verkligen att alla soc.sekreterare som har rätt att utreda familjeärenden genomgår utförliga psykologiska- samt lämplighetstester innan de ens får gå bredvid en rutinerad person. Plus ska de också lära sig analytiska tekniker (önskvärt hade ju varit kravet på en analytisk och logisk hjärna också) samt deras personlighetsutvärdering ska visa att de är fullkomligt prestigelösa och tål att bli ifrågasatta. Allt ovan ska dessutom upprepas med jämna mellanrum för folk ändras genom åren och vissa blir knäppare och mer inskränkta och fördomsfulla.

Anonym (vann i FR)

Äldre 7 Mar 13:18

#219

Anonym (båda sidor) skrev 2012-03-07 11:04:50 följande:

Jo, det är ofta så det är. Någon fattar en personlig motvilja mot en mamma och anmäler. Denna "någon" kan lika gärna vara en professionell persion i skolan, dagis eller på BVC. Hon anmäler som en hämnd. Och de på soc kan också fatta agg mot mamman. Det blir en prestigesak att förstöra hennes liv.

Sedan tror jag också att det finns människor som har ett "sätt" som retar folk, trots att de inte menar något illa. Och dom råkar oftare ut för allt möjligt sådant här. Att folk blir arga och vill hämnas inbillade oförrätter. Det går på känslor. Just därför är det så viktigt att det inte ska gå att få igenom ett LVU utan BEVIS! Men tyvärr går det idag...

Jag kan också tillägga att vi aldrig fått veta exakt varför vi började utredas. Soc sa från början att en person med anmälningsplikt anmält, men detta papper har "försvunnit" och går inte att uppbåda alls, och nu "minns" inte utredarna längre exakt vem det var eller vad som stod i anmälan. Jag brukar i vanliga fall akta mig för att ta på mig offerrollen, men just detta fall tror jag faktiskt beror på att jag och min man är aktiva inom Svenska Kyrkan. Utredarna yttrade vid ett flertal tillfällen sig nedlåtande om vår tro och även åsikten att barn ska växa upp i "neutrala" hem (som om någon förälder inte skulle påverka sina barn...). Jag tror att det beror på religionen eftersom det är den enda anledning jag överhuvudtaget kan komma på.

Jag skulle också vilja veta av de som försvarar soc med all sin förmåga vad de tycker om dessa fall:friendsofdomenic.blogspot.com/
www.nwt.se/forshaga/article918440.ece
sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=4233520
debatt.svt.se/2011/11/03/socialtjansten-ar-oerhort-inkompetenta/

Embla

Äldre 7 Mar 13:20

#220

Anonym (Demokrati...?) skrev 2012-03-07 13:15:54 följande:

Herregud, ditt uttalande påminner om maktmissbruk i bl.a. forna öststatsdiktaturer, Chile, naziTyskland, etc. Du har inte funderat på att det där gäller på båda hållen? Varför skulle dina åsikter smälla högre än andras? Det är ju bara en persons åsikter, inte precis någon lagstadgad mall. En sådan utveckling i samhället är så fel det bara kan bli. Bara för att en person anser någonting och det motsägs av någon annan resulterar i ett utlåtande om icke samarbetsvilliga föräldrar? Med en sådan inställning och åsikt har du absolut ingenting att göra inom ett yrke som har så mycket att säga till om så många människors liv. Hade du varit lärare, barnmorska eller annat så hade man aldrig accepterat ett sådant uppförande. Ska man det enbart p.g.a yrket? No f*cking way säger jag bara.

Och ja, jag är också emot barnmisshandel, såväl fysisk som psykisk men jag är också emot nazistfasoner i ett fritt samhälle.

Om du vill ha samarbete så borde du lära dig vad det betyder. Om du vill ha en diskussion om vad som är det bästa så får du lära dig vad diskussion betyder. Om du vill att folk ska "ta till sig" det du säger kanske du ska föregå med gott exempel. Om du vill att folk ska respektera dig försök med att se bortom din instängda lilla kubvärld och börja respektera folk (även om de kanske har åsikter som är annorlunda än dina)

Det är väl konstaterat att många mammor inte alls förstår... eller Jag har läst om det någonstans... eller Jag har hört... eller Jag har alltid gjort så här... är inte skäl nog för att inte bli ifrågasatt eller emotsagd.

Önskar verkligen att alla soc.sekreterare som har rätt att utreda familjeärenden genomgår utförliga psykologiska- samt lämplighetstester innan de ens får gå bredvid en rutinerad person. Plus ska de också lära sig analytiska tekniker (önskvärt hade ju varit kravet på en analytisk och logisk hjärna också) samt deras personlighetsutvärdering ska visa att de är fullkomligt prestigelösa och tål att bli ifrågasatta. Allt ovan ska dessutom upprepas med jämna mellanrum för folk ändras genom åren och vissa blir knäppare och mer inskränkta och fördomsfulla.

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL