Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

Merwinna

Äldre 9 Mar 09:36

#331

Lazur skrev 2012-03-09 07:44:44 följande:

Att man är på en elvaårings nivå säger ingenting egentligen, det är en sammanfattande beskrivning av begåvningsnivån. Den kurvan kan vara mycket ojämn, språkmässigt kanske en lång bit över kurvan, spatialt kanske kring en femårings, motoriskt kring sju osv och då gör man ett genomsnitt som inte alls bekräftar att personen i fråga är tillförlitlig som en elvaåring. Man måste titta på helheten, en vuxen person som är så pass utvecklingsstörd ska inte ha barn tycker jag. Jag är mamma till en gravt förståndshandikappad pojke, och vet hur ojämna dessa kurvor är och hur litet de kan beskriva reella situationer utan bara ett genomsnitt. Ett barns behov är större än förälderns behov av att få vara förälder, barnet ska alltid gå före.

OK - ja, jag erkänner att jag inte är så insatt i begåvningshandikapp.

Din sista mening skriver jag i och för sig under på, men det lustiga är att det går utmärkt att göra frånsteg ifrån den i VISSA fall. När det är en ekonomiskt stark och "behjärtansvärd" grupp som önskar sig barn. Först blev det tillåtet för homosexuella att adoptera barn och homosexuella kvinnliga par att skaffa sig barn med insemination. Och ingen kan väl tror att det är för BARNETS bästa att hamna i en så pass avvikande familjesituation, och att samtidigt sakna antingen mamma eller pappa, inte känna halva sitt ursprung o.s.v..

Och nu är de ensamstående kvinnorna, som många gånger har psykiska problem och svårigheter med relationsskapande (annars skulle de ju inte ha varit ensamstående till 35-40-årsåldern...) i farten. Och har fått med sig de flesta riksdagspartierna på att de ska få skaffa barn med insemination. Dessa barn kommer förutom att vara helt utlämnade åt en kanske instabil kvinna med isolerad livsstil, heller aldrig att få känna sin pappa eller ha en fadersgestalt av något slag. Är DET till barnets bästa..? Knappast, va!

I ljuset av ovanstående så har barnet som ändå får växa upp med sin biologiska mamma och sin biologiska mormor - och som med stor sannolikhet vet vem pappan är, eftersom en begåvningshandikappad kvinna knappast tjänat så mycket pengar att hon kunnat åka till Danmark och bli inseminerad - den bästa situationen ändå... Naturligtvis förutsatt att mamman inte är SÅ handikappad att hon inte kan byta blöjor, ge mat och kontakta vården om barnet blir sjukt, och att mormor är stabil och pålitlig och blir kvar i familjen.

Men begåvningshandikappade kvinnor, eller äldre kvinnor, är naturligtvis inte behjärtansvärda på samma sätt som homosexuella eller ensamstående kvinnor som "klarar sig utan en man"...

Merwinna

Äldre 9 Mar 09:40

#332

Lavish skrev 2012-03-09 09:29:24 följande:

Fast att det går är ju inte samma sak som att det är bra eller att riskerna ökar enormt. Sen om barnet skulle leva ensamt med en förståndshandikappad finns ju risken att denne isolerar sig och att barnet sällan/aldrig får träffa normalbegåvade vuxna före skolstart. Det antar jag inte hände dina mostrar och farbröder?

Nä, men i det fallet som vi diskuterade med den begåvningshandikappade kvinnan, så fanns det ju en normalbegåvad mormor också. För övrigt har mycket äldre mormödrar och gammelmormödrar än 60-åringar också fått sköta spädbarn genom hela historiens gång..!

Lavish

Äldre 9 Mar 09:42

#333

Merwinna skrev 2012-03-09 09:40:12 följande:

Nä, men i det fallet som vi diskuterade med den begåvningshandikappade kvinnan, så fanns det ju en normalbegåvad mormor också. För övrigt har mycket äldre mormödrar och gammelmormödrar än 60-åringar också fått sköta spädbarn genom hela historiens gång..!

Ja absolut, i just det fallet var det bara helt sjukt att soc skulle ta barnet och maktmissbruk tycker jag. Eller ja, misslyckat maktmissbruk, men ändå.

Anonym

Äldre 9 Mar 09:58

#334

Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-09 09:30:12 följande:

Med bevis menar jag att det ska finnas klara indikationer på att något är fel, tex blåmärken och andra skador, synlig vanvård eller liknande. Att socialsekreterarna "tror" någonting ska inte ge dem makten att splittra en familj såsom i exemplen jag tagit upp, eller för den delen vårt fall.

