Anonym (hjälplös dotter)

Äldre 3 Feb 16:58

196 svar

hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Kära fl!

Jag tror att ni här kan hjälpa mig att bearbeta detta fruktansvärt sorgliga, fasansfulla och surrealistiska faktum. Min älskade pappa, den bäste pappa jag ngnsin kunnat få, min starke, sportige, nyttige, humoristiske, rolige, stilige, underbare, vackre pappa har precis fått diagnosen tarmcancer. Vi vet ännu inte om den är spridd, vilken typ av cancer det är, hur aggressiv den är osv osv osv. Vi vet eg inget mer än att det ÄR tarmcancer i tjocktarmen och en stor tumör. Fler undersökningar väntar nästa vecka. Och jag FASAR. Jag fasar för att de får se att cancern spridit sig till andra organ, att prognosen kommer vara dålig och att min far kommer att ge upp i förtid och känna sig som en levande död. Och jag fasar för att se honom lida, krympa och försvinna fr sig själv. Fy fan. Jag kan inte skriva mer just nu för då kommer jag att drabbas av en gråtattack (igen) som kommer vara jättelänge o det är det inte läge för just nu. Jag försöker att bita ihop för det mesta, tänka positivt och ge styrka till min far och mor som tvingas gå igenom detta. men hur kommer det att sluta!??? Vad kommer att hända!?? Jag är så RÄDD för att möta detta, detta ovissa, som kanske blir ännu värre efter fler undersökningar, snälla, var med mig denna svåra tid. Vad har du för erfarenhter? Av cancer? av tarmcancer? av att vara sjuk? närstående? av risken att den spridits? av hur snabbt man får svar efter MR? osv osv. Jag vill läsa så mkt som möjligt om detta, jag antar att jag bearbetar beskedet såhär. Kram, älskade medmänniskor! Jag har nu insett hur otroligt viktigt det är för oss ensamma små individer att finna stöd, att vara stöd. och att hjälpas åt i denna hårda värld.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-11 14:17
Metastaser på lungorna,
dålig prognos...

Känner mig helt död inombords..hur ska jag överleva detta? Och vad kommer att hända med min älskade pappa?

Kramar till er alla

Anonym (mamma med cancer)

Äldre 13 Mar 22:56

#81

Anonym (hjälplös dotter) skrev 2011-03-12 16:54:20 följande:

Oh vad skönt att allt har bromsats upp!!! Håller tummarna! Idag e det lördag o ni e där förmodar jag. Hoppas att ni får en fin tid tillsammans!! KRAM

Vi är där nu. Så kul träffa mamma igen. Märker på henne hon tacklat av mycket. Har inte träffat henne på 2 månader. Hon har ju myst lite med barnbarnen, men det är inte långa stunder hon orkar vara uppe. Hon mår illa, är yr och måste vila mycket. Vi ska ju stanna ett tag iaf så vi hinner ju ses men det känns jobbigt se hur mamma är så orkeslös.

Vad tråkigt att din pappa känner sig för svag för cellgifterna. Vad orättvist det är med cancer. Hoppas han får börja må lite bättre och den sista tiden blir fin för er.
Kram på dig!

Cloudy

Äldre 13 Mar 23:07

#82

Anonym (Jasmin) skrev 2011-03-09 11:05:48 följande:

MIn pappa hade cancer i bukspottskörteln (pankreascancer) När han fick diagnosen hade han en stor tumör på bukspottkörteln och tumörer även på levern och några få på tarmarna och njurarna. Tumörerna blev fort fler i buken och det var svårt att smärtlindra honom i långa perioder : (

Vi visste att han skulle dö inom ett halvår så vi fick bara acceptera faktum : (

Några till tips... när din pappa är riktigt riktigt dålig och inte har lång kvar i livet, fråga personalen hur döende människor kan reagera, så att ni är förberedda, vi fick tyvärr väldigt dåligt med information... så att ni är beredda på ev. dödsångest och annat...

Ha i åtanke att människor som man tror är "borta" av all tung medicinering ooch långt framskriden cancer och som beteer sig som näst intill okontaktbara ändå kan höra och ta in vad som sägs i rummet! så säg inte saker i en en väldigt sjuk människas närhet som du inte vill att denne ska höra... själv förstod jag inte riktigt det till en början... vi fick ingen info om det heller : (

Hur tung det än känns nu kommer du/nu komma ut på andra sidan! sänder tankar och kärlek till er!

Beklagar. Nu vet jag hur det kommer bli för min mammas bästa kompis som har samma sorts cancer och på samma ställen som din pappa hade.

Beklagar till TS och ni andra också. ${#emotions_dlg.flower}$

Livet är orättvist ibland.

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 15 Mar 15:55

#83

Nu har allt blivit ännu värre.
Pappas tarm sprack o han fick bukhinneinflammation.
Har opererats o fått stomi, är om möjligt ännu svagare o mår ännu sämre på alla
sätt o vis.
Den stora förhhoppningen vi har är att han återhämtar sig fr operationen,
o att det blir enklare o mindre smärtsamt för honom tack vare stomin.
Innan har ju smärtan framförallt kommit fr tarmarna o tumören där,
nu kan förhoppningsvis tarmarna avlastas o smärtan inte bli lika stark...

Det är min stora förhoppning, tror ni jag tänker för positivit?
Vill helst inte lura mig själv utan försöker tänka så realistiskt som möjligt.

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 15 Mar 15:59

#84

Anonym (mamma med cancer) skrev 2011-03-13 22:56:43 följande:

Vi är där nu. Så kul träffa mamma igen. Märker på henne hon tacklat av mycket. Har inte träffat henne på 2 månader. Hon har ju myst lite med barnbarnen, men det är inte långa stunder hon orkar vara uppe. Hon mår illa, är yr och måste vila mycket. Vi ska ju stanna ett tag iaf så vi hinner ju ses men det känns jobbigt se hur mamma är så orkeslös.

Vad tråkigt att din pappa känner sig för svag för cellgifterna. Vad orättvist det är med cancer. Hoppas han får börja må lite bättre och den sista tiden blir fin för er.
Kram på dig!

Kan tänka mig att det blir lite av en chock efter 2 månader! Hoppas ni kan ses så mkt som möjligt nu!!

Har hon hjälp av hemsjukvård eller liknande?

Pratar ni mkt om hennes sjukdom? Döden? osv

Vi pratar väldigt mkt om detta. Ngt av det jobbigaste att se - förutom hur ont min pappa har o hur svag han är - är hur ledsen han är. Han är såååå ledsen o det gör så ont i en.

Ska din mamma påbörja cellgifter igen?
Hur länge var det hon hade haft sin diagnos??

Tack för att DU finns, vi får försöka ta oss igenomd etta tillsammans,
Kram

Sannive

Äldre 15 Mar 16:03

#85

Jag vet hur det är, min pappa kämpar också mot cancer och har gjort i många år nu. Ibland är nivåerna bättre ibland sämre. Det är tufft och jobbigt men det jag försöker komma ihåg det är att försöka hålla min far på gott humör.
Skrattet hjälper faktiskt, det frigör massa bra som hjälper till att hålla kampen uppe.

Gustie

Äldre 15 Mar 20:32

#86

Åh, vad det är grymt TS!!

Jag vet precis hur jobbigt det är att stå vid sidan om någon man älskar och bara maktlös se på när de blir sämre.

Jag förlorade min älskade, älskade mamma för ca ett halvår sen. Hon fick diagnosen hjärntumör i sept -09 och där rasade min värld. Vi visste direkt att hon inte skulle klara sig, hon fick strålning men det var bara för att förlänga livet.

Min mamma, som var så social och positiv, stark och helt underbar på att ta hand om oss andra, försvann mer och mer. Även om hon aldrig hann bli sängliggande så ville hon aldrig hitta på något. Hon ville bara sitta hemma, och orkade knappt med att vi hälsade på.

Hon hade en liten kort bra period våren 2010, men under sommaren började det försämras. Hon lämnade oss hastigt i augusti och jag kan knappt fatta det ännu.

Men en sak känner jag, att det är så skönt att inte behöva oroa mig mer, att inte behöva bli rädd varje gång telefonen ringer, att inte behöva tänka varje dag att min mamma håller på att dö, att inte behöva vara så ledsen för att jag vet hur mycket mamma lider av vetskapen att inte få se sitt minsta barnbarn växa upp...

Jag saknar mamma oerhört och gråter ofta, men hon lider inte längre. Jag lider med dig TS, för du är i en så jobbig och svår period just nu. Ni har redan sorg, men kan inte bearbeta den ännu. Ta vara på tiden och försök göra allt ni kan för pappa och för varandra.

