mona83 skrev 2011-05-10 12:19:36 följande:
Hejsan Ts
Det är ingen roligt grej du får vara med om. Jag önskar ingen att gå igenom det där....
Min pappa dog 17 januari 2008, då hade vi vetat om hans hjärntumör ungefär 6-8 månader.
Hans sjukdom, så vitt vi vet, började redan 2005. Nån hade hittat pappa ute och ringt ambulansen, han hade alltså kolappsat ute nånstans. Han trodde han var hemma och det var brorsan som hade ringt ambulans. Men så var det inte.
Dom tog prover, röntgen osv. Och såg att han hade en tumör i hjärnan. Han skickades till uppsala för biopsi och kom hem därifrån strax innan jul 2005. Men sen hände det inget mera.
Vi andra visste att nått inte stod rätt till, men vi hade ingen aning om vart man som anhörig skulle vända sig. Pappa trodde ju att han var frisk eftersom han inte fått nått provsvar. att hans dåliga syn som hade fått berodde på ålder, han var 45 år. Balansen var heller inte den bästa....
Men pappa levde sitt liv som vanligt, gick till jobbet och vart morfar för första gången i januari 2006.
Tiden gick och det vart 2007, våren kom och hans chef körde honom till en optiker efter att dom sett honom köra på fel sida av vägen. Optikern i tur skickade honom till sjukhuset. Där det kom fram att dom hade missat att kolla hans provsvar och skickat remiss till onkolgen.
Vi fick komma till medicinkliniken och träffa en läkare, inte pappas läkare för han hade semester så den här läkaren kunde egentligen inte säga så mkt mer än det som stod i
journalerna.Vi fick veta att han hade en hjärntumör som var lika stor som 1/4 del av hjärnan.
Jag var höggravid med mitt andra barn vid den här tiden.
Jag och mina syskon turades om att ta hand om pappa hemma medans min son var hemma hos mamma. Kände att jag inte både hann ta hand om min 1 årige son och min pappa.
Så vart det en massa olika möten, onkologen, möte med högsta på medicin eftersom en LexMaria skulle skickas iom att dom slarvat med provsvaren 2005.
Det dröjde inte länge förän pappa vart inlaggd på hospice sen, men där mådde han ganska bra och man märkte knappt av hans sjukdom längre. Men där kunde han ju inte vara hur länge som helst så man ville skicka hem honom till hans otrygga lägenhet, pappa ville verkligen inte hem. Han hade ramlat omkull hemma osv. Han tom sa inför min syster och mig, pappas kusin och syster var med på det mötet, att om dom skickade hem honom så kunde han lika gärna ta livet av sig.
Anledningen till att man ville skicka hem honom var att han kunde äta själv, han kunde kissa själv osv. Men dom har ju inte suttit med när han har ätit och nästan kvävts för att han råkade stoppa in en för stor bit i munnen. Dom hade heller inte varit med och tagit hand om pappa innan han hamnade på hospice så dom hade ingen aning om hur mkt hjälp han verkligen var tvungen att ha. Dessa saker talade vi om för dom... Han hamnade på kortidsboende tillslut. Men där tog hans vilja att leva slut. Man kunde komma dit och han berättade hur otrevliga dom var där. Släkten som kom dit talade om samma sak.
Vid den här tiden hade jag en 1.5 åring och en nyfödd hemma och dessutom ensamstående utan nån bil. Så jag kunde inte ta mig till pappa så ofta som han och övriga släkten ville. Vart en massa otrevliga samtal till mig. Stressen över pappas sjukdom, över att man var tvungen att häsla på honom, att släkten hackade på en gjorde att jag själv höll på att bli sjuk. Jag kunde inte äta mat längre utan att få världens kramper i magen. Varje gång jag ätit så var jag tvungen att lägga mig en stund. Fick nog en dag och slängde på luren i örat på farfar och vid det tillfället så gick jag ut till mamma och sa.... Jag hoppas pappa dör snart så jag slipper träffa hans släkt igen.
Slutade med att jag slutade besöka pappa själv jag åkte bara när mamma skulle dit vilket inte var så ofta eftersom pappa och hon skiljde sig starx innan allt började 2005.
Så kom hans sista jul, hans syn var jätte dålig och han gick nästan aldrig ur sängen längre. Men han vart ändå väldigt glad över sina julklappar och att vi kom.
Jag pratade fortfarande inte med släkten på pappas sida.
Januari kom och pappa hade slutat äta och dricka och fick dropp istället. Då började släkten på den sidan ringa och höra om man ville åka med upp till pappa. Vilket jag så klart gjorde.
2 dagar innan sonen skulle fylla 2 år dog pappa. Han vart fri från sina plågor. Trots att han hade blivit väldigt tunn så såg han så fridfull ut.
Var en väldigt jobb tid efter det, 1½ år tog det innan jag kunde börja leva fullt ut igen. 1 år av mitt dotters liv känns som jag har missat. Jag minns inte mkt från när hon var bebis, hon var 6 månader när pappa dog.
Det här vart väldigt långt....
När vi fick veta att pappa hade den där tumören i hjärnan, innan dom visste vad det var riktigt, så kändes det som om nån tog en kniv och stack i hjärtat och vred om på mig. Min första tanke var att pappa kommer att dö... Jag bara visste det.
För nån månad sen var det farmors tur att somna in. Så har nyligen varit på begravning igen. Skillnaden var stor. Man kunde koncentrera sig på själva "gudstjänsten" och komma på sig själv med att tycka den var fin. Det som var jobbigt var att se farfar lessen, han har aldrig visat det förut. Så det var för hans skull man grät.
På pappas begravning så räckte det med att dom började spela så började man gråta. Man verkligen försökte att hålla igen lite och då vart resultatet att snyftningarna ekade i kapellet istället. det enda man kunde tänka på var att det var sista gången han var här med oss...