Det finns också rätt många steg mellan att inte göra någonting och att omhänderta, vilket socialen inte alltid kommer ihåg trots att det är lagstadgat att omhändertagande ska vara absolut sista utvägen. Att socialen dessutom kommer undan med både direkta och indirekta lögner i utredningarna är fruktansvärt. VI har kunnat bevisa att socialen har ljugit både för nämnden och förvaltningsrätten (ljudupptagningar av samtal), trots det jobbar dessa personer kvar med LVU och kan göra samma sak mot andra. Är det då konstigt om jag anser att socialen måste ha mer på fötterna och att nämnden och domstolen ska fatta beslut på mer underlag än en vinklad utredning?

Nu är det ju så att det inte blir blåmärken och liknande synliga spår av det som skadar barns normala utveckling, dvs den psykiska utvecklingen.
Den känslomässiga utvecklingen syns inte genom kroppsliga tecken på samma sätt.
Att få tillräckligt med mat, att hygienen sköts, hela rena kläder räcker inte för att ge en tillräckligt bra och utvecklande barndom.
Känslomässig utveckling är minst lika viktig som rena kläder.
Någon talade om dålig språkutveckling och att prata kan barnen lära sig på förskola/skola verkar som man inte förstår att det är föräldrarna som är ansvariga för att ge sitt barn ett språk och ansvariga för att stimulera barnets utveckling på alla områden.

Mad as snow

Äldre 9 Mar 10:00

#335

Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-09 09:09:23 följande:

Det finns även gott om fall där socialen faktiskt går in med akut omhändertagande, även det det inte finns några egentliga bevis för att barnet skulle fara illa. Sandvikenfallet och Domenicfallet är två exempel. I första fallet gick socialen på en telefonanmälan, utan att undersöka varken anmälaren eller familjen noggrannare. I det andra fallet handlade det om att familjen stack ut för mycket, alltså att socialsekreterarna helt enkelt hade andra åsikter än föräldrarna.

Jag är osäker på exakt vilka fall du pratar om, men jag antar att det ena handlar om familjen där barnen misstänktes leka med pappans snopp som en "växelspak"? Även domstolen konstaterade att föräldrarna var sexuellt gränslösa, även om de inte hade ont uppsåt. När det gäller vissa saker är man givetvis tvungen att omhänderta barn akut, och kan inte sitta och vänta på en lång process för att ta fram "bevis". Misstankar om sexuella övergrepp och våld bör självklart socialtjänsten agera snabbt på.

Jag är övertygad om att det finns enskilda handläggare som är direkt olämpliga för sitt jobb, precis som inom alla yrkeskårer. Däremot är jag inte övertygad om att socialtjänsten generellt mobbar, förföljer och utövar maktmissbruk mot oskyldiga familjer. Vilket verkar vara somligas hållning i trådar av det här slaget.

Mad as snow

Äldre 9 Mar 10:11

#336

Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-09 09:30:12 följande:

Med bevis menar jag att det ska finnas klara indikationer på att något är fel, tex blåmärken och andra skador, synlig vanvård eller liknande. Att socialsekreterarna "tror" någonting ska inte ge dem makten att splittra en familj såsom i exemplen jag tagit upp, eller för den delen vårt fall.

Det finns också rätt många steg mellan att inte göra någonting och att omhänderta, vilket socialen inte alltid kommer ihåg trots att det är lagstadgat att omhändertagande ska vara absolut sista utvägen. Att socialen dessutom kommer undan med både direkta och indirekta lögner i utredningarna är fruktansvärt. VI har kunnat bevisa att socialen har ljugit både för nämnden och förvaltningsrätten (ljudupptagningar av samtal), trots det jobbar dessa personer kvar med LVU och kan göra samma sak mot andra. Är det då konstigt om jag anser att socialen måste ha mer på fötterna och att nämnden och domstolen ska fatta beslut på mer underlag än en vinklad utredning?

Jag håller med dig om att det finns ett mellanting mellan att inte göra något alls och att omhänderta. I exemplet här i tråden med bebisen som hade frakturer överallt fanns det ju misstankar om eventuellt sjukdomstillstånd som skulle ha kunnat orsaka det hela. Jag minns mammans tråd här på FL där andra som hade varit med om liknande saker berättade om detta. I det fallet tycker jag att man inte bör riskera en rejäl anknytningsskada, vilket ett barn på ett halvår får om det separeras från sina omvårdare, innan man faktiskt vet vad som har hänt. Mor och barn borde ha placerats på ett övervakat utredningshem.

Vad som också har framkommit i det uppmärksammade "växelspak-fallet" är att socialtjänstens utredningar på många håll innehåller just felaktigheter, och att man stundtals brister i sina rutiner. Det här är jag helt med på. Däremot är jag trött på inställningen att det skulle vara just en mänsklig rättighet att ha barn, och att föräldrar ska få göra lite som de vill så länge de inte misshandlar barnen, och att socialtjänsten är en enda diabolisk jätteapparat som existerar endast för att rensa ut medborgare som faller utanför normen. Så är ju inte fallet, och jag tror att många som har varit med om att få sina barn omhändertagna faktiskt inte begriper varför det hände - och att det är en stor del av problematiken.

Lazur

Äldre 9 Mar 10:19

#337

Merwinna skrev 2012-03-09 09:36:14 följande:

OK - ja, jag erkänner att jag inte är så insatt i begåvningshandikapp.

Din sista mening skriver jag i och för sig under på, men det lustiga är att det går utmärkt att göra frånsteg ifrån den i VISSA fall. När det är en ekonomiskt stark och "behjärtansvärd" grupp som önskar sig barn. Först blev det tillåtet för homosexuella att adoptera barn och homosexuella kvinnliga par att skaffa sig barn med insemination. Och ingen kan väl tror att det är för BARNETS bästa att hamna i en så pass avvikande familjesituation, och att samtidigt sakna antingen mamma eller pappa, inte känna halva sitt ursprung o.s.v..

Och nu är de ensamstående kvinnorna, som många gånger har psykiska problem och svårigheter med relationsskapande (annars skulle de ju inte ha varit ensamstående till 35-40-årsåldern...) i farten. Och har fått med sig de flesta riksdagspartierna på att de ska få skaffa barn med insemination. Dessa barn kommer förutom att vara helt utlämnade åt en kanske instabil kvinna med isolerad livsstil, heller aldrig att få känna sin pappa eller ha en fadersgestalt av något slag. Är DET till barnets bästa..? Knappast, va!

I ljuset av ovanstående så har barnet som ändå får växa upp med sin biologiska mamma och sin biologiska mormor - och som med stor sannolikhet vet vem pappan är, eftersom en begåvningshandikappad kvinna knappast tjänat så mycket pengar att hon kunnat åka till Danmark och bli inseminerad - den bästa situationen ändå... Naturligtvis förutsatt att mamman inte är SÅ handikappad att hon inte kan byta blöjor, ge mat och kontakta vården om barnet blir sjukt, och att mormor är stabil och pålitlig och blir kvar i familjen.

Men begåvningshandikappade kvinnor, eller äldre kvinnor, är naturligtvis inte behjärtansvärda på samma sätt som homosexuella eller ensamstående kvinnor som "klarar sig utan en man"...

Nu tycker jag att vi blandar ihop sakerna, du är ju inte automatiskt olämplig som förälder för att du är ensamstående eller homosexuell, men som förståndshandikappad är du ju faktiskt det pga omständigheter du inte kan rå för. Det är en helt annan sak. Förståndshandikappet i sig gör dig mindre lämplig tycker jag, du tar beslut som inte är genomtänkta, har svårare för att överblicka ex faror, att ge barnet stimulans etc. Sedan har du en osäkerhetsfaktor i mormodern, hur vet man hur länge hon orkar/finns där? Att ha ett begåvningshandikappat barn är helt utmattande och livslångt omhändertagande, att också orka fortsätta vårda både sitt förståndshandikappade barn SAMT dennes avkomma är i mina ögon att lägga alltför stort ansvar på mormodern. Hur ska hon orka i en framtid? Kan vi lita på att vi föräldrar alltid orkar med våra begåvningshandikappade barn även långt efter att vårt föräldraansvar inte finns längre? Jag tycker inte det.
Det är en orealistisk situation och jag kan tänka mig att det är i de banorna man tänkt kring just den situationen. Ansvaret för en anhörigvårdare måste någonstans ta slut eller åtminstone inte öka med ytterligare ett litet barn att ta hand om. Som vi, vi har ett pojke som fyller 13 i sommar, han har stått still i princip sedan han var fem år gammal, han är i snitt 18 månader. I snitt alltså.

Språkmässigt 7 mån, viss motorik 2-3 år, Iq ligger han jättelångt ned på skalan. Vi har alltså en blöjbebis fortfarande, en pubertetssur, ilsken bebis som behöver hjälp med allt, se till att han inte har ihjäl sig till att fixa mat. Han går inte lämna ensam 5 min i huset utan tillsyn. Så ska jag ha det tills han flyttar, sen när han flyttar lär jag inte släppa ifrån mig ansvaret för det, han är ju min unge. Men att därifrån gå till att ev ta hand om hans fiktiva avkomma, nej, jag hade inte velat det men känt mig tvungen. Jag tror inte man ska göra så för man måste få ett liv också efter ett långt liv av vårdande.

Lavish

Äldre 9 Mar 10:23

#338

Lazur skrev 2012-03-09 10:19:28 följande:

Nu tycker jag att vi blandar ihop sakerna, du är ju inte automatiskt olämplig som förälder för att du är ensamstående eller homosexuell, men som förståndshandikappad är du ju faktiskt det pga omständigheter du inte kan rå för. Det är en helt annan sak. Förståndshandikappet i sig gör dig mindre lämplig tycker jag, du tar beslut som inte är genomtänkta, har svårare för att överblicka ex faror, att ge barnet stimulans etc. Sedan har du en osäkerhetsfaktor i mormodern, hur vet man hur länge hon orkar/finns där? Att ha ett begåvningshandikappat barn är helt utmattande och livslångt omhändertagande, att också orka fortsätta vårda både sitt förståndshandikappade barn SAMT dennes avkomma är i mina ögon att lägga alltför stort ansvar på mormodern. Hur ska hon orka i en framtid? Kan vi lita på att vi föräldrar alltid orkar med våra begåvningshandikappade barn även långt efter att vårt föräldraansvar inte finns längre? Jag tycker inte det.
Det är en orealistisk situation och jag kan tänka mig att det är i de banorna man tänkt kring just den situationen. Ansvaret för en anhörigvårdare måste någonstans ta slut eller åtminstone inte öka med ytterligare ett litet barn att ta hand om. Som vi, vi har ett pojke som fyller 13 i sommar, han har stått still i princip sedan han var fem år gammal, han är i snitt 18 månader. I snitt alltså.

Språkmässigt 7 mån, viss motorik 2-3 år, Iq ligger han jättelångt ned på skalan. Vi har alltså en blöjbebis fortfarande, en pubertetssur, ilsken bebis som behöver hjälp med allt, se till att han inte har ihjäl sig till att fixa mat. Han går inte lämna ensam 5 min i huset utan tillsyn. Så ska jag ha det tills han flyttar, sen när han flyttar lär jag inte släppa ifrån mig ansvaret för det, han är ju min unge. Men att därifrån gå till att ev ta hand om hans fiktiva avkomma, nej, jag hade inte velat det men känt mig tvungen. Jag tror inte man ska göra så för man måste få ett liv också efter ett långt liv av vårdande.

Men vem är du att avgöra att mormorn (som inte är så gammal) inte kommer orka när hon själv tror att hon kommer det? Att du inte vill ta hand om ditt barns avkomma (vilket jag har all förståelse för) betyder ju inte att den här kvinnan känner på samma sätt. Det är också stor skillnad på att ha en förståndshandikappad med en nivå på 18 månader att ta hand om och att han en på en nivå kring 11 år. Den här förståndshandikappade mamman har ju klarat att bo själv utan problem (vad som framkommer) och har klarat att sköta om barnet praktiskt. Hon borde snarare kunna vara sin mamma till hjälp med hushållsarbete etc än att främst vara en börda.

Lavish

Äldre 9 Mar 10:29

#339

Sen tror jag knappast någon är intresserad av att slåss för någon med en begåvningsnivå kring 18 månaders möjligheter att få vara förälder? Jag skulle inte slåss för min systers möjlighet att få vara mamma om hon fick barn, hon ligger kanske på en 2 årings nivå.

Christine 753

Äldre 9 Mar 10:40

#340

Man behöver inte ta barn till ett fosterhem man kan hjälpa det hemma istället med boendestöd så gör de i den
kommun jag bor i. Varför ska mamman straffas för pappan är en misshandlare och de har gått. Det finns lagar att man ska hjälpa de inte stjälpa de. Vet att de gjort fel och erkänt det i en kommun hur fel de gjorde mot mamman.

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL