Inlägg från: Anonym (hjälplös dotter) |Visa alla inlägg
  • Anonym (hjälplös dotter)

    hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

    Kära fl!

    Jag tror att ni här kan hjälpa mig att bearbeta detta fruktansvärt sorgliga, fasansfulla och surrealistiska faktum. Min älskade pappa, den bäste pappa jag ngnsin kunnat få, min starke, sportige, nyttige, humoristiske, rolige, stilige, underbare, vackre pappa har precis fått diagnosen tarmcancer. Vi vet ännu inte om den är spridd, vilken typ av cancer det är, hur aggressiv den är osv osv osv. Vi vet eg inget mer än att det ÄR tarmcancer i tjocktarmen och en stor tumör. Fler undersökningar väntar nästa vecka. Och jag FASAR. Jag fasar för att de får se att cancern spridit sig till andra organ, att prognosen kommer vara dålig och att min far kommer att ge upp i förtid och känna sig som en levande död. Och jag fasar för att se honom lida, krympa och försvinna fr sig själv. Fy fan. Jag kan inte skriva mer just nu för då kommer jag att drabbas av en gråtattack (igen) som kommer vara jättelänge o det är det inte läge för just nu. Jag försöker att bita ihop för det mesta, tänka positivt och ge styrka till min far och mor som tvingas gå igenom detta. men hur kommer det att sluta!??? Vad kommer att hända!?? Jag är så RÄDD för att möta detta, detta ovissa, som kanske blir ännu värre efter fler undersökningar, snälla, var med mig denna svåra tid. Vad har du för erfarenhter? Av cancer? av tarmcancer? av att vara sjuk? närstående? av risken att den spridits? av hur snabbt man får svar efter MR? osv osv. Jag vill läsa så mkt som möjligt om detta, jag antar att jag bearbetar beskedet såhär. Kram, älskade medmänniskor! Jag har nu insett hur otroligt viktigt det är för oss ensamma små individer att finna stöd, att vara stöd. och att hjälpas åt i denna hårda värld.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-11 14:17
    Metastaser på lungorna,
    dålig prognos...

    Känner mig helt död inombords..hur ska jag överleva detta? Och vad kommer att hända med min älskade pappa?

    Kramar till er alla

  • Svar på tråden hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Helle68 skrev 2011-02-03 17:49:07 följande:
    Hej, Först av allt vill jag säga att jag är hemskt ledsen för att din pappa är sjuk. Jag förstår att du känner dig hjälplös och skräckslagen, vansinnigt arg och ledsen - i alla fall var det så jag själv kände mig när jag fick veta att min pappa hade cancer. Han finns tyvärr inte längre, just idag är det exakt 3 år sedan han gick bort, 62 år gammal, efter lite drygt ett års sjukdom. Jag saknar honom något så fruktansvärt, det går inte att förklara med ord. Men även om det kan låta märkligt så upplevde jag nog tiden han var sjuk som jobbigare och mer påfrestande än efter det han somnat in. Att se någon man älskar lida på det viset och ständigt bollas mellan hopp och förtvivlan var för mig outhärdligt. Min pappa hade skelettcancer som började som sent upptäckt prostatacancer. Tyvärr slutade det inte bra för min pappa men jag hoppas av hela mitt hjärta att det gör det för din. Man hinner tänka miljontals tankar och ställa sig tusentals frågor under ett år vid sidan av en sjuk familjemedlem. Det har gått tre år sedan min pappa blev en ängel men jag minns varenda minut av hans sjukdom som om det vore idag, så jag delar gärna med mig av mina erfarenheter och tankar. Vill du inboxa mig, TS, så går även det givetvis också bra. En stor stor kram till dig så länge
    tack snälla du. jag vill gärna ha kontakt med dig. vi är bara i början på den här nyupptäckta "resan" o jag hoppas att det slutar bättre i vårt fall. Är livrädd för att det visar sig att cancern är spridd. hur ska man leva då? när man "vet"?? o hur ska man leva efter? o hur ska man bete sig nu? ska man vilja träffas konstant? eller ska man ta det mer "normalt" för att inte skapa panik o kanske få min far ännu mer rädd för framtiden? ahhhhhhhh vad jag hoppas att cancern är grad 1, inte spridd o totalt ofarlig.........oagrressiv. Hjälp. Jag vet inte hur jag kommer att hantera detta. kram!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Anonym (leva) skrev 2011-02-03 18:23:10 följande:
    Även om det är cancer så ska man inte ge upp, det finns mycket läkarna kan göra idag. Min svärfar har haft lungcancer för 3 år sen och är friskförklarad.