Kram

Världens bäste Jacob - 2006-12-21

Anonym (mamma med cancer)

Äldre 15 Mar 22:52

#87

Anonym (hjälplös dotter) skrev 2011-03-15 15:59:45 följande:

Kan tänka mig att det blir lite av en chock efter 2 månader! Hoppas ni kan ses så mkt som möjligt nu!!

Har hon hjälp av hemsjukvård eller liknande?

Pratar ni mkt om hennes sjukdom? Döden? osv

Vi pratar väldigt mkt om detta. Ngt av det jobbigaste att se - förutom hur ont min pappa har o hur svag han är - är hur ledsen han är. Han är såååå ledsen o det gör så ont i en.

Ska din mamma påbörja cellgifter igen?
Hur länge var det hon hade haft sin diagnos??

Tack för att DU finns, vi får försöka ta oss igenomd etta tillsammans,
Kram

Vi stannar här minst en vecka så vi hinner ju ses en del. Idag däremot har vi inte setts så mycket. Mammas trötthet berodde på för lågt blodvärde så hon fick åka in till sjukhuset och få 2 påsar blod.
Hon har hjälp av hemsjukvård av nåt som heter VIOOL. Vet inte om det finns hos er också? Dom ansvarar iaf för palliativ vård i hemmet. Dom har lärt upp distriktsköterskorna här så de kan byta kassett i mammas morfinpump.

Vi pratar inte alls om döden. Vi pratar väl om mammas sjukdom så mycket hon vill prata om det. Hon kämpar ju på och än har hon då inte gett upp.

Mamma ska på besök till sin onkolog nästa vecka och då ska de bestämma hur fortsatt behandling blir. Antagligen blir det nya cellgifter, 2 omgångar med 3 behandling var, alltså 6 behandlingar.
Är väl snart 6 månader sedan som mamma fick sin diagnos.

Vad tråkigt att det blivit värre med din pappa. Hoppas det blir bättre med stomin och han inte behöver ha ont.
Tillbringar ni mycket tid tillsammans nu?
Kram på dig!

SillyBilly

Äldre 22 Mar 08:23

#88

Hej TS, vad ledsen jag blir för din skull. På ett sätt är det väl bra att du är rädd och ledsen, då betyder det att du älskar din fina pappa och att du är rädd att förlora honom. Jag tycker att man får lov att vara rädd, man får lov att känna precis vad man vill, det är viktigt att "få känna" och gråta och var inte rädd för att berätta för din pappa tex, vad du känner.

När jag var ca 12 år eller något sådant fick jag veta att min fina pappa hade cancer, prostatacancer. Han var också den finaste, starkaste, duktigaste i hela välden och det var jättejobbigt att se honom försvinna lite mer för varje dag som gick. Jag skrev ett brev till min pappa, att jag kommer att sakna honom och att vi ses sen. Det vet jag att han blev väldigt glad för. Den sista våren/sommaren var min mamma hemma för vård av anhörig och tog hand om pappa och unnder sommaren åkte han in och ut från hospice, det var bra för honom att vara där och den palliativa vården upplevde jag som väldigt fin. Eftersom jag inte var så gammal förklarade en doktor för mig att de skulle ge så mycket morfin att pappa inte skulle ha ont någonstans. Och när det var dags sa dom att när man dör är det som att man ser ett ljus och man vill bara sträcka sig efter det och "gå in i döden". (Nu lät det där väldigt religöst, men jag är inte religös alls och menar inte så ;) ).

Den 15 augusti 2007 gick pappa bort på hospice. Det var bara jag och mamma i rummet, mina bröder var hemma. Det var den absolut finaste dagen jag har varit med om och trots att jag inte ville att pappa skulle dö så var det en sån lättnad. Nu behövde han inte lida längre. Att få vara där där pappa dog är det bästa minnet jag har, det betyder mer än något annat. När han dog kändes det som att hela min kropp bara smälte ihop och sjönk genom golvet. För en sekund kändes det som att min själ hade flygit med pappa men det var väl förmodligen all oro och alla spänningar i kroppen som släppte. Pappa dog kl 20.15 på kvällen. När vi sedan åkte hem för att sova minns jag att jag vaknade upp mitt i natten, som man brukar göra ibland, men i typ en halv sekund tänkte jag på att det var något viktigt som hade hänt som jag borde minnas. Och så kom jag ju ihåg att pappa inte fanns något mer, men jag hade bara ett lugn inom mig och somnade om direkt igen för nu visste jag att allt hade blivit bra för äntligen behövde pappa inte lida längre.

