hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Hoppas att ni får en underbar midsommar tillsammans! Njut av varandra och denna tid! Det e allt man kan göra. Cancer är skit. Tusen kramar!

Ni verkar vara underbara här inne och jag vill gärna också dela med mig lite.

Min svärmor (världens bästa svärmor!!!) har drabbats av lungcancer. Han har aldrig varit rökare och ändå drabbas hon av detta... Hon har haft diagno9sen i drygt 2 år, men nu börjar det tyvärr gå utför
Häromdagen lades hon in på sjukhus med en kollapsad lunga och en blodpropp. En av tumörerna har börjat växa och troligen är det orsaken till det som inträffat. Hon har dåligt blodvärden och lite problem med att syresätta sig själv. Min man är såklart orolig, uppgiven, ledsen, bitter och frustrerad. Det är även jag. Hon är en så fantastisk människa och jag kan dela med mig av i princip allt!!

För 8 år sen förlorade jag min mamma i cancer. Min man var då min pojkvän och har därför sett hela hennes förlopp av den sista delen av sjukdomen. Han tänker nu mycket på detta.
För min del känns det som att förlora en mamma om igen...

Mannen och jag försöker skaffa vårt första barn (8:e försöket nu) och jag sörjer redan att mina barn inte kommer att få växa upp med varken en mormor eller farmor
Hur ska jag kunnat tänka annorlunda kring detta? Hur ska man ta sig igenom detta? Jag vill verkligen inte förlora mina nära! Och hur ska jag kunna stötta min man när jag själv mår så dåligt?

hej fina du!

tyvärr har jag inget "smart" eller "hoppfullt" att skriva... jag kan bara beklaga att du åter igen tvingas utstå denna grymhet, du och din familj. En tanke jag har e att det kanske är meningen att du och din man har träffats bla för att ni ska kunna hjälpa o stötta varandra i dessa svåra tider, först han och sen du. Du mår också skit men tillsammans kanske ni ändå kan bli lite starkare. Usch jag vet inte vad jag ska skriva, det som väntar er är så hemskt så hemskt. och man kan bara stå bredvid o titta på gråtandes. det gör så ont så ont. Det som hjälper mig litegrann när jag mår dåligt över min pappa så tänker jag att på ngt sätt var detta liksom bestämt, inget händer av en slump, utan hans kapitel kanske helt enkelt var slut. det e så sorgligt o hemskt, men man kanske ändå får tänka att det är naturligt.

 

vilken typ av cancer hade din mamma? hur snabbt gick det hos henne?

hur är din svärmor själv? lever din svärfar? kan ni prata öppet om det som händer?

 

KRAM

Hej.
Idag sa läkarna att min mamma troligen bara har ett par månader kvar att leva. Har verkligen bävat för det. Känns bara så hemskt.
Jag märkte ju på mamma hur mycket sämre hon var nu när vi var där i midsommar. Hon orkade bara vara uppe korta stunder och har rasat i vikt. Under midsommarhelgen gick hon ner 2 kg. Sen 2 kg till från söndag till tisdag. Då vägde hon bara 53 kg till sina 170 cm.
Hur hittar man styrka att stötta mamma den tiden hon har kvar? Min man har hand om barnen nu och jag bara gråter.
Till råga på att vi fick de tråkiga nyheterna idag så är bilen paj så vi tar oss inte iväg att åka till mina föräldrar. Min man försöker hitta nån som kan hjälpa oss att laga bilen så vi kan åka.
Kramar!

usch :((

jag tror inte att du kan "hitta" styrka, den kommer bara att finnas där för att den måste.

du kommer att vara tvungen att vara där, stå bredvid utan att kunna göra ngnting

eller rättare sagt: du kommer att kunna göra enormt mycket genom att bara vara där, finnas där till slutet för din mamma, o slutligen ge henne "ett ok" att ni/du kommer att klara det utan henne.....

