hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Hej, Först av allt vill jag säga att jag är hemskt ledsen för att din pappa är sjuk. Jag förstår att du känner dig hjälplös och skräckslagen, vansinnigt arg och ledsen - i alla fall var det så jag själv kände mig när jag fick veta att min pappa hade cancer. Han finns tyvärr inte längre, just idag är det exakt 3 år sedan han gick bort, 62 år gammal, efter lite drygt ett års sjukdom. Jag saknar honom något så fruktansvärt, det går inte att förklara med ord. Men även om det kan låta märkligt så upplevde jag nog tiden han var sjuk som jobbigare och mer påfrestande än efter det han somnat in. Att se någon man älskar lida på det viset och ständigt bollas mellan hopp och förtvivlan var för mig outhärdligt. Min pappa hade skelettcancer som började som sent upptäckt prostatacancer. Tyvärr slutade det inte bra för min pappa men jag hoppas av hela mitt hjärta att det gör det för din. Man hinner tänka miljontals tankar och ställa sig tusentals frågor under ett år vid sidan av en sjuk familjemedlem. Det har gått tre år sedan min pappa blev en ängel men jag minns varenda minut av hans sjukdom som om det vore idag, så jag delar gärna med mig av mina erfarenheter och tankar. Vill du inboxa mig, TS, så går även det givetvis också bra. En stor stor kram till dig så länge

Även om det är cancer så ska man inte ge upp, det finns mycket läkarna kan göra idag. Min svärfar har haft lungcancer för 3 år sen och är friskförklarad.

Läs på här så är du förberedd på vad som händer:

www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Tjock--och-andtarmscancer/

Chanserna som de ser ut:

"Chansen att bli botad från tjock- eller ändtarmscancer beror som vid all cancer på i vilket stadium sjukdomen upptäcks. Om det sker i ett tidigt skede, när cancern bara växer i tarmväggen, stadium I, botas praktiskt taget alla patienter genom operation.

Bland patienter med sjukdom i stadium II botas 70–80 procent. Vid mer avancerad sjukdom är andelen botade lägre. Men det finns goda möjligheter att med behandling förlänga livet och lindra symtom också för patienter med spridd sjukdom.

På senare år har flera undersökningar presenterats där patienterna efter operation har behandlats med cytostatika. Studierna har visat att detta ökar chansen till överlevnad jämfört med om man enbart opereras. Vid ändtarmscancer minskar strålbehandling före operation risken för återfall i sjukdomen och ökar därmed chanserna till bot."

Vill först beklaga över din fars diagnos, det är verkligen inte lätt..

Nu hade min far inte tarmcancer utan lymfom, som dessutom återkom 2 gånger..
Sen är det också så att mina föräldrar inte berättade något för oss barn innan de visste mer exakt, så jag kan tyvärr inte svara på dina funderingar över hur lång tid det tar osv, om sprindning etc.

Det värsta minnet jag har av det var hur pass sjuk min kära far såg ut att vara, det var nog det värsta med det hela. Och att jag riktigt såg orken gå ur kroppen hans efter alla cellgifts behandligar. Från att se han vara viljestark till att knappt orka ta sig ur sängen, det var otroligt smärtsamt.. Eftersom jag inte heller bodde hemma vid den tiden så tog det ju ett tag mellan varven innan man sågs och det blev som en käftsmäll när man träffade honom och han hade tappat håret, hur mycket han tappat i vikt och hur allmänt otroligt sjuk han såg ut helt enkelt. Samt att det är helt okej att prata om det, hur du känner, och framför allt hur din far känner inför det. Nu har min far varit allvarligt sjuk tidigare så pratdelen för oss i min familj har blivit lätt och viktig, oavsett hur smärtsamt det är att fråga så har vi alltid frågat och pratat om det i oändlighet utan några problem.

