hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Blir så ledsen för din skull när jag läser, TS. Våra situationer har verkligen sett liknande ut...
Pappa ville dock inte somna. Det verkar som din pappa har accepterat läget mycket bättre än vad min pappa gjorde, och det måste ändå kännas skönt på något sätt?
Det är ju svårt att sätta sig in i hur det känns att veta att man kommer att dö.

Min pappa var också på "hospice", en palliativ avdelning. Personalen där var helt fantastisk.

Hoppas att ni får en bra & fin sista tid tillsammans.

Bara ett kort svar...ska strax iväg till Hospice...

Jag vet inte om han har "accepterat" det, jag vet bara att han verkligen har "förstått" det.
Det känns som att han vill somna in för att han är så himla sjuk o dålig o lider både fysiskt o psykiskt,
men att han inte vill pga. oss, hans familj, o för att han älskar allt i livet. Det är så dubbelt.

Han gråter väldigt mkt och det gör så ont i mig.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag ser smärtan i hela hans kropp o själ.
Det gör så ont.
Jag sitter bredvid, håller handen, klappar honom på armen eller kinden, och "väntar ut" gråten, som snart återkommer, men inom mig river det o sliter, fy fan vad jag önskar att jag kunde få ta lite av hans smärta...........

Usch vad svårt det är. Och jag önskar också att det gick snabbt nu, att han slapp lida o "vänta" på det slutgiltiga. Samtidigt så vill jag ha kvar honom så länge som möjligt såklart. Nu kan jag åtminstine hålla hans hand, känna hans värme, se in i hans vackra ögon, höra hans mjuka kloka stämma, be om hans visa råd när det gäller mig själv. Jag får panik när jag tänker på vad som är påväg att hända. Samtidigt så önskar jag för hans skull att det går snabbt. Det är så dubbelt. Tänker jag "normalt"??

Nu blev det inte visst så kort ändå. Snälla forts skriva till mig. jag är i desperat behov av stöd. Jag har familj o vänner men detta "anonyma stödet" fr folk som har varit med om precis samma sak som mig, det hjälper mig fantastiskt.

Puss på er

Fina du!

Ja, det gör fruktansvärt ont! Och det är så otroligt sorgligt att se sin pappa så ledsen över att behöva lämna sina nära och kära. De vill inte lämna oss men de/vi har inget val och det är en fruktansvärd situation. Man blir "avtrubbad" för att orka med, för att orka vara ett stöd för den döende. Du är livrädd men du kommer att klara det, människor i hela världen tvingas göra det varje dag, du är inte ensam. Jag var också livrädd...

När min pappa dog var det en lättnad efteråt, hur konstigt det än låter. Och saknaden tar jag i små bitar nu, så mycket jag orkar med. Hur ofattbart det än låter så går livet vidare... När folk sa till mig "när din pappa har dött kan du minnas honom och det kommer ge tröst" tänkte jag att det var fruktansvärt, jag ville inte minnas honom, jag ville ha honom levande!!!!!!

Men nu när en tid har gått kan det vara jobbigare än någonsin för det sjunker in att hans bortgång är definitiv SAMTIDIGT som livet levs och känns normalt...! Livet känns trots det som har hänt vackert...jag kan njuta av livet ändå! Trots att den sorgliga tiden har etsat sig fast i mitt medvetande, så tar de positiva minnena över, all den fina tiden vi fick ihop genom livet. Alla de år kan ingen ta ifrån oss och de värmer. Jag kan höra hans röst inom mig när jag vill, höra hans skratt, han lever i mig, så jag har honom nära mig varje dag...

Håll ut! Sänder massvis med kramar och värme!!

Hittade din tråd nu och blev väldigt ledsen över allt du och er familj måste gå igenom. Jag har haft några anhöriga med cancer och min dotters pappa dog för ca 2 år sen efter en kort tids sjukdom. Jag har dessutom jobbat många år med lungcancer så jag känner igen mkt i det du skriver.

Just nu när du är mitt uppe i det finns nog inget annat än att bara finnas till för din pappa och fånga alla de där små stunderna där ni bara får vara med varandra. det är så värdefullt och kommer vara fina minnen. Jag förstår att det är fruktansvärt smärtsamt att tänka framåt på vad som kan hända och hur det kommer kännas då, men som du skriver så trodde du aldrig att du skulle klara av att hantera situationen som den ser ut nu. Kroppen och själen är fantastisk och vi formar oss efter det vi behöver klara av. Du verkar vara ett jättefint stöd för din pappa. Hoppas du har stöd för dig själv också i allt det här jobbiga.

Stor kram till dig!

Det är det bla jag är så livrädd för. Precis som du säger, jag vill inte minnas honom. jag vill kunna känna honom. Jag börjar gråta när jag läser ditt inlägg för jag vill inte bara känna honom inom mig, jag vill ha honom utanför i verkligheten. Kunna ringa. prata.. höra hans röst på rikitgt. Just nu kan jag inte förstå att det är en tröst. Just nu känns bara allt hemskt. "Räcker" det verkligen bara med att ha honom inom sig!??? Skulle så gärna att hans själ var hos mig "på riktigt", att han "spökade" hos mig. Det räcker liksom inte bara med att han kommer vara ett minne för mig, jag tycker det känns så otroligt hemskt..........förstår du hur jag menar?
Aj vad det gör ont i mitt bröst o min hals, en stor kula som bara vill spricka.

