• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Lavish
    Chianti skrev 2012-03-09 00:08:40 följande:
    Du, svenska myndigheter har omhändertagit barn i flera hundra år, så så himla kort verkar ju inte det där steget vara.
    Nåja, här kan jag inte hålla mig borta och konstatera att

    1. Fram till för inte mer än 80-90 år sen togs barn bara om hand ifall de var föräldralösa eller föräldrarna inte tänkte ta hand om dem.

    Och 2. Vi hade faktiskt en lång period i svensk historia när man visst tvångssteriliserade potentiella föräldrar, så man kan nog snarare säga att det där steget var taget större delen av den tid vi haft familjevård av den här sorten.
  • Anonym (Signaturen)
    Anonym (ssk) skrev 2012-03-09 01:19:11 följande:
    Ursäkta mig, men rebensfrakturer är inget som uppstår spontant, och om ni eller flickan själv inte "vet" hur de uppstått är det något som är väldigt fel...det behövs mycket kraft för att orsaka dem vill jag tilägga...oh det är jävligt smärtsamt att gå omkring med. skämmes!
    Ursäkta mig men har jag sagt att jag är en idiot? Flickan i fråga var 5 månader och jag VET INTE vad som hänt. Det fanns inga märken och det fanns inget som visade på att hon hade ont, hon hoppade hoppgunga och skrattade samma dag som det upptäcktes?! 
    Skämmas kan du göra själv, som hoppar på folk med nånting du inte vet mer om än ett litet inlägg i en tråd! 
  • Chianti
    Lavish skrev 2012-03-09 07:50:24 följande:
    Nåja, här kan jag inte hålla mig borta och konstatera att

    1. Fram till för inte mer än 80-90 år sen togs barn bara om hand ifall de var föräldralösa eller föräldrarna inte tänkte ta hand om dem.

    Och 2. Vi hade faktiskt en lång period i svensk historia när man visst tvångssteriliserade potentiella föräldrar, så man kan nog snarare säga att det där steget var taget större delen av den tid vi haft familjevård av den här sorten.
    Nej. Uppfostringsanstalter har funnits sen 1800-talet, och där placerades både föräldralösa barn och vanartiga barn, mot föräldrarnas vilja,  Antar att nån snart skriker källa? sv.wikipedia.org/wiki/Skrubba_skyddshem
    Min egen variant av babystepsen: www.familjeliv.se/Bloggar-9-38/b128698.html
  • Lavish
    Chianti skrev 2012-03-09 08:58:32 följande:
    Nej. Uppfostringsanstalter har funnits sen 1800-talet, och där placerades både föräldralösa barn och vanartiga barn, mot föräldrarnas vilja,  Antar att nån snart skriker källa? sv.wikipedia.org/wiki/Skrubba_skyddshem
    Okej, men det ligger väl snarare inom ramen för ungdomsanstalt som straff snarare än omhändertagande för barnets bästa i så fall?
  • Chianti
    Lavish skrev 2012-03-09 09:00:14 följande:
    Okej, men det ligger väl snarare inom ramen för ungdomsanstalt som straff snarare än omhändertagande för barnets bästa i så fall?
    Eftersom jag googlade så läste jag lite snabbt, det verkade även ske för barnens skull: I avsaknad av utvägar att på annat sätt omhänderta försummade eller vanartade barn...

    Ska vi släppa det nu? Skrattande
    Min egen variant av babystepsen: www.familjeliv.se/Bloggar-9-38/b128698.html
  • Anonym (vann i FR)
    Mad as snow skrev 2012-03-09 07:46:05 följande:
    Socialen går ju in och försöker stötta inledningsvis. En utredning är ingenting man gör på en kafferast och där man omedelbart LVU:ar barnen i första hand. Det är något som görs när det behövs, och det är rätt uppenbart att det gör det när man sätter sig in i en del av de här fallen.   
    Det finns även gott om fall där socialen faktiskt går in med akut omhändertagande, även det det inte finns några egentliga bevis för att barnet skulle fara illa. Sandvikenfallet och Domenicfallet är två exempel. I första fallet gick socialen på en telefonanmälan, utan att undersöka varken anmälaren eller familjen noggrannare. I det andra fallet handlade det om att familjen stack ut för mycket, alltså att socialsekreterarna helt enkelt hade andra åsikter än föräldrarna.
  • Chianti
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-09 09:09:23 följande:
    Det finns även gott om fall där socialen faktiskt går in med akut omhändertagande, även det det inte finns några egentliga bevis för att barnet skulle fara illa. Sandvikenfallet och Domenicfallet är två exempel. I första fallet gick socialen på en telefonanmälan, utan att undersöka varken anmälaren eller familjen noggrannare. I det andra fallet handlade det om att familjen stack ut för mycket, alltså att socialsekreterarna helt enkelt hade andra åsikter än föräldrarna.
    Det är väl självklart att soc går in utan bevis? Skulle det krävas bevis så skulle troligen få barn omhändertas innan tonåren då de själva kan vara trovärdiga vittnen.
    Varenda shaken baby skulle få stanna hos föräldern, då man inte kommer kunna BEVISA att det är just föräldern som givit barnet hjärnskador.

