hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Jag stängde också av... så är det, man behöver göra det för att klara av en så svår situation :((((
Vilket fantastiskt stöd du är för din pappa...
Det är så tufft och sorgligt och ångestframkallande när de nästan helt har slutat äta...  :(((
Pratar ni anhöriga med varandra nåt så att ni kan lätta lite på känslorna? Att finnas som ett stöd för en älskad anhörig är jättetufft i eran situation...
Håll ut fina du, styrkekramar till dig!

Hej på er!
Fasen också, skrev precis ett jättelångt svar till er men datorn hängde sig o det försvann :(((

I sin korthet:

Jag kan nog ännu inte förstå att han kommer att försvinna. samtidigt så känns det som att han redan har försvunnit, till stora delar i alla fall. Han är sig inte lik. Bara ibland när han har kraft o säga ngt som man hör är i hans "stil", ngn ironi eller ngt skämt eller så, så blir man så himla ledsen för att man inser vad man e påväg att förlora.

Jag inser att jag har en livslång sorg framför mig. Kan man ngnsin känna total lycka igen efter ngt sånthär?

Jag tycker att vi anhöriga är ganska bra på att stötta varandra även om vi alla har vårt eget sätt att hantera det hela på. Jag är nog den som vill o behöver prata mest, lyssna och försöka förstå mha andra, därför det e skönt för mig att Ni finns. de andra i familjen håller sig mer för sig själv liksom, jag har liksom alltid varit "pratkvarnen" hihi. För mig vore det omöjligt att hålla detta inom mig o inte dela med mig. Det skulle inte gå. Ibland känner jag mig orolig för mina andra fam.medlemmar, för de pratar så lite o så kort om det hela, att jag blir nervös att det hela kommer "spricka" sen, i efterhand, som ketchupeffekten liksom. Men jag förmodar att alla får hantera sorgen på sitt sätt.

Pappa trodde igår att han skulle dö. Han sa att han var helt övertygad, han bara ville vänta in alla familjemedlemmar. Nu blev det inte så. Tänkte på att han kanske vill ha oss alla samlade där? Kan på ngt sätt "bestämma tidpunkt" själv?

Idag har jag bara varit hemma o sovit. Jag var helt slut. Lämnade barnen på dagis o åkte hem o sov. Jag orkade intebesöka honom idag, vilket jag samtidigt har stora skuldkänslor för. Tänk om det händer nu, idag, i natt och jag inte var där o hälsade på idag!? samtidigt så måste man kanske tänka på sig själv också, jag var verkligen helt slut, både psykiskt o fysiskt, kanske behövde jag den vilan. Det e ju inte så att man vilar annars när man e hemma, när man har barn.

Pappa ber om mer o mer morfin hela tiden. Blir smärtan större o större mån tro? Eller försöker han "droga" sig själv liksom? för att han inte orkar vara vaken så mkt? för att han behöver känna sig borta för att orka med sin situation?? Hemskt om det e smärtan som blir värre o värre o inget hjälper? Jag antar att man får sätta in en pump i sådana fall??? Bara han slipper smärtan, kära Gud. ngt annat finns inte att önska just nu.

Tänk att ha levt ett liv o att man måste lämna det på detta fasliga sätt. Jag vet att han tycker att det är förnedrande, på alla sätt o vis. Han avskyr att vara så hjälplös. Han vill inte ligga där som ett paket o få hjälp med ALLT. det är så hemskt. Varför ska man behöva gå igenom ngt så vidrigt? har aldrig sett denna mörka sida av livet förr. Jag antar att det drabbar oss alla ngn gång i livet. Man får väl vara tacksam för allt det fina o vackra vi har delat med varandra o att livet faktiskt är riktigt vackert också. men inte bara just nu, för min älskade pappa. Inte nog med att man ska dö, så ska man behöva ligga plågad o vänta ¨på det också.. Vet inte vad jag ska skriva mer än att det är förfärligt......

Kram på er!

