Hej alla!
Tack för er omtanke och era varma ord!
Jag känner mig ganska "lugn". Är chockad över det själv faktiskt. Är jag i förnekelse? Gömmer jag bara undan känslorna? Jag tror faktiskt inte det. Men jag vet inte själv. Det värsta som kunde hända, hände. Visst, det finns alltid värre saker, men jag menar i just den här situationen. Första - och kanske värsta - förlusten känns som att den var när pappa fick sin diagnos - obotlig cancer - när vi redan visste hur det skulle sluta. Andra förlusten kom när pappa började försvinna mer o mer, när sjukdomen tog över mer och mer. Både fysiskt och psykiskt. Den tredje förlusten var den definitiva - hans död. Jag grät inte mer när han dog än vad jag hade gjort innan. Jag har gråtit mkt redan innan, kanske mest när chocken över hans hälsostatus drog undan mattan under mina ben. min pappa - obotlig cancer ??? han var ju helt FRISK. Trodde vi. Från att ha varit en aktiv man, glad, skämtsam, äventyrslusten o sportig, så dog han lite för vaje dag. På drygt 2 månader var han död. Hur i helvete kan det gå så snabbt!?? Å andra sidan så slapp han dra ut på cancerhelvetet. Jag tror inte att han skulle vilja leva med ständig oro, ångest o cellgifter. Hans lidande blev otroligt intensivt - men rel kortvarigt. Och förr eller senare så kommer alla med hans diagnos till samma punkt ändå. Man kanske kan "trösta" sig med det?
Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta. Det känns som att mardrömen är över. Dessa helvetiska ångestfyllda 2 månaderna har passerat. Jag tror nästan inte de har inträffat. Jag har redan glömt lukten i hospices korridorer, ångesten när jag cyklade dit och hem, sjukhusmatens lukt kring den blåa brickan osv. Jag minns, men det känns så avlägset. Och det har inte ens gått en vecka. Vad händer med mig? Jag orkar inte mer ngn enorm chock- och sorgvåg som kommer att överrumpla mig bakifrån när jag minst anar det. Jag orkar inte det. Jag sörjer nu, lite i taget, men i stora drag mår jag faktiskt "ok". Är det ens fysiskt möjligt? Eller psykiskt?
Jag gråter ofta, speciellt när jag tänker på ngn spec situation, eller hör min pappas röst inom mig, eller när jag ser bilder. Videoklipp har jag inte vågat titta på än. Eller när jag pratar med pappas vänner som uttrycker sin sorg o chock. Då blir allt än mer verkligt och klumpen i halsen o trycket på bröstkorgen kommer tillbaks. Och gör ont så ont. Men, jag lever i alla fall. Och jag går inte under. Och jag är säker på att det så min pappa hade velat (vill?) att vi ska fortsätta. Han kommer alltid att finnas inom oss. Och jag önskar så att han fortfarande finns med oss. Jag skulle så gärna vilja ha ett tecken från honom. Men det kanske är för tidigt än? Dock känner jag inte den där paniken som jag kände innan, som jag var rädd skulle komma o köra över mig totalt. Jag är som sagt var förvånansvärt lugn. Jag fattar det inte själv. Hur kan det vara möjligt?
Jag har skrivit en nekrolog till min fars ära och jag tror att han skulle känna sig stolt över den. Den fångar honom bra, även om en nekrolog givetvis inte kan berätta exakt hur fantastisk han var och hur mkt jag/vi älskar honom. Men den fångar hans person på ett intressant sätt, tycker jag själv. Begravningen är om lite mer än en vecka och jag är jättenervös inför den. men som jag skrev innan, innan slutet kom, jag har varit nervös hela tiden. Ett steg i taget, o sen fattar man inte hur man kom upp för den där oändliga trappan. Eller..man kommer nog aldrig helt upp, men man kämpar sig framåt med ett litet steg åt gången. Och däruppe hoppas jag att min älskade pappa står o kollar på oss genom nyckelhålet. Jag önskar bara att han kunde knacka på dörren däruppe som ett litet hej, så att jag kan leva vidare trygg med att han fortf finns där med sin varma famn o sitt stora stöd.
Pappa, jag älskar dig. Nu har du fått ro och behöver inte lida mer. Lidandet var det värsta. Din olyckliga, tomma, lidande blick. I dina annars så vackra stora gröna ögon. Nu lider vi. Men det är lättare att lida själv än att se ngn annan lida, så svårt så svårt.