    Läs på här så är du förberedd på vad som händer:

    www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar.../

    Chanserna som de ser ut:

    "Chansen att bli botad från tjock- eller ändtarmscancer beror som vid all cancer på i vilket stadium sjukdomen upptäcks. Om det sker i ett tidigt skede, när cancern bara växer i tarmväggen, stadium I, botas praktiskt taget alla patienter genom operation.

    Bland patienter med sjukdom i stadium II botas 70–80 procent. Vid mer avancerad sjukdom är andelen botade lägre. Men det finns goda möjligheter att med behandling förlänga livet och lindra symtom också för patienter med spridd sjukdom.

    På senare år har flera undersökningar presenterats där patienterna efter operation har behandlats med cytostatika. Studierna har visat att detta ökar chansen till överlevnad jämfört med om man enbart opereras. Vid ändtarmscancer minskar strålbehandling före operation risken för återfall i sjukdomen och ökar därmed chanserna till bot."
    tack för att du ger mig lite hopp. n ue det väl bara att hoppas på det bästa. tack!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Anonym (lymfom) skrev 2011-02-03 18:45:39 följande:
    Vill först beklaga över din fars diagnos, det är verkligen inte lätt..

    Nu hade min far inte tarmcancer utan lymfom, som dessutom återkom 2 gånger..
    Sen är det också så att mina föräldrar inte berättade något för oss barn innan de visste mer exakt, så jag kan tyvärr inte svara på dina funderingar över hur lång tid det tar osv, om sprindning etc.

    Det värsta minnet jag har av det var hur pass sjuk min kära far såg ut att vara, det var nog det värsta med det hela. Och att jag riktigt såg orken gå ur kroppen hans efter alla cellgifts behandligar. Från att se han vara viljestark till att knappt orka ta sig ur sängen, det var otroligt smärtsamt.. Eftersom jag inte heller bodde hemma vid den tiden så tog det ju ett tag mellan varven innan man sågs och det blev som en käftsmäll när man träffade honom och han hade tappat håret, hur mycket han tappat i vikt och hur allmänt otroligt sjuk han såg ut helt enkelt. Samt att det är helt okej att prata om det, hur du känner, och framför allt hur din far känner inför det. Nu har min far varit allvarligt sjuk tidigare så pratdelen för oss i min familj har blivit lätt och viktig, oavsett hur smärtsamt det är att fråga så har vi alltid frågat och pratat om det i oändlighet utan några problem.

    Jag anser även att det är helt okej att berätta för din far att du vet inte hur du ska bearbeta det hela, att du verkligen försöker göra ditt bästa för att vara stark men att du inte riktigt vet hur du ska vara runt honom. Min far ville inte bli särbehandlad, han ville inte att vi skulle bete oss som om han var sjuk. Så vi fortsatte med vardagen som vanligt i den mån vi klarade av samtidigt som vi tog uti med våra funderingar och frågor.
    Men nog fick far se sin beskärda del av våra tårar och hjälplösa blickar, men som alltid pratade vi ut om hur smärtsamt det var att se honom sådär och varenda tanke som kom upp.

    Jag vet inte alls om min text överhuvudtaget gav dig någon insikt eller klarhet alls men det är väl ungefär det jag minns av tiden min far var sjuk.

    Kram till dig ts! {#emotions_dlg.flower}
    Tusen kramar! Tack för ditt inlägg!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    bomman skrev 2011-02-03 19:01:45 följande:
    Min mamma hade grad 3 tror jag.. Spridning till lymfan
    Tack så himla mkt för ditt inlägg!! Vad underbart att höra att ni ser en ljusning!!! Jag hoppas innerligt att din mamma blir frisk o att cancerskitet aldrig återvänder!! Och jag hoppas så jag hissnar att min pappa inte har grad 4!! Hur kan man veta det??? Hans blodvärden var bra, borde inte det tyda på att cancern inte har spridit sig?? hoppas hoppas hoppas!!! Vi kan väl följa varandra här inne? Håller tummarna för din mamma att allt går bra!! Tänk att det kan finnas en ljusning!! KRAM

    ps. 20 cm var ju megastort!!!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Fru Piggelin skrev 2011-02-03 20:24:21 följande:
    Som övriga - jag beklagar verkligen... Cancer är verkligen en så himla hemska (och numer vanlig) sjukdom... Jag håller alla tår och tummar för att det ska gå bra för er.

