hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Imorgon är det sju månader sen min mormor dog. Hon stod mig närmast, var den enda jag kunde prata med om allt. Hon var aldrig för upptagen för att lyssna, hon fanns alltid där. Folk som kände henne säger till mig hela tiden att hon levde för mig och mina syskon, och att vi borde leva för henne, för hon är alltid med oss.

Den 13e december 2007 fick vi beskedet, att hon hade livmodercancer. Det vart kaos, men de lugnade ner oss och sa att det hade upptäckts tidigt och att hon hade stora chanser att bli bra. I januari 2008 opererades hon, de tog bort livmodern och äggstockarna osv. Hon fick cellgifter och efter det så var allting ganska bra. Men i juli 2009 kom cancern tillbaka, denna gången på urinblåsan. Cellgiftsbehandlingarna påbörjades på nytt, men trots det spred sig cancern till lymf. Hon mådde ganska bra ändå, hade lite ont, var trött osv men mådde ändå ganska okej. Hon fortsatte få behandling, men verkade inte svara på den alls.. Och i oktober 2010 fick vi veta att det inte fanns någonting att göra. Hennes doktor sa till min moster att det enda hon kunde göra var att hålla sin mamma i handen den korta tiden hon hade kvar. Men hon var inte så sjuk enligt varken henne eller oss, så vi bestämde oss då för att söka oss utomlands, fanns liksom inte att vi skulle förlora henne. Vi hittade en klinik i Tyskland och tog kontakt med denna, försökte få ut mormors journal så vi kunde skicka den till dem. Men det gick tydligen inte, fick åka ner och bråka med sjukhuset flera gånger. Tillslut gick de med på det och vi fick hennes journal och skickade den. I Uppsala översatte de den först och skickade sen ner den till Tyskland. De i Tyskland sa att det inte alls såg så illa ut och att de, om de inte kunde bota den, nog kunde ge henne tid. Mormor var jätteglad över detta, och lyckan var dubbel för oss, vi var glada men blev ännu gladare av att se henne glad.

Den 1a-2a december skulle vi få veta vilken behandling hon skulle få och när hon skulle åka dit. Vi väntade och väntade.. Jag minns det som igår. Jag, mamma och min bror satt och åt middag (jag och bror bråkade t.o.m) när morfar ringde. "Mamma är sjuk! Hon spyr och säger att hon har ont i bröstet. Jag har ringt ambulans och den är påväg" .. Mormor hade lägenhet här i stan, och morfar i Värmland där de kommer från. Han hade dock precis köpt ett hus (i november) så det var där de befann sig. 20 mil bort. De hade ätit "jultallrik" och vi trodde att hon bara var matförgiftad eller något. Var väl lite orolig pga hennes cancer, vilka konsekvenserna utav matförgiftning kunde bli då. Men några dagar på sjukhus med drop, så skulle hon nog bli bra. Hörde mormor i bakgrunden "oj, oj, aj, aj, aaj" .. Det sista jag någonsin hörde henne "säga". När ambulansen kom och kollade henne, så misstänkte de att hon hade fått en hjärtinfarkt. Påväg till sjukhuset i Karlstad fick hon hjärtstillestånd, men de lyckades få igång hjärtat igen. Trots cancern opererade de henne, och under tiden som hon opererades åkte jag, mamma, moster, mina två morbröder, min kusin, mormors syster och systerdotter dit. Min morbror har nog aldrig kört den vägen så fort. När vi kom dit var operationen gjord och mormor låg i respirator. Hon hade klarat operationen men hennes hjärta hade tagit mycket stryk. När vi alla satt vid hennes sida, så såg jag i bakgrunden att sköterskorna grät. De visste ju att hon skulle dö, men det fanns inte för oss utan vi höll fast i hoppet. Satt vid mormors sida hela natten, pratade med henne och jag vet att hon hörde oss. Grät en massa, kramades en massa, höll i hennes hand, kramade om henne, pussa på hennes kinder och panna. Mamma sjöng för henne och ah.. Vi var där som sagt. Men ah, morgonen den 3e december så slutade hennes hjärta att slå. Vi var alla med henne, och jag höll i hennes hand.

Det kändes så.. konstigt. När vi fick gå in i det där rummet och säga hejdå.. Jag ville bara hålla fast i henne och aldrig släppa taget. Min fina mormor, borta? Hur kan det ha hänt? Jag förstod ingenting. Hon skulle ju till Tyskland, hon skulle ju bli bra! Men nu inser jag att det där med Tyskland bara skulle ge henne och oss hopp och glädje, så den sista tiden tillsammans med henne skulle bli så fin som möjligt.

Några veckor senare, strax innan jul, var hennes begravning. Jag som tidigare skrivit en dikt till henne och morfar i julklapp, skrev en dikt till henne och läste den på hennes begravning. Jag läste visst lite snabbt osv, lite svårt att höra vad jag läste ibland men jag gjorde det! Det är nog det finaste och starkaste jag någonsin har gjort.

Imorgon är det som sagt sju månader sen, och på måndag skulle hon ha fyllt 69 år. Grattis i förskott min älskade änglamormor! Känner dig med mig hela tiden<3

Dikten (för er som vill/orkar läsa)

Jag är uppväxt med tron
Att du alltid kommer finnas där
Och att förlora dig..
Det har aldrig funnits i min värld

Du har ställt upp för mig i alla lägen
Funnits vid min sida genom hela livet
Jag är så tacksam för allt du gjort
Och förlåt för att jag har tagit dig för givet

Att jag är ditt barnbarn, att du är min mormor
Är jag så stolt och tacksam för
Du måste hjälpa oss igenom det här
Jag vet att du hör

Förlåt ännu en gång
För att jag åkte bort på din födelsedag
Jag vet att du ville att jag skulle åka
Men jag önskar att jag hade stannat kvar

Det sägs att tiden läker alla sår
Men det kommer aldrig sluta göra ont
Och tomrummet du lämnade efter dig
Det kommer alltid att vara tomt

Det finns så många stunder kvar i mitt liv
Som jag hade velat dela med dig
Du togs ifrån mig på tok för tidigt, mormor
Och du fattas mig 

Men du är på en bättre plats nu
Och jag måste låta dig gå
Sov gott, min ängel
Jag älskar och saknar dig så

Ta hand om er, ni alla som har förlorat någon ni älskar. Och kom ihåg, som min mormor alltid sa till mig..
De som älskar oss, lämnar oss aldrig!