Jag förstår dig....Jag förstår verkligen hur du menar... Jag kände precis så.... Inget någon sa kunde ta bort ångesten och rädslan över att min pappa bara skulle bli ett minne... Det var ofattbart hemskt, jag kunde inte och jag VILLE INTE tänka mig in i situationen! Rädslan borrade sig in i min själ, rädslan över att inte kunna ringa, prata, umgås med honom, aldrig mer! Ångesten över att år efter år skulle gå och han skulle fortfarande bara vara ett minne. Rädslan över att att vara en vithårig gammal tant på långvården och fortfarande sakna min pappa (som aldrig hann bli vithårig och det känns väldigt sorglig) Jag var vuxen men jag behövde min pappa som en liten flicka! Trots att jag själv är vuxen och har barn. I sorgen kan man inte vara vuxen. Jag var en vilsen, rädd liten flicka som behövde min pappa!!!! Livet var grymt som tog ifrån mig honom.

Men livet är märkligt och människan är märklig... Det "räcker" inte att han bara är ett minne. Men jag har mer och mer accepterat hur läget är, människan är väldigt anpassningsbar och man vänjer sig vid att han inte finns på ett fysiskt sätt längre. Att det nya livet "normaliseras" är en överlevnadsmekanism. Mitt liv har fortsatt... Och på ett sätt är det sorgligt att livet fortsätter lite "som vanligt" trots att han inte lever längre och på ett annat sätt är det ngt som hjälper mig att acceptera faktum och känna att livet är fint och värt att leva ändå.

Jag kunde bli förtvivlad och nästan provocerad när folk sa att jag kommer vänja mig vid faktumet att han är borta, när jag var mitt i det. Nu ser jag det som nödvändigt och bra att jag "vant" mig för det hjälper mig att gå vidare med mitt liv.

Jag önskar väldigt gärna att han ska spöka hos mig och se oss, det tror jag många av oss önskar. Jag tänker också att han hade velat att vårt liv skulle fortsätta bra trots att han inte längre lever, och det ger mig kraft att fortsätta...

Jag förstår verkligen att allt just nu bara känns hemskt för dig och att inget ger tröst!  Jag förstår ditt lidande :(((((

Ja, det är helt normalt att känna dubbla känslor!!!!! DEt gjorde jag med och ha inte dåligt samvete över att du önskar att din pappa ska dö så att han slipper lida! Det är förståeligt, du älskar ju honom så mycket så att det är en tortyr att se honom så sjuk :((((

Usch, nu trillar tårarna nerför mina kinder

Det är så otroligt jobbigt, när någon man älskar så högt lider så mycket!!

Eftersom min mamma dog så hastigt, trots sin sjukdom, så "slapp" vi den sista tiden med ev förlamning och allt hemskt som kunde hänt...det är idag en lättnad.

Att sitta med en älskad förälder och se denne lida är en mardröm, kan jag tänka mig.

Jag kan bara dela med mig av erfarenheterna efteråt, efter att döden kommit.
Har man levt med någon som är så sjuk att man vet att denna ska lämna oss, så är det en liten lättnad i när det väl händer. Jag kände en lättnad när mamma dog, en lättnad för att hon inte lider längre, en lättnad att jag inte behövde oroa mig hela tiden och undra hur hon mår, bli rädd så fort telefonen ringer osv....
Men framför allt en lättnad för att min mamma inte var värd att vara så sjuk, hon var värd ett bra liv och kunde hon inte få det så ville jag inte hon skulle lida alls....

Sen går det några månader då man nästan är bortdomnad...jag hade inga direkta känslor, jag var bara tom...jag kunde ibland tänka att hur kan jag leva så här pass normalt när min mamma precis gått bort, men jag kände inga känslor....
Sen kommer sorgen efterhand, när man börjar förstå innebörden av ordet ALDRIG...aldrig mer ska jag få träffa henne, prata med henne och framför allt så får min son aldrig mer njuta av sin fina mormor...

Det är nu ett drygt halvår sen hon dog och jag kan gråta när som helst om jag bara låter känslorna komma fram.

Men samtidigt så finns fortfarande lättnaden där. För jag saknar inte min sjuka mamma, jag saknar min friska mamma och hon har inte funnits hos mig på länge....

Jag hoppas ni får en fin sista tid, du kan inte mer än göra det du redan gör, håll hans hand, lindra hans smärta, var där för honom. För när han väl fått ro, då kan du börja bearbeta sorgen, "på riktigt"

Kram

Hej tjejer!
Läser tråden om igen o e så glad att ni finns.
vi behöver varandra vi människor.

Sitter på hospice o skriver...pappa sover mer o mer...
samtidigt så e han mkt lugnare när han väl e vaken, det känns skönt.
Man ser inte lika mkt sorg, ledsamhet o ångest i hans blick, kropp o själ längre,
kanske han inte orkar längre? kanske han accepterat situationen lite mer?
Jag vet inte, men det är skönt att han inte är lika "uppriven" längre.

Många kramar! Styrka till er alla!

Skönt att han inte verkar lida lika mkt längre. Han går säker genom olika bearbetningsstadier och tar in det som händer. han kanske hittar nåt slags lugn i sig själv i allt som händer och känner sig trygg när du är där.  Skickar en massa kramar till dig!