Nu är jag 22 år och livet är inte så jobbigt som man kan tro. Visst kan jag få ångestattacker eller sitta som storböla men över lag känns det som att solen skiner nu. Tre veckor innan min pappa gick bort dog min bästa kompis pappa, han begick självmord. Och fast cancern bara var skit hade jag ändå inte det så jävligt som min bästa kompis. Utan jag försökte se det så att jag visste vad som skulle hända och jag och pappa fick säga hejdå till varandra på vårt eget sätt. Nu försöker jag minnas de fina pappaminnena och se dom fina små sakerna i livet, tex som att min sambo ler precis som min pappa; med ögonen så att de verkligen glimrar. Sånt betyder för mig nu och man får välja att se de positiva sakerna ist. för de dåliga som ändå inte gör någon nytta.

Hur går det för din pappa nu? Hur gammal är du förresten? Jag hoppas att min berättelse kan få dig att må lite bättre. Kram!

Anonym (mamma med cancer)

Äldre 23 Mar 21:11

#89

Hur går det med din pappa? Börjar han få till med smärtstillande så han slipper ha så ont.
Vi är då tillbaks hemma nu efter 8 dagar hos mina föräldrar. Mamma var inte så pigg, inga långa stunder hon orkade vara uppe. Hon har varit till onkologen nu och där bestämde dom att hon skulle ha 1 månads uppehåll med cellgifter så att hennes kropp ska få chans att återhämta sig. Hon har dåligt blodvärde ännu. Efter 1 månad blir det ny röntgen och sen ett nytt besök hos läkaren då dom ska bestämma hur dom fortsätter.

Cancer är en hemsk sjukdom! Har en till bekant som nyss opererade bort sitt ena bröst då hon fått cancer där. Tyvärr hade det spridit sig så hon väntar nu på besked vad det blir för behandling mot cancern.

Är nog så att cellgifterna är jobbigare om man redan har ett dåligt allmäntillstånd. Är väl det som gör mamma inte klarar av dom så bra. Hoppas hon blir piggare av att få uppehåll och att det inte gör cancern sprider sig.

Många kramar till dig och hoppas att ni får mycket fin kvalitetstid tillsammans.

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 23 Mar 23:40

#90

Tack för alla nya svar!
Lovar att svara när jag får mer tid över.
Är så tacksam för att ni finns, även om jag inte svarar, så fortsätt gärna skriva.

Här ser det inte lovande ut. Pappa är nu på hospice. E sämre o sämre.
Situationen är hemskt, allt e så sorgligt. Min pappa har flera grr sagt att han
bara vill få somna in nu. Samtidigt så är han så ledsen för att han måste skiljas från oss.
Gud vad detta är svårt!

Man fattar ibland inte hur man överhuvudtaget orkar själv. Men det e väl som alla säger,
"man är starkare än man tror". Jag förstår faktiskt inte själv att jag fortf sover, äter, klär på mig etc-
Hur fan lyckas man ändå "fungera"? Hur ont det än gör?

E det inte lite så också att man blir "avtrubbad" på ngt sätt, att man orkar inte ta in allt
hemskt hela tiden, att kroppen inte funkar så?

Som ngn smart person ngnstans skrev "det är så att gå upp för en trappa, när man är på
första trappsteget så fattar man inte hur man ngnsin ska orka kunna komma upp, men man tar
det steg för steg"

Och så tycker jag också att det känns. Hade ngn nämnt ordet "hospice" för mig för ett tag sedan
hade jag bara velat lägga mig ner o dö. Nu är min egen pappa där. Det är ofattbart samtidigt som
det är så det är och jag lever fortf vidare.

Är fortf livrädd för framtiden. Livrädd för dödsögonblicket. Livrädd för begravningen (jag fattar inte hur jag
ska orka....)! Livrädd för att aldrig mer få se o prata med min pappa! Jag är riktigt riktigt livrädd. Hur gör man
för att orka? För att vilja leva? för att acceptera?

Usch, det var inget bra inlägg såhär innan man ska gå o lägga sig, en enorm ångest- och gråtattack är nära,
o det vill jag inte ha nu inför natten. Måste försöka vila lite också.

Tack för att ni finns! SOm sagt, jag behöver ert stöd mer än ngnsin, även om jag inte svarar direkt.

kramar

hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

INNEHÅLL