Var med din mamma så mkt du kan, kan du inte ska du försöka att inte må dåligt över det (det skulle inte din mamma vilja) men försök att vara där så mkt du kan (utan att ta död på dig själv), det är de stunderna du senare kommer kunna finna åtminstone lite tröst i, att du fanns där

Jag är så ledsen för din skull, att den här hemska sjukdomen tvingar er att lida så mkt, såmkt

Skickar tusen kramar!!!! Skriv av dig här, så mkt du bara behöver, kram igen

Hej TS.
Jag lider med dig och vet exakt hur det känns att förlora en förälder. Min mamma gick bort i cancer när jag var 15 år. Man tror för en stund att livet inte går vidare för de efterlevande, men det konstiga är att det går vidare, och det går "ganska" bra efter ett tag. Massa styrkekramar till dig och alla andra här inne.

Tack. Jag ska försöka vara där så mycket jag bara orkar med. Blir nog jag åker dit med min dotter bara. Man får inte riktigt lugn och ro att vara med mamma om min son på snart 2 är med, även om min man skulle passa honom. Blir första gången jag blir ifrån min son mer än över dagen.
Jag pratade med henne i telefon igår kväll. Var så jobbigt att höra hur knäckt hon var över beskedet. Hon fyller år slutet på juli, det blir hennes sista födelsedag om hon ens lever så länge. Hon blir 55 år, alldeles för ung för att dö. Hon kommer troligtvis aldrig få vara med på min dotters födelsedag när hon fyller 1 år i januari.
I allt elände är jag glad att min man är hemma och kan ta barnen mestadels. Är ju amningen han måste överlåta till mig bara. Jag behöver få vara själv och få tid att smälta allt.
Du har ju barn som är jämngammalt med mitt. Fick ditt barn vara med nåt sista tiden med din pappa? Vet som inte hur man ska göra. Han förstår ju ändå en del, vet inte hur mycket man vågar låta han vara med och träffa mamma när hon är så dålig. Nu i midsommar när vi var hos mina föräldrar sa han mycket mormor trött. Sen sa han mormor aj aj om hennes omläggning för morfinpumpen.

Mamma är inte själv iaf, vi är fem syskon varav yngsta bor hemma. Min ena syster är hos mamma nu och min ena bror kommer hem ikväll så då blir 3 barn hemma och pappa såklart.
Då känns det iaf så jag kan vänta med åka till måndag då jag kan få hjälp med bilen.
Skönt att forumet finns när man försöker ta in att man snart inte har nån mamma mer.
Kram!

55 år är ingen ålder, cancer slår alla...........:((

jättebra att du kan åka dit utan sonen tycker jag, du behöver kunna fokusera på din mamma när du är där,

och jag tror att din mamma behöver mycket lugn o ro

i vårt fall så ville min pappa själv inte träffa vår dotter

han sa att han inte ville att hon skulle se honom i sådant skick

och det var säkert sant, men jag tror också att det handlade om att han helt enkelt inte orkade

han orkade inte träffa henne, dels för att han säkert sörjde att han bara fick lära känna henne så kort tid o skulle missa hela hennes liv, men också för att han inte orkade med allt oväsen o all röra som ett barn faktiskt för med sig.

Min dotter e otroligt vild o jag tror inte att han orkade med ngt stim o stoj när han var så sjuk, även om han själv inte behövde göra ngt så tror jag att alla yttre intryck också behövde präglas av lugn o ro. han orkade inte ta in mer fr det "levande" livet. så tror jag.

Du kommer aldrig att kunna förbereda dig på att din mamma kommer att gå bort, men du kommer känna dig mer "nöjd" om du gjort allt du kunnat/orkat för henne när hon går igenom denna svåra tid. i slutet så tror jag att det är jätteviktigt att man har sin familj nära sig, att ångesten kanske mildras ngt, för att man känner att kärleken e så stark.

Samtidigt så tror jag att min pappa hade så mkt ångest också just för att kärleken var så stark, att han skulle lämna oss, men framförallt så tror jag att han mådde "bättre" (eller vad man nu ska säga) för att vi var runt honom dag som natt.

Jättebra att din familj är stor och din mamma alltid har ngn där!

Kram

Jo, jag tror också det är bra jag kan åka dit utan sonen. Han är rätt vild och mamma tyckte nog det var lite jobbigt nu i midsommar när hon var så dålig. Då var det ju dessutom alla 4 barnbarn på 5,5 månad till 2.5 år. 
Jag ska höra mer med mamma sen om hon orkar med sonen vid annat tillfälle. Vi har ju problemet det är så långt dit, 16 mil så det är inte bara åka över dagen, speciellt då dottern inte gillar åka bil.
Tror nog det är viktigt mamma får lugn och ro. Är tur min man ska vara hemma länge nu, vi ska vara föräldralediga samtidigt resten av året. Då kan jag åka till mamma när jag vill, ensam med dottern eller tillsammans med sonen och min man. Vi kan om mamma vill ha lugn och ro och sonen följer med sova i min systers stuga 7 km från där mina föräldrar bor.
Jo, det är väl tur man har stor familj. Jag har sagt till min pappa att han borde ansöka om närståendepenning istället för att ta ut semester som han annars skulle börja på måndag. Semestern kan vara bra att ha till sen.

Jobbigt med ångesten din pappa hade. Du hade ju värre också det gick så snabbt. För mig är det ändå ett tag sen mamma fick diagnosen och man har ju förstått att det varit illa, även om man alltid hoppats att hon ska kunna leva med cancern länge.

Kram!

Imorgon är det sju månader sen min mormor dog. Hon stod mig närmast, var den enda jag kunde prata med om allt. Hon var aldrig för upptagen för att lyssna, hon fanns alltid där. Folk som kände henne säger till mig hela tiden att hon levde för mig och mina syskon, och att vi borde leva för henne, för hon är alltid med oss.

Den 13e december 2007 fick vi beskedet, att hon hade livmodercancer. Det vart kaos, men de lugnade ner oss och sa att det hade upptäckts tidigt och att hon hade stora chanser att bli bra. I januari 2008 opererades hon, de tog bort livmodern och äggstockarna osv. Hon fick cellgifter och efter det så var allting ganska bra. Men i juli 2009 kom cancern tillbaka, denna gången på urinblåsan. Cellgiftsbehandlingarna påbörjades på nytt, men trots det spred sig cancern till lymf. Hon mådde ganska bra ändå, hade lite ont, var trött osv men mådde ändå ganska okej. Hon fortsatte få behandling, men verkade inte svara på den alls.. Och i oktober 2010 fick vi veta att det inte fanns någonting att göra. Hennes doktor sa till min moster att det enda hon kunde göra var att hålla sin mamma i handen den korta tiden hon hade kvar. Men hon var inte så sjuk enligt varken henne eller oss, så vi bestämde oss då för att söka oss utomlands, fanns liksom inte att vi skulle förlora henne. Vi hittade en klinik i Tyskland och tog kontakt med denna, försökte få ut mormors journal så vi kunde skicka den till dem. Men det gick tydligen inte, fick åka ner och bråka med sjukhuset flera gånger. Tillslut gick de med på det och vi fick hennes journal och skickade den. I Uppsala översatte de den först och skickade sen ner den till Tyskland. De i Tyskland sa att det inte alls såg så illa ut och att de, om de inte kunde bota den, nog kunde ge henne tid. Mormor var jätteglad över detta, och lyckan var dubbel för oss, vi var glada men blev ännu gladare av att se henne glad.

Den 1a-2a december skulle vi få veta vilken behandling hon skulle få och när hon skulle åka dit. Vi väntade och väntade.. Jag minns det som igår. Jag, mamma och min bror satt och åt middag (jag och bror bråkade t.o.m) när morfar ringde. "Mamma är sjuk! Hon spyr och säger att hon har ont i bröstet. Jag har ringt ambulans och den är påväg" .. Mormor hade lägenhet här i stan, och morfar i Värmland där de kommer från. Han hade dock precis köpt ett hus (i november) så det var där de befann sig. 20 mil bort. De hade ätit "jultallrik" och vi trodde att hon bara var matförgiftad eller något. Var väl lite orolig pga hennes cancer, vilka konsekvenserna utav matförgiftning kunde bli då. Men några dagar på sjukhus med drop, så skulle hon nog bli bra. Hörde mormor i bakgrunden "oj, oj, aj, aj, aaj" .. Det sista jag någonsin hörde henne "säga". När ambulansen kom och kollade henne, så misstänkte de att hon hade fått en hjärtinfarkt. Påväg till sjukhuset i Karlstad fick hon hjärtstillestånd, men de lyckades få igång hjärtat igen. Trots cancern opererade de henne, och under tiden som hon opererades åkte jag, mamma, moster, mina två morbröder, min kusin, mormors syster och systerdotter dit. Min morbror har nog aldrig kört den vägen så fort. När vi kom dit var operationen gjord och mormor låg i respirator. Hon hade klarat operationen men hennes hjärta hade tagit mycket stryk. När vi alla satt vid hennes sida, så såg jag i bakgrunden att sköterskorna grät. De visste ju att hon skulle dö, men det fanns inte för oss utan vi höll fast i hoppet. Satt vid mormors sida hela natten, pratade med henne och jag vet att hon hörde oss. Grät en massa, kramades en massa, höll i hennes hand, kramade om henne, pussa på hennes kinder och panna. Mamma sjöng för henne och ah.. Vi var där som sagt. Men ah, morgonen den 3e december så slutade hennes hjärta att slå. Vi var alla med henne, och jag höll i hennes hand.

Det kändes så.. konstigt. När vi fick gå in i det där rummet och säga hejdå.. Jag ville bara hålla fast i henne och aldrig släppa taget. Min fina mormor, borta? Hur kan det ha hänt? Jag förstod ingenting. Hon skulle ju till Tyskland, hon skulle ju bli bra! Men nu inser jag att det där med Tyskland bara skulle ge henne och oss hopp och glädje, så den sista tiden tillsammans med henne skulle bli så fin som möjligt.

Några veckor senare, strax innan jul, var hennes begravning. Jag som tidigare skrivit en dikt till henne och morfar i julklapp, skrev en dikt till henne och läste den på hennes begravning. Jag läste visst lite snabbt osv, lite svårt att höra vad jag läste ibland men jag gjorde det! Det är nog det finaste och starkaste jag någonsin har gjort.

Imorgon är det som sagt sju månader sen, och på måndag skulle hon ha fyllt 69 år. Grattis i förskott min älskade änglamormor! Känner dig med mig hela tiden<3

Dikten (för er som vill/orkar läsa)

Jag är uppväxt med tron
Att du alltid kommer finnas där
Och att förlora dig..
Det har aldrig funnits i min värld

Du har ställt upp för mig i alla lägen
Funnits vid min sida genom hela livet
Jag är så tacksam för allt du gjort
Och förlåt för att jag har tagit dig för givet

Att jag är ditt barnbarn, att du är min mormor
Är jag så stolt och tacksam för
Du måste hjälpa oss igenom det här
Jag vet att du hör

Förlåt ännu en gång
För att jag åkte bort på din födelsedag
Jag vet att du ville att jag skulle åka
Men jag önskar att jag hade stannat kvar

Det sägs att tiden läker alla sår
Men det kommer aldrig sluta göra ont
Och tomrummet du lämnade efter dig
Det kommer alltid att vara tomt

Det finns så många stunder kvar i mitt liv
Som jag hade velat dela med dig
Du togs ifrån mig på tok för tidigt, mormor
Och du fattas mig 

Men du är på en bättre plats nu
Och jag måste låta dig gå
Sov gott, min ängel
Jag älskar och saknar dig så

Ta hand om er, ni alla som har förlorat någon ni älskar. Och kom ihåg, som min mormor alltid sa till mig..
De som älskar oss, lämnar oss aldrig!