hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

När det bara var ett par veckor kvar tills han dog sövde de ner honom i ett dygn för att smärtlindra honom, situationen var extrem och det fanns inga andra alternativ... när han vaknade upp ur koman var han inte sig själv mer. Han stirrade framför sig och var svår att nå. Saker han gjorde var

- blev helt sluten i sig själv, när vi anhöriga var hos honom brukade han inte svara vid tilltal. när en läkare eller sköterska pratade med honom svarade han. Det förbryllade oss. Vi frågade varför det var så och då svarade läkaren att han instinktivt slappnar av med välkända människor, med sina nära och kära och därför inte pratar. Med främlingar använder han sina sista krafter för att ge respons.

- han fick vid några tillfällen panikångestattaker (snabb andning och darrningar)

-ville inte ligga ner, utan sitta (en instinkt aktiveras och döende människor vill ibland inte ligga ner för de tror att de ska dö och människans intinkt kan fungera så att de kämpar emot döden in i det sista, sa sköterska när VI frågade....)

- han kunde inte acceptera att hans kropp inte fungerade utan kämpade för att gå själv, dricka själv osv Vilket inte alls är logiskt eftersom kroppen helt havererat, men det verkar vara en instinkt att kämpa för sitt liv på något sätt...

det här är några av de grejerna som hände oss och alla människor är olika, men det finns vissa typiska saker som kan hända och därför är  jag kritisk emot att  vi fick så dåligt med information... min pappa var en vältränad och stolt människa, kanske var det därför han inte kunde acceptera att hans kropp la av, vad vet jag... men jag tror att många har instinkten att kämpa på för sitt liv och det är jobbigt att se för de anhöriga eftersom loppet är helt kört i det stadiet...

trots att han hallucinerade ibland var hans hjärna  mycket klarare än vad man tror. kvällen i nnan han dog frågade min mamma honom om han ville att jag och min sambo skulle hälsa på honom, han nickade, när hon frågade om han ville att vårt barn, hans barnbarn, skulle följa med och hälsa på, skakade han på huvudet, trots att han älskade sitt barnbarn över allt annat. Han ville inte att hans barnbarn skulle se honom i det tillståndet som han var (och bli rädd av uppsynen). Jag känner min pappa väl och hade redan gissat det så de två sista veckorna när han va  "borta" tog jag inte med mitt barn när jag hälsade på

ang frågan om ngt blev annorlundare än vad jag trott, så trodde jag nog inget särskilt eftersom jag var så oförberedd på den så absurda situation jag tvingades in i, att se min älskade pappa tyna bort i cancer...

har du några tankar kring hur du tror att det kommer bli? vill att det ska bli?

Hur går det med din pappa? Ligger han kvar på sjukhuset?

Här har vi då fått lite positiva nyheter. Mamma var på magnetröntgen i tisdags och tumören har då fortfarande inte växt sen cancern upptäcktes. Hon svarar alltså fortfarande bra på cellgifterna. Nu har hon uppehåll i cellgiftsbehandlingen fram till besök hos hennes läkare om 2 veckor. Då ska dom bestämma hur dom ska fortsätta behandling.
Vi åker dit på lördag är tanken så då får vi äntligen träffas igen. Då ska vi stanna i en vecka då begravningen för min faster är nästa fredag.

Har inte varit här på ett tag... Vad tråkigt att läsa att din pappa blivit sämre.

Min pappa hade metastaser på skelettet och lungorna (spridd prostatacancer). Han fick strålning den sista veckan 3 gånger för att lätta trycket från de största tumörerna som tryckte på ryggmärgen och gjorde att han fick ont i benen och var totalt orörlig. Detta gjordes dock endast i palliativt syfte, att göra det lite lättare den sista tiden.
Från att han fick "domen" att cancern var obotlig och dödlig levde han i 12 dagar till.
Har pratat med överläkaren som hade hand om pappa på urologen, och det som slutligen gjorde att hans kropp gav upp var en blodförgiftning, sepsis, som varken antibiotika eller kortison bet på.

Han var inte kontaktbar under nästan 2 dygn, de två sista dagarna. Men vi vill ändå tro att han hörde vad vi sa och var "med".

Hoppas att din pappas cancer ändå kan bromsas lite av cellgifter eller annat, bara en liten förändring kan göra mycket, om inte annat för humöret.

KRAM.