Hittade din tråd och OJ vad jag känner med dig! Jag vet precis hur du känner! Jag fick nyligen reda på att min pappa drabbats av cancer i magsäcken (hela magsäcken) och detta spritt sig till lyftkörtlarna. Han är dålig, ligger inlagd med dropp sedan 3 veckor tillbaka och det är en massa prover mm. Operation är uteslutet då det spritt sig och cellgiftsbehandling sa läkaren idag, är inte aktuellt då han är för dålig. (Drabbades bla av gulso har feber mm) I samtal med läkaren idag tog hospice upp...jag sover dåligt om nätterna, har ständigt ont i magen och har ont i huvudet. Samtidigt ska man ta hand om familj med 2 små barn och förker hålla modet uppe.

oj! Vilken lik situation! Välkommen hit!
Vi får försöka stötta varandra.
Ja ordet Hospice fick mig att nästan svimma förr....
o nu ligger min egen pappa där.
Jag kan inte fatta hur jag ens orkar andas. Men jag gör det.
Och jag försöker göra "det bästa " av situationen, man har ju inget val liksom...

Hur gammal är din pappa?
Hur längde har ni vetat?
Är det spritt till andra organ?
Har han fått ngn prognos`?

Kramar till dig! Vi e fler, man får väl säga både tyvärr och tack o lov.
Vi behöver varandra. Uppdatera oss!

ja, det är overkligt, svårt att förstå att en älskad anhörig ska försvinna för alltid... och svårt att föreställa sig hur livet kommer vara efteråt. Jag kände exakt så och även det här med att min pappa redan hade försvunnit, när han fortfarande var i livet, för det var inte min "vanliga" pappa... när jag såg glimtar av hans gamla jag, som du beskriver var det väldigt smärtsamt, exakt av den anledningen du beskriver, man inser klart vad man kommer att förlora :((((

Du kommer kunna känna total lycka i framtiden trots det traumatiska som hänt, det är jag helt övertygad om, sorgen/saknaden kommer leva parallellt med ditt vanliga liv, i en slags harmoni. Så känner jag nu. Mitt vanliga liv då jag känner glädje och kan njuta lever parallellt med sorgen. De avlöser varandra under dagen, som tur är sorgebiten den som tar minst plats numera och min älskade pappa kommer alltid finnas med mig i mitt hjärta, varenda dag, i resten av livet

Stor kram till dig!

Det finns de som väntar in de "sina" innan de avlider. Vet en gammal dam som väntade in sin dotter som kom hem från andra sidan jordklotet. Någon dag senare avled hon i sin dotters närvaro.

Tack...min pappa är ung, han fyller 56 år nu i maj. Dagen före mig. Hoppas det nu blir så. Vi fick reda på det i februari, men han har haft symptom minst 3-4 år, men har ignorerat dessa. Det har spritt sig till lymfkörtlarna och hela magsäcken. Enligt läkaren är det vanligt att kroppen samlar på sig vätska i buken när man har denna typen av cancer. När man pumpade ur 3 liter vätska från buken för någon dag sedan analyserades denna, och även där fann man cancerceller.
Jag frågade om prognosen...läakren sa bara att det var svårt för henne att säga men allt från några veckor till 2-3 år.

Vilket jäkla situation! Arg blir jag över att inte kunna göra något!!! Och sedan ledsen, det pendlar mellan de två hela tiden...

Kanske inte betyder så mycket, men STOR KRAM till dig. Kämpa på, tänk på dina barn och försök hämta kraft hos dem och din övriga familj och släkt! Kämpa, kämpa, kämpa och glöm inte att bryta ihop emellanåt.
KRAM!!!!

usch ja, allt har gått lika snabbt hos er som hos oss.

Är din pappa fortf inlagd? Är Hospice "nästa"? Hur mår han (förutom skit förstås)? Pratar ni om situationen?
Hur hanterar ni inom familjen det?

Undrar lite hur läkaren tänker när han säger max 2-3 år, för du sa väl att det var försent för cellgifter? Kan man ändå klara sig så länge om man inte bromsar upp det?

Ja han är inlagd hela tiden, sedan 3 veckor tillbaka.Ja läkaren föreslog Hospice men pappa vill hellre ha SAH, men det vill till att han klarar sig något så när själv hemma och det gör han inte idag.
Hm, njä jag kan inte säga direkt att vi pratar om det. Emellanåt, men pappa är rätt fåordig när det gäller denna situationen mest för att han pendlar mellan förnekelse och chock tror jag...han vill helst inte prata om det. Och jag tcyker det känns skitjobbigt att ens behöva ta upp meningen " när/om du inte finns mer..."