    Visst vore det härligt om man kunde bevisa allt, men eftersom det inte är praktiskt möjligt måste man kunna beslagta barn utifrån att man helt enkelt anser att de inte får tillräckligt god omvårdnad.
    Min egen variant av babystepsen: www.familjeliv.se/Bloggar-9-38/b128698.html
  • Merwinna
    Queenie70 skrev 2012-03-08 21:24:49 följande:
    Nej, en elvaåring kan inte sköta ett spädbarn. Har du nån aning om hur olyckstatistiken ser ut i de länder där man tvingas låta barn ta hand om andra barn? Om det INTE händer nåt så är det mest tur det handlar om.

    Tja. Min mamma var sex år när min morfar dog och min mormor blev tvungen att försörja sin familj själv. Hon tog dagsverken i de stora bondgårdarna och hos välbeställda medelklassfamiljer - tvätt, städning, matlagning och uppassning vid deras stora fester, etc..

    Min mamma blev då ansvarig för sina tre yngre syskon hela dagen! Det fanns inte ens cellofan på den tiden, bara tygblöjor som måste kokas rena. De hade inget rinnande vatten utan mamma måste hissa upp och bära det i hinkar från brunnen. El fanns inte, utan hon måste göra upp eld i eldstaden och laga maten i en järngryta hängande direkt över elden... Detta var som du förstår i ett fattigt och krigsdrabbat land.

    MEN - alla syskonen överlevde och blev över 80 år gamla..!  Jag tror att barn växer med uppgiften. Men om detta samma gäller för förståndshandikappade vuxna VET jag faktiskt inte säkert.      
  • Lavish
    Merwinna skrev 2012-03-09 09:25:20 följande:
    Tja. Min mamma var sex år när min morfar dog och min mormor blev tvungen att försörja sin familj själv. Hon tog dagsverken i de stora bondgårdarna och hos välbeställda medelklassfamiljer - tvätt, städning, matlagning och uppassning vid deras stora fester, etc..

    Min mamma blev då ansvarig för sina tre yngre syskon hela dagen! Det fanns inte ens cellofan på den tiden, bara tygblöjor som måste kokas rena. De hade inget rinnande vatten utan mamma måste hissa upp och bära det i hinkar från brunnen. El fanns inte, utan hon måste göra upp eld i eldstaden och laga maten i en järngryta hängande direkt över elden... Detta var som du förstår i ett fattigt och krigsdrabbat land.

    MEN - alla syskonen överlevde och blev över 80 år gamla..!  Jag tror att barn växer med uppgiften. Men om detta samma gäller för förståndshandikappade vuxna VET jag faktiskt inte säkert.      
    Fast att det går är ju inte samma sak som att det är bra eller att riskerna ökar enormt. Sen om barnet skulle leva ensamt med en förståndshandikappad finns ju risken att denne isolerar sig och att barnet sällan/aldrig får träffa normalbegåvade vuxna före skolstart.  Det antar jag inte hände dina mostrar och farbröder?
  • Anonym (vann i FR)
    Chianti skrev 2012-03-09 09:16:41 följande:
    Det är väl självklart att soc går in utan bevis? Skulle det krävas bevis så skulle troligen få barn omhändertas innan tonåren då de själva kan vara trovärdiga vittnen.
    Varenda shaken baby skulle få stanna hos föräldern, då man inte kommer kunna BEVISA att det är just föräldern som givit barnet hjärnskador.

    Visst vore det härligt om man kunde bevisa allt, men eftersom det inte är praktiskt möjligt måste man kunna beslagta barn utifrån att man helt enkelt anser att de inte får tillräckligt god omvårdnad.
    Med bevis menar jag att det ska finnas klara indikationer på att något är fel, tex blåmärken och andra skador, synlig vanvård eller liknande. Att socialsekreterarna "tror" någonting ska inte ge dem makten att splittra en familj såsom i exemplen jag tagit upp, eller för den delen vårt fall.

    Det finns också rätt många steg mellan att inte göra någonting och att omhänderta, vilket socialen inte alltid kommer ihåg trots att det är lagstadgat att omhändertagande ska vara absolut sista utvägen. Att socialen dessutom kommer undan med både direkta och indirekta lögner i utredningarna är fruktansvärt. VI har kunnat bevisa att socialen har ljugit både för nämnden och förvaltningsrätten (ljudupptagningar av samtal), trots det jobbar dessa personer kvar med LVU och kan göra samma sak mot andra. Är det då konstigt om jag anser att socialen måste ha mer på fötterna och att nämnden och domstolen ska fatta beslut på mer underlag än en vinklad utredning?
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version