hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

hej, vill eg inte behöva sitta och läsa en sån här tråd. men har läst i den ett tag nu och är väldigt väldigt ledsen att behöva skriva att jag nu förlorat min älskade pappa i cancer. 

Hej alla o tack för era svar!

Ni betyder fortf mkt för mig!
Begravningen närmar sig o jag är MEGA nervös.
Men men, man får ta det som det kommer. Precis som innan. Jag har ju i princip varit meganervös konstant sen det här helvetet startade. Och ändå har jag klarat mig tills nu. Så jag kommer nog klara begravningen också, även om det känns som att allt liksom "väcks till liv igen" och blir så "verkligt". Dessa veckor, sedan han somnade in, har jag gått omkring lite o känt det som att allt bara varit en ond dröm, en mardröm, som jag vaknat upp ur. Den stora frågan dock "var e min pappa i så fall" har jag inte orkat tänka hela vägen, utan livet har gått lite som det brukar, lite som att han vore på semester.
Nu e jag rädd att allt rasar igen på begravningen. men som sagt, vad ska jag göra, jag får ta en sekund, en minut, ett tag åt gången.

För det mesta så mår jag ganska så "ok", bättre än vad jag trodde var möjligt faktiskt, men ibland bara det hugger tag i mig, som att jag blir knivstucken utan förvarning o luften går ur mig. Min älskade pappa, hur kan du vara borta? Hur kan det vara möjligt att du fick lida så? att du fick vara så ledsen i väntan på dödsstunden? Hur kan detta förskräckliga ha fått inträffa? Ibland gör det sjukt ont inom mig o jag vill brista. Men för det mesta känns livet ändå hyfsat ok, jag kanske e starkare än jag trodde trots allt? Hur e det möjligt att leva så pass normalt när man precis upplevt en av sina värsta mardrömmar? Vi människor e konstiga varelser. tänk att vi kan ta oss igenom detta, o värre än så.

Hur går det för alla er andra, som e på väg att missta ngn nära? O hur e det för er som lever med den ständiga sorgen? Beklagar din stora förlust, du "ledsen" som är ny i tråden! Vill du dela med dig av din historia?

Den livslånga sorgen... jag har aldrig ngnsin tvingats möta den förr. att förlora min far har varit min hittills största o mest smärtsamma förlust i livet. jag antar att man klarar det för att man måste. Man har helt enkelt inget val. Och nu får jag leva med saknaden, tomrummet o alla minnen. Puss pappa, jag älskar dig förevigt.

Jag blir bara ledsen jag läser i tråden...allt känns sååå extremt jobbigt. Pappa har blivit sämre. Operation är uteslutet sedan 2 månader tillbaka, cellgifter är han för dålig för, njurarna lägger av, han har konstant dropp och det lilla han får i sig (endast flytande föda+ vätska) kräks han upp. Pappa tynar bort framför mina ögon
Han går på morfin hela tiden och svamlar en del pga av detta. Igår när jag satt bredvid honom på sjukhussängen började jag att gråta, hans armar och axlar har blivit så tunna och beniga och jag vill ju bara ha tillbaka min vanliga friska pappa!!!!!!!!! Emellanåt är han knappt kontaktbar, jämt trött, fåordig och sluddrar. Han känenr dock igen mig och mina barn när vi kommer. Jag drömmer ofta mardrömmar och i natt sov jag knappt. Jag är så rädd att vakna av ett samtal mitt i natten från sjukhuset...