    Min pappa fick reda på att han hade cancer för 2 år sedan - pga av att jag stod på mig mot sjukvårdsrådgivningen om att pappas ryggont inte var en inflammation. Så efter tester så upptäckte de ganska stor spridning från prostatacancer till sklettet. De trodde han hade gått med cancern i 7-8 år innan de nu upptäcktes. Beskedet var att de aldrig skulle kunna få bort cancern men förhoppningsvis kunna bromsa den så att det inte blev mer. Så pappa fick hormonsprutor och har nu i höstan även fått strålbehandling (efter det att ny cancer dykt upp)

    Det är klart att det inte är samma pappa. Men jag är så glad och tacksam över att han dels fick se mig gifta mig (samma vår som vi fick beskedet) och se mitt första barn födas. Nova är nu 8 månader och inget barnbarn har nog varit så uppskattat av pappa :)

    På nått sätt så har livit lite återgått till det vanliga. Jag har vant mig vid att pappa mest sitter och går och vilar nu och då. Håret har börjat komma tillbaka nu och hans humör är nog ungefär som det alltid varit. Både han och mamma försöker tänka att de tar en dag i sänder och är tacksamma för all den tid de redan fått ihop.

    Ibland är det klart jag tänker på hur länge till han har. Men så länge de faktiskt kan göra något och han inte har ont så rullar vardagen på. Visst besöker jag honom mer nu, men vardagen är inte så konstig nu som jag nog trodde den skulle bli. Jag hoppas pappa får vara kvar så länge att Nova kommer att kunna ha ett eget minne av honom men det betvivlar jag. Man får vara glad för varje dag! :)

    Hoppas allt går bra med din far. Det är ju så svårt att veta hur snabbt det går och hur lätt det är att behandla. Hoppas ni får bra hjälp och bra behandling för din far!!

    Stor kram 
    Tack alla snälla människor för att ni tar er tid o skriva till en förvirrad orolig själ. Hoppas din pappa får vara kvar länge än!!!

    Vad jag undrar lite över e det där med att "allt kan gå snabbt", vad menar man då? Att cancern plötsligt börjar växa o slå ut kroppen mer o mer? och HUR snabbt kan det gå? osv. Usch vilken lömsk, obehaglig sjukdom som inte alls går att förutsäga förloppet på....

    hoppas verkligen att din pappa får leva kvar länge o må bra (så bra han kan) och ni med!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Anonym (Älskade far) skrev 2011-02-03 20:43:24 följande:
    Hej!
    Beklagar verkligen. Vet precis hur det känns.
    Min pappa fick diagnosen Leukemi november-december 2008, Känndes som hela världen rasa för mig när vi fick beskedet. Vi försökte kämpa så gott vi kunde men de gick så långt att vi fick stänga av respiratorn på Ecmo avdelnignen på Astrid lindgrens barnsjukhus för han 19 februari 2009. Hans Lungor blev så sjuka så han klarade inte andas själv från mitten av januari då han fick sövas ner. Han hade svår astma och andra sjkdomar i grunden så han var intestark nog för att orka kämpa hela vägen. Han blev 46 år Älskade pappa. Samtidigt som jag och två av mina fyra syskon stängde av respiratorn för han i stockholm låg mamma nyopererad i karlstad så hon kunde inta vara med å ta adjö. Detta var så jobbigt Men vi hade så många runt oss som brydde sig om oss och stöttade oss. Vi är fem syskon och mamma.  Pappa hade fem syskon.

    Den dagen vi stängde av respiratorn för pappa så kändes det som det var nått som släpptes från mina axlar, Kände ett lugn så jag kan inte beskriva. Men jag visste att pappa hade fått det bättre då, Man såg på han hur fridfullt de var,vilket lugn det var runt han.

    Kämpa på och var starka,Ta vara på varje minut ni får tillsammans och jag hoppas det går bra för din pappa och att det inte har gått så långt än. Jobbi tid framför er. Men tillsammans med släkt och värme från alla vänner så klarar man de fast man inte tror de. Men innerst inne är man fruktansvärt stark.

    Har det gått så långt så det inte finns nått att göra så tänk vad fint han kommer få det sen, Vet att det är svårt att tänka så........Går inte en dag utan att jag tänker på pappa men samtidigt vet jag att han finns bland oss på nått vis fortfarande.  Ca en månad efter att han gick bort blev jag gravid med hans första barnbarn, så jag tror han är mitt barns skyddsängel nu.

     
    tack fina du för din berättelse!!!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Helle68 skrev 2011-02-04 07:54:10 följande:
    Usch, vilken tårdrypande start på morgonen detta blev efter att ha läst vidare i den här tråden. Men samtidigt slås jag av hur många starka och kloka människor som finns här. Det här med en förälders sjukdom, och kanske, som i mitt fall, bortgång är något fruktansvärt att gå igenom men samtidigt tycker i alla fall jag att det gjorde mig starkare och lärde mig uppskatta det lilla i livet och i relationerna till mycket större grad än tidigare. Dessutom förde det, absurt nog, mig och min pappa närmare varandra. Det sista halvåret, när vi alla visste att det inte skulle gå att stoppa cancern längre var först något oerhört ångestframkallande och nästan ohanterbart. Jag förstod inte hur jag skulle klara av att se min pappa tyna bort och försvinna, jag visste inte hur jag skulle vara gentemot honom och jag ville helst bara fly från allt det hemska runtomkring och som väntade. Men tvärtomm blev det sen en av de absolut finaste perioderna i mitt liv, samtidigt som jag var oerhört ledsen och sörjde det faktum att pappa inte skulle klara sig.. Jag bor ca 7 ttimmars bilresa från mina föräldrar och tidigare, även i början av hans sjukdom, sågs vi inte så ofta - kanske två, tre gånger om året. När vi fick veta hur läget var och att han bara hade några månader kvar att leva, tog jag tjänstledigt stor del av tiden och åkte upp till mina föräldrar för att kunna vara där så mycket som det bara gick. Pappa och jag fick på så vis flera månader tillsammans, något vi inte haft sedan jag var liten och knappt då, eftersom min pappa reste mycket i jobbet när jag växte upp. Vi fick möjlighet att prata om sånt vi aldrig pratat om förut, djupa samtal om saker som hänt för länge sedan, om våra innersta tankar och drömmar. Jag är så glad över att ha lärt känna min pappa på det här viset, trots allt. Det enda jag är riktigt ledsen för att vi inte hann med är att pappa aldrig fick se våra barn. Min man och jag hade försökt få barn u flera år, både på vanligt vis och genom IVF, och när pappa blev sjuk befann vi oss mitt i en adoptionsutredning, vilket var tufft nog i sig. Vi var först rädda för att vår utredare på kommunen ville att vi skulle avbryta processen tills allt lagt sig, detta var vi mest rädda för med tanke på att vi hade åldern emot oss och inte hade 'råd' att skjuta upp det alltför mycket, men också eftersom det här med adoptionen gav mig en extra styrka. Något att tro och hoppas på när allt annat var så nattsvart. Vi fick fortätta. Två dagar efter pappas begravning och förövrigt på min 40-årsdag, ringde de från kommunen och sa att vi hade blivit godkända som adoptivföräldraar. För mig kändes det som en hälsning från pappa där uppifrån himlen, låter knäppt men jag föreställde mig att han på något sätt sett till att jag äntligen fick det jag så länge kämpat för. Nästan exakt ett år senare fick vi våra efterlängtade barn och det skulle visa sig att vår dotter hade samma namn som pappas favoritsköterska som haft hand om honom under hans sista halvår. Jag tänker ofta på hur gärna jag skulle vilja visa honom våra barn och självklart att jag hade velat att barnen hade fått lära känna honom. Så mitt råd är väl att ta vara på tiden, oavsett om din pappa kommer att bli återställd eller inte. Givetvis får man vara lyhörd för den sjukes önskemål men försök vara där så mycket det går, det kommer du aldrig att ångra. Nu måste jag torka tårarna och gå till jobbet... Stor kram till alla er som har det svårt!
    Tack!!! Kram på dig!!!! Ha en bra helg!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Anonym (fina stunder) skrev 2011-02-04 10:22:49 följande:
    Ja, det är svårt och tungt och ofattbart när ett sånt här besked kommer. Jag vet.

    Min bästa väninna fick plötsligt veta att hon hade cancer när hon var gravid. Hon fick bara några dagar senare plocka ut sin lille bebis, flera månader för tidigt, för att ha chans att behandla sin tumör. Dt var mycket surrealistiskt. Men hon fick en fin tid...det vet jag, även om det var fruktansvärt jobbigt. Jag vet att många av hennes vänner visade sidor som en människa sällan får uppleva under en hel livstid. Min väninna 5 månader med sin bebis, sen avled hon. Att vara nära en person, en familj, som går igenom detta är tungt men det gav mig också ovärdelig insiktt.

    Vi pratade så mycket, jag och min väninna, och för mig blev det mycket tydligt vad som är viktigt i mitt liv. Sen kan jag ju erkänna att den tyngsta tiden kom efter hennes bortgång, det var då jag blev paralyserad och jag visste inte vad jag skulle göra med mina nya insikter. Jag visste att det viktigaste var kärleken och min familj, men samtidigt hade jag ingen kraft att realisera detta i praktiken. Jag gled längre och längre in i mig själv, längre ifrån min man och barn. Men nu, sedan ett halvår tillbaka har jag gått till en psykolog och ventilerat det som hänt den senaste tiden. Nu känner jag att det börjar vända.

    Saken är den att min mamma också har cancer. Fast med henne är det helt annorlunda. Det har känts mycket svårare att vara den starka personen som pratar och stöttar henne. Tror att barn/förälder-relationen är svårare än vänner emellan. Jag har svårt att ta till mig hennes sjukdom och väljer att lägga locket på. Trots att hon spenderat mycket tid på sjukhuset det sista året. Hon har gått igenom en fruktansvärd cellgiftsbehandling där hon mådde illa i 6 månader, kunde liksom inte röra sig. Men det känns som om jag inte kan ta in mer elende just nu. Det är också en insikt, att man kan inte som anhörig vända ut och in på sig själv för att bara finnas där för den sjuka. Det gäller att känna vad man orkar, för man måste kanske orka länge...och jag vet ju att det viktigaste för mig är min man och mitt barn. Jag vill finnas och fungera för dem med.

    Jag hoppas nu att du är öppen för dina känslor, att du inte pressar dig, att du vågar möta fina stunder också, för de fina stunderna kommer att komma mitt i allt elände också. Jag lovar.

    Vissa saker i livet kan man liksom inte värja sig för. De bara kommer och de drabbar en. Man måste bara fortsätta att gå...

    Kram
    Tack för ditt värmande inlägg!! Jag beklagar din väninnas bortgång :((( Hur mår hennes familj nu? Och jag hoppas att din mamma blir bättre!! Hur långt har det gått i hennes fall? Många kramar!
  • Anonym (hjälplös dotter)
    Anonym (också en dotter) skrev 2011-02-04 13:14:31 följande:
    Min mamma har överlevt och blivit frisk från tjocktarmscancer spridd till livmodern och en del av tunntarmen. Det var 2002.
    2007 blev hon friskförklarad. Hon opererades 2 gånger, de tog bort livmoder, äggstockar, hela tjocktarmen och ett par meter tunntarm. Hon slapp stomipåse, då de istället sydde fast tunntarmen som en ändtarm.
    Hon är alltid dålig i magen, men mår i övrigt bra.

    Jag hoppas din pappas cancer är i ett tidigt stadium och att det ska gå bra. Jag vet precis hur hjälplös man känner sig. Hur hemskt det är att bara se på.

    Min pappa gick bort för 2 ½ vecka sedan i prostatacancer som spritt sig till skelett och lungor. Det tog bara 6 månader från det att han fick beskedet tills att han dog. Slutskedet gick oerhört fort. På 2 veckor gick det från att han var "som vanligt" med lite ont i ryggen till att han inte kunde röra benen, svälja eller hosta.

    Jag håller tummarna för din pappa, dig & din familj. Vill du maila mig eller något och prata, säg bara till. Styrkekramar!
    TACK!! och jag beklagar verkligen din pappas bortgång!!! Hur klarar du av vardagen? Hur mår din mamma?

    Vet du om cancergraden är beroende av hur stor själva tumören var? Min pappas tumör e ganska så stor... vet inte om det är dåligt!?? att tumören e så pass stor så den har haft tid o växa o sprida sig?? Fasar för att det är stadie 4 o cancern är spridd o man inte kan få bort den.... :(((((

    Vet du hur stor tumör din mamma hade?

    Hur påverkas blodvärdena om cancern är spridd?? Min mamma hade bra blodvärden....*hoppas hoppas på grad 1*
Svar på tråden hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta