hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Hur går det för er? Hur har ni det? Hur har era familjemedlemmar det?

Här går det neråt. Pappa har jätteont, trots starka tabletter. Frågan e om cellgifter kommer att hjälpa... han kanske redan är för svag för det??? Behandlingen skulle påbörjas nästa vecka..

Är det värt det för att leva några månader till?
Kan det hjälpa åtminstone mot värken?

Han har metastaser i lungor och lever.

Detta är verkligen en ren mardröm. Det är så hemskt. Man vet inte vart man ska ta vägen.

Kram på er

Det kan helt klart vara värt att ta cellgifter!

Det är inte alls säkert att han kommer må sämre av dem. Min mamma mådde riktigt bra under sin första tid med cellgifter. Det var först under den andra cellgift perioden som hon blev väldigt svag och påverkad av den.

Hon åt först cellgifter jan - maj 2010 och sedan aug - dec 2010. Hon hade bara 2 månader utan och under de månaderna opererade hon bort tumören så det var ju ingen återhämtning det heller. Inte konstigt att andra omgången av värre. Hon hade dessutom hunnit få nervskador av sina cellgifter så biverkningarna var jobbiga.

Närstående kan ju oxå få samtalstöd, kanske vore skönt att få ösa ur sig hos någon för att kunna stötta din pappa?
Vet hur jäkla skit jobbigt det är. Min mamma har en ganska god prognos, men med denna skit sjukdommen kan man aldrig ta något förgivet!

Ta vara på era stunder tillsamman!
Tänker på er!

Min mamma har börjat återhämta sig efter operationen med morfinpumpen. I början fick hon hemsk huvudvärk men nu verkar det ha lagt sig. Hon fick inte göra nån cellgiftbehandling förra veckan för hon hade för dåligt med vita blodkroppar, men i veckan fick hon iaf göra behandlingen. Hon hoppas få göra nästa vecka också så blir det ny röntgen om 2 veckor för att se hur hon svarar på cellgifterna.
Det som jag tycker är jobbigast nu är att vi inte kan träffas så ofta. Vi bor 2 timmar bort med bil. Meningen var att vi skulle åka dit i helgen men min dotter är så förkyld så vi kan inte åka . Vi har inte träffats sen början på januari då vi fick barn. Innan det var det i slutet på oktober. Går ju inte åka dit när vi eller barnen är sjuka.
Bor du nära din pappa så ni kan träffas ofta?

Kanske din pappa kan få prova morfinplåster? Det är ju första steget man tar till när inte tabletter hjälper. Mamma började ju också med starka tabletter som inte var tillräckligt.
Hoppas din pappa svarar bra på cellgiftbehandlingen. Meningen är väl cellgifterna ska hindra att cancern sprids ännu mer.
Sen verkar det vara rätt olika hur man reagerar på den.
Min mamma blir illamående. En kompis till mig som också genomgår cellgiftbehandling blir jättetrött.

Usch vad jobbigt att ni bor långt ifrån varandra :((
Tack o lov så bor vi nära varandra så vi träffas nästan varje kväll, känns så skönt åtminstone det!
Kanske kan du bli "barnledig" ett tag o bara vara hos din mamma en vecka eller ngt?

Uppdatering:
Cellgifter påbörjas nu i veckan.
Vi håller alla tummar vi har för att resultatet ska bli bästa möjliga!!
Kramar till er alla!

Skönt för dig ni kan träffas ofta. Vi pratar telefon ofta i alla fall. Går inte vara barnledig, dottern är inte 2 månader än och helammar. Skulle ju gå att åka utan sonen, men nu var det ju inte han som var förkyld. Vi ska dit nästa vecka. Blir där 4-5 dar då. Då har mamma uppehåll i cellgifterna. Hon ska på magnetröntgen och se om tumören växt. Hon sa det gör mindre då om någon av oss är småförkyld eftersom hon inte får nån ny cellgiftbehandling förrän röntgenresultaten är klart och hon fått träffa sin läkare.

Håller tummarna för att din pappa ska svara bra på cellgifterna och inte bli så påverkad av cellgiftbehandlingen.
Kram.

tack! Det hoppas jag med, så in i bomben.

Har din mamma cellgiftsbehandling "jämt"? Utan avbrott?
Hur upplever hon allt? Hur mår hon? Hur mår din pappa?
Hur mår DU?

Allt känns som en mardröm. Vårt enda hopp nu är att han svarar bra på cellgifterna. Vill så gärna
att han åtminstone får uppleva en fin vår o sommar, vara i sommarstugan i fint väder osv.

Hur ser din mammas prognos ut?

Min mamma har inte cellgiftsbehandling jämt. Hon har 3 veckor behandling, sen 1 veckas uppehåll. Hon hade så 2 omgångar först och sen var det magnetröntgen som visade att tumören inte växt. Då blev det fortsatt cellgiftsbehandling. Var meningen det skulle bli 2 omgångar med behandling nu också, men hon har fått hoppa över en gång extra för hon hade för dåligt med vita blodkroppar.
Min mamma har mått hemskt förut. Hon har haft så mycket värk och väldigt illamående. Verkar iaf som att hon mår bättre nu, 2 veckor efter hon fått morfinpumpen inopererad. Nu slipper hon iaf ha så ont.

Pappa tycker nog det är jobbigt men han är ju obotlig optimist. Han säger nu att mamma verkar må bättre och vara piggare.

Jag försöker inte tänka för mycket på att mamma är sjuk. Har inte berättat för så många kompisar, tycker det är jobbigt att prata om det. Är väl kanske tur man har fullt upp med 2 småbarn så man inte får för mycket tid på sig att tänka på hur sjuk hon är. Längtar då verkligen tills vi får träffa mamma nästa vecka. Nu får det inte bli inställt igen.

Jag vet inte hur mammas odds är, det som är bra är väl att tumören inte var så stor när den upptäcktes och att den inte har växt. Hoppas att röntgen nästa vecka också visar att hon svarar på cellgifterna. Det känns ju inte så hoppfullt däremot att hon haft så mycket värk och att hon rasat så mycket i vikt. Hon är väldigt mager nu. Hon har gått ner mer än 25 kg på mindre än ett år.

Hoppas det ska gå bra för din pappa nu. Han måste ju få bättre smärtlindring så han slipper ha ont. Värken gör ju att allmäntillståndet blir ännu värre.

Ledsen att det blev lite långt.

Bara glad om du skriver mycket!

Usch vad allt detta är tragiskt. Nu förstår jag varför folk tycker det är "bättre" att dö en snabb död o slippa detta långsamma lidande. Jag lider så med min pappa. Det är så hemskt och man kan inte göra ngt utan bara stå bredvid och "titta på". Vad man än gör, så kan man inte göra ngt, så att säga. Situationen är som den är. Som det stod i Anhörigboken " Det är som att vara med i en riktigt dålig film och man kan inte spola, pausa eller gå hem". Det är verkligen så, vad fan ska man göra liksom? Försöka låtsas som inget ibland för att överleva? Jag är SÅ rädd inför framtiden. Känns som att det omöjligt kan bli ännu värre än såhär, samtidigt så känns det som att detta bara är början. Min pappa har fått starkare morfin nu och mår extremt illa också (som din mamma). Är det insättningssymptom när man höjer morfinet? Vad ska man göra åt illamåendet?? Känns som att varje medicin bara föder nya problem som man sen måste ta mediciner mot osv. Hur fan ska min älskade lilla pappa orka!?? En sportig, aktiv, energisk man som nu bara blir svagare o svagare. Oh vad det gör ont. Kommer man vänja sig? kommer det kännas bättre? Eller är detta bara början på en fasansfull resa genom cancerhelvetet?? om han åtminstone kunde sluta ha ont och få må "ok" igen. Slippa värken, o slippa illamåendet. Om han redan mår så här dåligt, hur kommer det då bli när han får cellgifter? Gick din mamma ner i vikt av cellgifterna? Vad hon smal eller "tjock" från början? Min pappa är redan jättetunn, hur ska han kunna gå ner ännu mer?? Oh vad jag lider. Fy fasen vad hemskt det här är, vart ska vi ta vägen, vad ska jag göra? Känner att jag börjar få ångest av det här nu, mår illa o vill bara krypa under tecket o få vara liten igen i min stora trygga glada pappas famn :((( Men så inser jag att detta är nu, verkligheten, realitycheck och vi är fast här. Hur fan ska man lyckas göra det bästa av situationen?? Tanken på allt detta känns outhärdlig. Jag vet inte hur min pappa ska klara allt detta. Det gör så ont i mitt hjärta.

Är väl det jag försöker göra ibland, låtsas som ingenting. Försöker inte tänka på det så mycket iaf och när jag pratar med mamma så frågar jag ju hur hon mår och så får hon berätta det hon vill. Sen pratar jag på om barnbarnen så hon får tänka på annat. Hon älskar ju barn verkligen. Blir nog att hon blir lite piggare när hon får träffa barnbarnen. Det märkte jag när hon var här och fick träffa dottern för första gången. Hon sken som verkligen upp och gick och bar på henne. Fast vem blir inte gladare av att snusa på en bebis på några dagar?

Du får träffa din pappa så mycket som han orkar med och hoppas på det bästa. De flesta blir ju rätt slut av cellgiftbehandlingen.
Finns ju medicin mot illamående, men det är ju inte alltid det räcker. Är ju värt att prova för din pappa. Är väl ett vanligt symtom att man blir illamående av morfinet. Jag tål inte själv morfin (har haft när jag vart nyopererad och spyr av det). Mamma äter tabletter mot illamående men det hjälper inte riktigt, fast hennes illamående beror nog också på cellgifterna och smärtan. Tror hon mår bättre nu när hon inte har så ont. Hon har sagt det känns som graviditetsillamående. Hon reagerar på lukter och sånt och har aldrig någon aptit. Tror hennes viktnedgång beror främst på hennes cancerform. Hon fick problem med lös mage som aldrig blev bra. Det var genom felsökning av vad det kunde bero på som de upptäckte cancern. Hon var väl lite lätt överviktig innan hon började gå ner. Lite över 80 kg på 170 cm. Nu väger hon under 60 kg. Har inte frågat om hon fortsatt gå ner. Hon har iaf fått näringsdryck utskrivet som hon ska dricka. Hon får inte dricka bara vatten. Hon dricker näringsdryck som mellanmål och så dricker hon proviva. Hon kan inte dricka sånt som innehåller mycket fett för hennes kropp kan inte tillgodogöra sig fettet.

Hoppas din pappa slipper gå ner i vikt. Cellgifterna i sig är väl inte att man går ned i vikt av dom, beror väl hur bra det går att äta om man får reaktionen att man blir illamående. De andra som jag kännner/ har känt som har haft cancer har iaf inte gått ned i vikt av cellgifterna/cancern. Verkar som att var och varannan har cancer numera. Trist är det ju verkligen. Vill att allt bara ska vara som vanligt.

Kram på dig!