Jag anser även att det är helt okej att berätta för din far att du vet inte hur du ska bearbeta det hela, att du verkligen försöker göra ditt bästa för att vara stark men att du inte riktigt vet hur du ska vara runt honom. Min far ville inte bli särbehandlad, han ville inte att vi skulle bete oss som om han var sjuk. Så vi fortsatte med vardagen som vanligt i den mån vi klarade av samtidigt som vi tog uti med våra funderingar och frågor.
Men nog fick far se sin beskärda del av våra tårar och hjälplösa blickar, men som alltid pratade vi ut om hur smärtsamt det var att se honom sådär och varenda tanke som kom upp.

Jag vet inte alls om min text överhuvudtaget gav dig någon insikt eller klarhet alls men det är väl ungefär det jag minns av tiden min far var sjuk.

Kram till dig ts!

Hej,
Min mamma hade under sommaren/hösten 2009 ont i magen. Man trodde det berodde på hennes nyupptäckta underfunktion i sköldkörteln. Tillslut upptäcktes en 20 cm lång tumör i tjocktarmen. Hon fick en tid i början på december 2009 för läkarbesök och vidare undersökningar men innan dess fick hon totalt stopp i tarmen och blev akut opererad och fick stomi (tumörens lämnades kvar).

Under våren 2010 åt min kära mor cytostatika och blev strålad 26 gånger för att minska tumören. Tillslut under juni 2010 blev tumören äntligen bortopererad. Man tog även bort en rejäl bit av urinblåsan och ganska många lymfkörtlar för att vara säker.

Under hösten 2010 har hon ätit cytostatika. Periodvis har hon varit riktigt, riktigt dålig men hon har tagit sig igenom hela cytostatika kurenoch åt den sista omgången innan jul.

Idag(!) har hon opererat tillbaka tarmen från stomin. Nu väntar återhämtning och försöka leva normalt!

Finns här för dig om du vill, vet vad du går igenom. Det har varit ett förbaskat ovisst och oroligt år. Inte vågat planerat något för tänk om mamma blir dåligt. Men nu börjar det ljusna!

Min mamma hade grad 3 tror jag.. Spridning till lymfan

Som övriga - jag beklagar verkligen... Cancer är verkligen en så himla hemska (och numer vanlig) sjukdom... Jag håller alla tår och tummar för att det ska gå bra för er.

Min pappa fick reda på att han hade cancer för 2 år sedan - pga av att jag stod på mig mot sjukvårdsrådgivningen om att pappas ryggont inte var en inflammation. Så efter tester så upptäckte de ganska stor spridning från prostatacancer till sklettet. De trodde han hade gått med cancern i 7-8 år innan de nu upptäcktes. Beskedet var att de aldrig skulle kunna få bort cancern men förhoppningsvis kunna bromsa den så att det inte blev mer. Så pappa fick hormonsprutor och har nu i höstan även fått strålbehandling (efter det att ny cancer dykt upp)

Det är klart att det inte är samma pappa. Men jag är så glad och tacksam över att han dels fick se mig gifta mig (samma vår som vi fick beskedet) och se mitt första barn födas. Nova är nu 8 månader och inget barnbarn har nog varit så uppskattat av pappa :)

På nått sätt så har livit lite återgått till det vanliga. Jag har vant mig vid att pappa mest sitter och går och vilar nu och då. Håret har börjat komma tillbaka nu och hans humör är nog ungefär som det alltid varit. Både han och mamma försöker tänka att de tar en dag i sänder och är tacksamma för all den tid de redan fått ihop.

Ibland är det klart jag tänker på hur länge till han har. Men så länge de faktiskt kan göra något och han inte har ont så rullar vardagen på. Visst besöker jag honom mer nu, men vardagen är inte så konstig nu som jag nog trodde den skulle bli. Jag hoppas pappa får vara kvar så länge att Nova kommer att kunna ha ett eget minne av honom men det betvivlar jag. Man får vara glad för varje dag! :)

Hoppas allt går bra med din far. Det är ju så svårt att veta hur snabbt det går och hur lätt det är att behandla. Hoppas ni får bra hjälp och bra behandling för din far!!

Stor kram