hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Så....nu kom jag till dessa rader som jag har fasat för sedan start...

Pappa somnade in igår

Jag kan inte säga att det var så "lugnt och fridfullt" som vissa beskriver det, det var jättejobbigt för honom (och oss) hela dagen igår innan döden inträffade...

Nu kommer vi vara tvugna att hantera sorgen o saknaden

Men pappa kommer i varje fall inte lida mer, hans lidande den här tiden har varit oerhört

Tänk att man ska behöva lida så mkt, inte nog med att man ska dö och man vet om det, så ska man behöva plågas så svårt sin sista tid

Ngn "lättnad" vet jag inte om jag känner än, givetvis är det "skönt" att slippa oroa sig, tänka på hur han lider, hur olycklig han är, hur ont han har, hur trött han var på sin situation, så ja, om det är det som kallas lättnad så känner jag väl lite av en sådan...

Nu gäller det väl att "landa" i detta nya på ngt sätt. Att ta det lugnt, tänka mkt på pappa och på sig själv, på familjen som finns kvar, o som ngn av er skrev, att sorgen får gå parallellet med det vardagliga livet.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att min pappa finns med oss även nu. Att han ser oss. Innan han gick bort bad jag honom - om han skulle kunna - ge oss ngt tecken fr andra sidan så vi vet att han fortf är med oss. Vi får se om jag ngn gång får ngt sådant tecken. Vi vet inte ens om det är möjligt att ge.

Tack för alla er! Tack för att ni finns och har hjälpt mig fram till dennna dag. Jag hoppas att tråden lever vidare ett tag till och att vi kan ventilera tankar o känslor tillsammans, det dinns ju även ni i denna tråd som är i samma situation som jag varit, denna tråd finns till även för er, kramar till er alla

Vad fort det gick .
Beklagar sorgen TS!
Kram.

Beklagar sorgen Det gick verkligen snabbt för din pappa Jag sitter och funderar på vad jag ska skriva men allt känns så futtigt och menigslöst. Vill iaf bara säga att jag tänkt mkt på dig senaste tiden och kollat in varje dag för att se hur det går. Det var väldigt sorgligt att idag läsa det du skrivit. Jag tänkte på det du skrev om att du bad din pappa ge dig små tecken på att han finns med dig även efter döden. När min dotters pappa dog fick jag små tecken på att han fanns kvar omkring oss. Hoppas du också får känna av lite av din pappas närvaro. det känns tryggt att veta att de finns där även efteråt..

Jag skickar en massa kramar till dig och fortsätter gärna hjälpa dig att hålla tråden vid liv

Jag beklagar sorgen TS. Jag är så ledsen för din och din familjs skull.

Jag har följt din tråd lite, eftersom min egen mamma länge har varit sjuk i cancer. Hon somnade in i slutet av mars i år. Jag kan därför förstå lite av vad du går igenom. Det är verkligen inte enkelt, men på nåt sätt går tiden ändå framåt. Ett andetag i taget, ett steg i taget.

Orden är inte tillräckliga i stunder som dessa, men jag vill ändå att du ska veta att du är inte ensam.

Kram TS, det är helt fruktansvärt att det kan gå så fort Ta hand om varandra!

Beklagar sorgen! Något av det värsta som kunde hända, har nu hänt...nu har ni ett stort arbete framför er med att bearbeta och sörja, stötta varandra och försöka förstå vad som hänt.

Jag förlorade min mamma för 7 månader sen och jag kan än idag sitta och bara undra om det verkligen kan vara sant, ska jag aldrig mer få se henne och prata med henne...aldrig mer...aldrig är en så otroligt lång tid.

Den "lättnad" du beskriver kände jag med, jag var så lättad för mammas skull, hon var värd så mycket mer, det var en plåga att se henne få mindre och mindre kvalite på sitt liv.
Nu efteråt är det bara vårt jobb kvar, vi som ska finnas kvar och sakna henne i resten av våra liv.
Jag kan fortfarande undra om jag verkligen kommer att uppleva total lycka igen..

Men förlåt TS, inte meningen att börja älta det nu, jag ville bara beklaga och jag hoppas att ni nu får lite tid i lugn och ro att smälta detta. I början är det så mycket med begravning och allt praktiskt som ska tas om  hand, men glöm inte att bara sitta och känna sorgen ibland...att ta det lugnt..

Kram på dig och alla andra!

Jag beklagar verkligen sorgen! :(((((

Det är så sorgligt och hemskt, som du skriver, att det inte räcker med att de ska behöva dö och tvingas lämna oss, sina nära och kära, utan de tvingas dessutom lida så mycket innan de dör... Det är något vi anhöriga tvingas leva med och acceptera: att så blev slutet för en älskad person... Sånt är livert som man brukar säga :((((

vi fortsätter hålla kontakten här!

Massa styrkekramar!

Beklagar sorgen!
Har inte förlorat någon förälder själv så jag kan bara försöka förstå hur hemskt det måste vara för dig. Vill tipsa dig om www.cancertjejer.forum24.se där man som anhörig kan få såväl råd som omtanke och någon att ventilera med.

Kram, Pernilla
(cancerdiagnosticerad 2004)