• Anonym (hjälplös dotter)

    hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

    Kära fl!

    Jag tror att ni här kan hjälpa mig att bearbeta detta fruktansvärt sorgliga, fasansfulla och surrealistiska faktum. Min älskade pappa, den bäste pappa jag ngnsin kunnat få, min starke, sportige, nyttige, humoristiske, rolige, stilige, underbare, vackre pappa har precis fått diagnosen tarmcancer. Vi vet ännu inte om den är spridd, vilken typ av cancer det är, hur aggressiv den är osv osv osv. Vi vet eg inget mer än att det ÄR tarmcancer i tjocktarmen och en stor tumör. Fler undersökningar väntar nästa vecka. Och jag FASAR. Jag fasar för att de får se att cancern spridit sig till andra organ, att prognosen kommer vara dålig och att min far kommer att ge upp i förtid och känna sig som en levande död. Och jag fasar för att se honom lida, krympa och försvinna fr sig själv. Fy fan. Jag kan inte skriva mer just nu för då kommer jag att drabbas av en gråtattack (igen) som kommer vara jättelänge o det är det inte läge för just nu. Jag försöker att bita ihop för det mesta, tänka positivt och ge styrka till min far och mor som tvingas gå igenom detta. men hur kommer det att sluta!??? Vad kommer att hända!?? Jag är så RÄDD för att möta detta, detta ovissa, som kanske blir ännu värre efter fler undersökningar, snälla, var med mig denna svåra tid. Vad har du för erfarenhter? Av cancer? av tarmcancer? av att vara sjuk? närstående? av risken att den spridits? av hur snabbt man får svar efter MR? osv osv. Jag vill läsa så mkt som möjligt om detta, jag antar att jag bearbetar beskedet såhär. Kram, älskade medmänniskor! Jag har nu insett hur otroligt viktigt det är för oss ensamma små individer att finna stöd, att vara stöd. och att hjälpas åt i denna hårda värld.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-11 14:17
    Metastaser på lungorna,
    dålig prognos...

    Känner mig helt död inombords..hur ska jag överleva detta? Och vad kommer att hända med min älskade pappa?

    Kramar till er alla

  • Svar på tråden hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta
  • Anonym (2änglar i himlen)

    Ledsen dotter:Beklagar verkligen sorgen! =(

    Förlorade själv min pappa i cancer i december.Det känns fortfarande väldigt overkligt.Man kan komma på sig själv med att tänka att "det måste jag fråga pappa......" som man gjort så många gånger.Det är en hemsk sjukdom,såklart för den som är sjuk,men så jobbigt att vara anhörig och se personen som bara blir sämre och sämre också.
    Känner igen mig i det ni andra skriver här i tråden....
    Nu ska min mamma flytta ifrån barndomshemmet,där min föräldrar bott i 40 år.Känns så sorgligt och tragiskt.....!
    Jag hade önskat sååå mycket att dom kunde fått några fina år ihop som pensionörer,men nu blev det inte så......=(

  • Anonym (Jasmin)
    Anonym (ledsen dotter) skrev 2011-04-29 22:09:49 följande:

    Då kom den fasanfulla dagen man fasat för, pappa gick bort i eftermiddags. Jag bara tänker på stackars pappa...aldrig mer får jag se honom. Det gör så ont, det känns så ensamt utan honom. 11 dagar innan han skulle fylla 56 år dog han.
    Just nu känns det bara ofatbart att gå vidare utan honom Gråter


    Beklagar sorgen! :(((
    Styrkekramar till dig!
  • Anonym (ledsen)

    Vet ej hur man ska kunna acceptera detta. Att förlora den bästa pappan man kunnat få. Det är så orättvist. 
    Tråkigt jobbigt att fler måste gå igenom samma sak. Inget kommer någonsin bli som vanligt igen. 

  • Anonym (colon cancer)

    Jag beklagar er sorg ledsen dotter och trådstartaren. Jag känner så igen mig i era erfarenheter.

    Den första maj fyllde jag år och minns med ångest förra året då familjen satt vid fikabordet och firade min födelsedag inför pappas första besök på sjukhuset och starten av cellgifterna från hans spridda tarmcancer. I mars 2010 upptäckte man en cancertumör i tarmen på honom som man opererade bort. Det var en typ av hormonbaserad cancer som vanligvis inte var så farlig utan han skulle kunna leva många år med och så trodde vi alla länge. Men det var inte så bra och cancern spred sig mycket snabbt och cellgifter skulle sättas in. På min födelsedag grät min vanligtvis så starka pappa i ångest att detta kanske var hans sista gång han firade min födelsdag. VI trodde inte på det utan vispade bort hans rädsla. Det var nog sista gången han var någorlunda som min gamla vanliga pappa därifrån gick allt utför och i söndags firades min födelsedag utan min pappa :,-(

    Den 23 september  ifjol dog min pappa, då hade cancern spridit sig både till lever och på slutet även till lungsäcken.  På slutet gick det så fort att jag fortfarande inte fattar hur det kan gå så fort. Det gjorde ändå att pappa inte behövde lida så länge. Mamma o pappa hade varit på husbilssemester i början av september, och till och med beställt en ny husbil då de fortfarande trodde på en framtid. Pappa var dålig och orkade inte gå, men han var ändå pigg nog att den 14 september köra sin älskade husbil hem. Den natten när de kom hem blev han sämre och behövde åka till sjukhuset. Det var sista gången han åkte hemifrån och han dog endast en vecka senare innan han ens han förflyttas till ett hospice.