Jag lider med er! Förstår er verkligen...
Här kämpar jag också på och lever ett vanligt liv parallellt med minnena av min magra plågade pappa på palliativa sjukhusavdelningen och faktumet att jag aldrig mer kommer få träffa honom och att jag får leva med längtan och saknaden resten av livet

Fina du, jag vet precis vad du går igenom, jag trodde själv aldrig att jag skulle kunna klara av detta helvete o komma ut ur det levande till kropp o skäl. Men vet du, man är verkligen starkare än man tror. Om du läser mina inlägg från start så ser du hur min resa har varit och där du är just nu har jag precis varit. Och jag kan säga en sak: det du går igenom just nu e det mest fasansfulla: att se din pappa lida framför dina ögon utan att du kan göra ett smack. Du kan bara se på. Det är lidande i sin mest rena (svarta) form. Din pappa tynar bort, ni vet båda vad som komma skall, o ändå kan du varken pausa, spola eller stänga av. Mitt enda tips till dig är att försöka ta hand om dig själv, var ett stöd för din pappa så mkt du kan o orkar, det enda du kan göra nu är att underlätta för honom på den väg han tyvärr måste vandra allena. Ditt stöd o din kärlek betyder mkt för honom. Det är en av de saker som tröstar mig nu, att min pappa inte behövde vara ensam tills slutet, att vi fanns där o älskade honom enda tills hans sista andetag o även därefter, förevigt o evigt. Ta hand om dig! Och du klarar det! Du måste bara igenom det. En stor bamsekram!

Så känner jag också. Min stora förlust kommer alltid att vara min stora förlust. finns inget som kan ändra det. Min pappa är död och jag kommer aldrig mer - under min livstid - att få se honom. Tanken är så svindlande o smärtsam att jag inte orkar tänka den enda ut. Mitt enda hopp är att livet fortsätter efter döden, fast på ett annat sätt, och att vi en dag kommer att ses igen. Och jag hoppas att han är med oss nu också, att han ser oss, vakar över oss. Ett parallellt liv, så känns det verkligen! Sorgen går hand i hand med det vanliga livet, o det e nog så det ska vara. Man kan ju inte precis lägga sig ner o dö. Det e det sista min pappa hade velat. Jag saknar honom enormt o tomrummet är så stort, så stort, men bredvid saknaden så vill jag fortsätta leva o njuta av livet. Bara om han är med oss, från en annan dimension, så är jag så nöjd. Synd bara att man inte kan veta till 100 % utan så mkt handlar om tro. hade jag bara vetat så hade allt känns mkt lättare. KRAM!

Tack för stödet!!! Jo jag har läst vad du gått igenom och det är så fasansfullt, så hemskt att det inte borde finnas!!! Sådan smärta och lidande man själv och ens sjuka pappa går igenom. Jag är konstant ledsen över att jag inte kan göra något och ännu ledsenare när jag ser honom och hur ahn lider, har ont och idag orkade han inte gå upp ur sängen själv på sjukhuset Jävla sjukdom, ajg blir så ARG att ajg inte vet vad ajgs ka ta mig till!! Så orättvist!!

Är hon på onkologen eller hospice?

Kan ni prata om det som händer? om hans känslor?

Känner du att du har stöd av andra i din närhet?

KRAM

Då kom den fasanfulla dagen man fasat för, pappa gick bort i eftermiddags. Jag bara tänker på stackars pappa...aldrig mer får jag se honom. Det gör så ont, det känns så ensamt utan honom. 11 dagar innan han skulle fylla 56 år dog han.
Just nu känns det bara ofatbart att gå vidare utan honom

Usch vad ledsen jag blir :(((

jag beklagar verkligen din stora förlust...

Det finns inget man kan säga som gör dett det blir lättare för dig

56 år är ingen ålder o det e inte rättvist att dö på det här sättet, så mkt lidande..... men man kanske inte kan tala om rättvisa när man talar om döden, vi vet inte ngn av oss hur eller när vi kommer dö, bara att vi ska dö, o ngt måste man ju dö av. Men så mkt lidande, det känns så sorligt o fel.......

Vi får försöka stötta varandra här i tråden! Vi e flera som gått igenom samma helvete! Och som får fortsätta leva med enorm saknad o tomhet.

Många kramar! ta hand om dig!