    Det har nu gått lite drygt sju månader och för mig känns det som att jag fortfarande inte förstår att det är sant.  Varenda husbil jag ser gör mig lessen, Mest för mammas del som precis blivit pensionär och nu måste leva ensam istället för att leva livet och resa som de planerat. I garaget står den röda caben som pappa köpte till pensionen och som jag nu tagit över, även den väcker så mycket både sorg ibland att jag inte orkar se åt den ens. Det känns som sorgen aldrig tar slut och det bubblar upp när jag ser någon som liknar han, när jag kommer på nått som jag vill fråga honom om eller när jag ser husbilar som är så förknippad med vad min pappa var. När kommer det bli bättre?

    Cancer är hemskt

  • Anonym (hjälplös dotter)
    Anonym (colon cancer) skrev 2011-05-03 22:16:11 följande:
    Jag beklagar er sorg ledsen dotter och trådstartaren. Jag känner så igen mig i era erfarenheter.

    Den första maj fyllde jag år och minns med ångest förra året då familjen satt vid fikabordet och firade min födelsedag inför pappas första besök på sjukhuset och starten av cellgifterna från hans spridda tarmcancer. I mars 2010 upptäckte man en cancertumör i tarmen på honom som man opererade bort. Det var en typ av hormonbaserad cancer som vanligvis inte var så farlig utan han skulle kunna leva många år med och så trodde vi alla länge. Men det var inte så bra och cancern spred sig mycket snabbt och cellgifter skulle sättas in. På min födelsedag grät min vanligtvis så starka pappa i ångest att detta kanske var hans sista gång han firade min födelsdag. VI trodde inte på det utan vispade bort hans rädsla. Det var nog sista gången han var någorlunda som min gamla vanliga pappa därifrån gick allt utför och i söndags firades min födelsedag utan min pappa :,-(

    Den 23 september  ifjol dog min pappa, då hade cancern spridit sig både till lever och på slutet även till lungsäcken.  På slutet gick det så fort att jag fortfarande inte fattar hur det kan gå så fort. Det gjorde ändå att pappa inte behövde lida så länge. Mamma o pappa hade varit på husbilssemester i början av september, och till och med beställt en ny husbil då de fortfarande trodde på en framtid. Pappa var dålig och orkade inte gå, men han var ändå pigg nog att den 14 september köra sin älskade husbil hem. Den natten när de kom hem blev han sämre och behövde åka till sjukhuset. Det var sista gången han åkte hemifrån och han dog endast en vecka senare innan han ens han förflyttas till ett hospice.

    Det har nu gått lite drygt sju månader och för mig känns det som att jag fortfarande inte förstår att det är sant.  Varenda husbil jag ser gör mig lessen, Mest för mammas del som precis blivit pensionär och nu måste leva ensam istället för att leva livet och resa som de planerat. I garaget står den röda caben som pappa köpte till pensionen och som jag nu tagit över, även den väcker så mycket både sorg ibland att jag inte orkar se åt den ens. Det känns som sorgen aldrig tar slut och det bubblar upp när jag ser någon som liknar han, när jag kommer på nått som jag vill fråga honom om eller när jag ser husbilar som är så förknippad med vad min pappa var. När kommer det bli bättre?

    Cancer är hemskt
    Kram till dig o tack för att du berättade din historia för oss. Ja, cancer är hemskt, o det e hemskt vad ens nära tvingats utstå innan de slutligen somnat in. Det gör mig jätteledsen när jag tänker på hur hemskt min pappa mådde sin sista tid här på jorden. Han var ju frisk, trodde vi, och han själv, ändå tog det bara två månader innan cancern tog hans liv. han tynade bort mer o mer för varje vecka, o han var - tyvärr - så väl medveten om det själv. Usch vilken ångest, min stackars fina älskade pappa. Vi får hjälpas åt o stötta varandra!! Kram igen
  • partouze

    Min mormor fick diagnosen tjocktarmscancer i januari 2011 och cellgifterna tog inte så behandlingen avslutades nu för 2 veckor sedan . Den va även spridd till levern . Levern har nu dött ocj min älskade mormor har bara dagar kvar . Jag kan inte hantera detta . Är nygravid så känslorna är blandade .

  • Anonym (hjälplös dotter)
    partouze skrev 2011-05-06 20:56:44 följande:
    Min mormor fick diagnosen tjocktarmscancer i januari 2011 och cellgifterna tog inte så behandlingen avslutades nu för 2 veckor sedan . Den va även spridd till levern . Levern har nu dött ocj min älskade mormor har bara dagar kvar . Jag kan inte hantera detta . Är nygravid så känslorna är blandade .
    förlåt en kanske dum fråga: men hur menar man att levern har dött?

    beklagar att ni måste gå igenom denna tunga tid! kram på dig
  • Anonym (ledsen dotter)

    Har en sådan ånget inför imorgon!! Pappas begravning är kl 12 och istället för att fira hans 56 års dag så ska vi begrava honom, hur jä-la orättvist är livet?! Gråter

  • Anonym (Jasmin)
    Anonym (ledsen dotter) skrev 2011-05-09 19:58:51 följande:
    Har en sådan ånget inför imorgon!! Pappas begravning är kl 12 och istället för att fira hans 56 års dag så ska vi begrava honom, hur jä-la orättvist är livet?! Gråter
    Vet hur det känns.... Det är så grymt och orättvist!!! :(
    Skickar kärlek och styrka!
Svar på tråden hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta