hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

vad jag är ledsen för din skull TS, beklagar verkligen sorgen och beskedet ni fått!  : (
 
Jag startade min "resa" i september 2009, då min underbara pappa som var i 50årsåldern fick diagnosen pankreascancer (bukspottkörtelcancer), han var också sportig, humoristisk, stark och full av liv! Han hade en extremt stor betydelse i mitt liv och jag var väldigt fäst vid honom och jag är så tacksam att jag fick ha honom som pappa i mitt liv...

När han fick diagnosen ville han veta hur lång tid han hade kvar. Cancern var obotlig och det enda man kunde göra var att göra det bästa av situationen den tid han hade kvar, med palliativ vård. Ca  3-6 månader hade han kvar i livet sa läkarna. Vi visste alltså att det inte fanns ngn räddning, han fick en dödsdom...

Jag hade alla de tankarna som du, hur ska jag klara det? hur ska jag leva under tiden? hur ska jag klara av att leva utan honom? hur ska jag klara av att se honom tyna bort?
Jag var dessutom gravid med mitt andra barn så jag hade även tankar som, ska han hinna träffa barnet? hur kommer jag orka föda barn när min pappa är döende eller har dött? NÄR kommer han dö, om en månad om sju månader? Hur ska mitt barn ta det, att förlora sin älskade morfar? osv

Förhoppningsvis ser prognosen bättre ut för din pappa för det är olika cancerformer...

Vad jag kan säga är att jag var i chock när jag fick beskedet och det har varit en svår tid MEN jag tog mig igenom den och är här nu, på andra sidan. Snart har ett år gått sen pappa dog och jag kan njuta av livet och känna mig stark. Det trodde jag aldrig. Det jag har lärt mig i praktiken är att man är mycket starkare än vad man tror, man klarar allt, hur läskigt det än verkar... Min pappa finns i mitt hjärta, han lever i mig och jag tänker på honom varje dag, flera ggr om dagen...

Det här var väldigt kort beskrivning men jag berättar gärna mer, ställ vilka frågor du vill!! Styrkekramar till dig!

Jag vet inte hur prognosen ser ut för era föräldrar... Men bara några spontana tankar från en som sett sin älskade pappa dö i cancer för ca 1år sen... : (
Jag gjorde så att jag ringde och träffade honom väldigt ofta, vidge livet åt honom, trots att det var jobbigt att leva i ett enda långt sorligt avsked och se honom lida, i efterhand känns det bra att jag visade hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Tyvärr kunde vi inte ses så mycket som jag önskade eftersom han hade ont och pga det ville vara ensam i perioder, men jag fanns där och visade kärlek och stöd med hela mitt hjärta när han kunde ta emot det.

Jag sa till honom och visade på flera sätt att vi, hans anhöriga kommer ta hand om varandra och leva ett bra liv även utan honom, det tror jag lugnade honom.

Dessutyom behandlade jag honom "som vanligt" så mycket som det gick, det tror jag kan vara bra, men man får känna efter vad den sjuke signalerar självklart.... Dvs jag behandlade honom inte som en döende som man inte kan prata med som vanligt, utan jag pratade om små vardagsproblem, frågade honom om råd (för att visa att han är viktig och inte bara en "levande död"...) pratade om framtidsplaner, om resor mm trots att han inte skulle kunna få vara med : (  Självklart kändes det jobbigt, men även bra, det lixom gjorde att han fick behålla sin "värdighet" eller vad man ska säga, kan inte förklara riktigt, låter konstigt kanske...

och jag såg till att även koppla bort i tankarna och hitta på roliga saker ibland, träffa kompisar mm och även ha ett normalt liv- för att orka... och det utan dåligt samvete! i en så plågsam situation behöver man få koppla bort oxå. Att sörja samtidigt som man även försöker ha det bra för att klara av situationen är inte en motsättning...

kärlek och styrka till er från mig

MIn pappa hade cancer i bukspottskörteln (pankreascancer) När han fick diagnosen hade han en stor tumör på bukspottkörteln och tumörer även på levern och några få på tarmarna och njurarna. Tumörerna blev fort fler i buken och det var svårt att smärtlindra honom i långa perioder : (

Vi visste att han skulle dö inom ett halvår så vi fick bara acceptera faktum : (

Några till tips... när din pappa är riktigt riktigt dålig och inte har lång kvar i livet, fråga personalen hur döende människor kan reagera, så att ni är förberedda, vi fick tyvärr väldigt dåligt med information... så att ni är beredda på ev. dödsångest och annat...

Ha i åtanke att människor som man tror är "borta" av all tung medicinering ooch långt framskriden cancer och som beteer sig som näst intill okontaktbara ändå kan höra och ta in vad som sägs i rummet! så säg inte saker i en en väldigt sjuk människas närhet som du inte vill att denne ska höra... själv förstod jag inte riktigt det till en början... vi fick ingen info om det heller  : (

Hur tung det än känns nu kommer du/nu komma ut på andra sidan! sänder tankar och kärlek till er!

När det bara var ett par veckor kvar tills han dog sövde de ner honom i ett dygn för att smärtlindra honom, situationen var extrem och det fanns inga andra alternativ... när han vaknade upp ur koman var han inte sig själv mer. Han stirrade framför sig och var svår att nå. Saker han gjorde var

- blev helt sluten i sig själv, när vi anhöriga var hos honom brukade han inte svara vid tilltal. när en läkare eller sköterska pratade med honom svarade han. Det förbryllade oss. Vi frågade varför det var så och då svarade läkaren att han instinktivt slappnar av med välkända människor, med sina nära och kära och därför inte pratar. Med främlingar använder han sina sista krafter för att ge respons.

- han fick vid några tillfällen panikångestattaker (snabb andning och darrningar)

-ville inte ligga ner, utan sitta (en instinkt aktiveras och döende människor vill ibland inte ligga ner för de tror att de ska dö och människans intinkt kan fungera så att de kämpar emot döden in i det sista, sa sköterska när VI frågade....)

- han kunde inte acceptera att hans kropp inte fungerade utan kämpade för att gå själv, dricka själv osv Vilket inte alls är logiskt eftersom kroppen helt havererat, men det verkar vara en instinkt att kämpa för sitt liv på något sätt...

det här är några av de grejerna som hände oss och alla människor är olika, men det finns vissa typiska saker som kan hända och därför är  jag kritisk emot att  vi fick så dåligt med information... min pappa var en vältränad och stolt människa, kanske var det därför han inte kunde acceptera att hans kropp la av, vad vet jag... men jag tror att många har instinkten att kämpa på för sitt liv och det är jobbigt att se för de anhöriga eftersom loppet är helt kört i det stadiet...

trots att han hallucinerade ibland var hans hjärna  mycket klarare än vad man tror. kvällen i nnan han dog frågade min mamma honom om han ville att jag och min sambo skulle hälsa på honom, han nickade, när hon frågade om han ville att vårt barn, hans barnbarn, skulle följa med och hälsa på, skakade han på huvudet, trots att han älskade sitt barnbarn över allt annat. Han ville inte att hans barnbarn skulle se honom i det tillståndet som han var (och bli rädd av uppsynen). Jag känner min pappa väl och hade redan gissat det så de två sista veckorna när han va  "borta" tog jag inte med mitt barn när jag hälsade på

ang frågan om ngt blev annorlundare än vad jag trott, så trodde jag nog inget särskilt eftersom jag var så oförberedd på den så absurda situation jag tvingades in i, att se min älskade pappa tyna bort i cancer...

har du några tankar kring hur du tror att det kommer bli? vill att det ska bli?

jag förstår att du är rädd, förstår exakt vad du känner och vad du genomlider... :((( Men man klarar det och är mycket starkare än vad man någonsin kan tro. Er sista tid ihop kommer också innehålla så många fina bra stunder som kommer vara en tröst för dig mitt i allt det jobbiga. Jag tror också att du kommer känna lättnad, stöd och trygghet i att hemsjukvården och läkarna ni kommer i kontakt med är så kunniga och proffsiga.

varma kramar till dig!

Fina du!

Ja, det gör fruktansvärt ont! Och det är så otroligt sorgligt att se sin pappa så ledsen över att behöva lämna sina nära och kära. De vill inte lämna oss men de/vi har inget val och det är en fruktansvärd situation. Man blir "avtrubbad" för att orka med, för att orka vara ett stöd för den döende. Du är livrädd men du kommer att klara det, människor i hela världen tvingas göra det varje dag, du är inte ensam. Jag var också livrädd...

När min pappa dog var det en lättnad efteråt, hur konstigt det än låter. Och saknaden tar jag i små bitar nu, så mycket jag orkar med. Hur ofattbart det än låter så går livet vidare... När folk sa till mig "när din pappa har dött kan du minnas honom och det kommer ge tröst" tänkte jag att det var fruktansvärt, jag ville inte minnas honom, jag ville ha honom levande!!!!!!

Men nu när en tid har gått kan det vara jobbigare än någonsin för det sjunker in att hans bortgång är definitiv SAMTIDIGT som livet levs och känns normalt...! Livet känns trots det som har hänt vackert...jag kan njuta av livet ändå! Trots att den sorgliga tiden har etsat sig fast i mitt medvetande, så tar de positiva minnena över, all den fina tiden vi fick ihop genom livet. Alla de år kan ingen ta ifrån oss och de värmer. Jag kan höra hans röst inom mig när jag vill, höra hans skratt, han lever i mig, så jag har honom nära mig varje dag...

Håll ut! Sänder massvis med kramar och värme!!

Jag förstår dig....Jag förstår verkligen hur du menar... Jag kände precis så.... Inget någon sa kunde ta bort ångesten och rädslan över att min pappa bara skulle bli ett minne... Det var ofattbart hemskt, jag kunde inte och jag VILLE INTE tänka mig in i situationen! Rädslan borrade sig in i min själ, rädslan över att inte kunna ringa, prata, umgås med honom, aldrig mer! Ångesten över att år efter år skulle gå och han skulle fortfarande bara vara ett minne. Rädslan över att att vara en vithårig gammal tant på långvården och fortfarande sakna min pappa (som aldrig hann bli vithårig och det känns väldigt sorglig) Jag var vuxen men jag behövde min pappa som en liten flicka! Trots att jag själv är vuxen och har barn. I sorgen kan man inte vara vuxen. Jag var en vilsen, rädd liten flicka som behövde min pappa!!!! Livet var grymt som tog ifrån mig honom.

Men livet är märkligt och människan är märklig... Det "räcker" inte att han bara är ett minne. Men jag har mer och mer accepterat hur läget är, människan är väldigt anpassningsbar och man vänjer sig vid att han inte finns på ett fysiskt sätt längre. Att det nya livet "normaliseras" är en överlevnadsmekanism. Mitt liv har fortsatt... Och på ett sätt är det sorgligt att livet fortsätter lite "som vanligt" trots att han inte lever längre och på ett annat sätt är det ngt som hjälper mig att acceptera faktum och känna att livet är fint och värt att leva ändå.

Jag kunde bli förtvivlad och nästan provocerad när folk sa att jag kommer vänja mig vid faktumet att han är borta, när jag var mitt i det. Nu ser jag det som nödvändigt och bra att jag "vant" mig för det hjälper mig att gå vidare med mitt liv.

Jag önskar väldigt gärna att han ska spöka hos mig och se oss, det tror jag många av oss önskar. Jag tänker också att han hade velat att vårt liv skulle fortsätta bra trots att han inte längre lever, och det ger mig kraft att fortsätta...

Jag förstår verkligen att allt just nu bara känns hemskt för dig och att inget ger tröst!  Jag förstår ditt lidande :(((((

Ja, det är helt normalt att känna dubbla känslor!!!!! DEt gjorde jag med och ha inte dåligt samvete över att du önskar att din pappa ska dö så att han slipper lida! Det är förståeligt, du älskar ju honom så mycket så att det är en tortyr att se honom så sjuk :((((

Vad skönt! I denna annars så tunga situation... :(

skickar massa tankar och styrka! kram!

Vad tungt vännen! :(((((

Jag förstår att du är livrädd!!!

MEN du kommer överleva, du kommer komma ut på andra sidan!!!!

Men nu känns allt bara kvävande hemskt för dig och just nu kan det inte vara på något annat sätt :((((

Tänker på dig, skickar kärlek och styrka!

Hur går det för dig? KRAM!!!!

Jag stängde också av... så är det, man behöver göra det för att klara av en så svår situation :((((
Vilket fantastiskt stöd du är för din pappa...
Det är så tufft och sorgligt och ångestframkallande när de nästan helt har slutat äta...  :(((
Pratar ni anhöriga med varandra nåt så att ni kan lätta lite på känslorna? Att finnas som ett stöd för en älskad anhörig är jättetufft i eran situation...
Håll ut fina du, styrkekramar till dig!

ja, det är overkligt, svårt att förstå att en älskad anhörig ska försvinna för alltid... och svårt att föreställa sig hur livet kommer vara efteråt. Jag kände exakt så och även det här med att min pappa redan hade försvunnit, när han fortfarande var i livet, för det var inte min "vanliga" pappa... när jag såg glimtar av hans gamla jag, som du beskriver var det väldigt smärtsamt, exakt av den anledningen du beskriver, man inser klart vad man kommer att förlora :((((

Du kommer kunna känna total lycka i framtiden trots det traumatiska som hänt, det är jag helt övertygad om, sorgen/saknaden kommer leva parallellt med ditt vanliga liv, i en slags harmoni. Så känner jag nu. Mitt vanliga liv då jag känner glädje och kan njuta lever parallellt med sorgen. De avlöser varandra under dagen, som tur är sorgebiten den som tar minst plats numera och min älskade pappa kommer alltid finnas med mig i mitt hjärta, varenda dag, i resten av livet

Stor kram till dig!

Jag beklagar verkligen sorgen! :(((((

Det är så sorgligt och hemskt, som du skriver, att det inte räcker med att de ska behöva dö och tvingas lämna oss, sina nära och kära, utan de tvingas dessutom lida så mycket innan de dör... Det är något vi anhöriga tvingas leva med och acceptera: att så blev slutet för en älskad person... Sånt är livert som man brukar säga :((((

vi fortsätter hålla kontakten här!

Massa styrkekramar!

TS, jag grät när jag läste ditt inlägg om hur du reagerat på din älskade pappas död. Så vackert skrivet, jag känner igen mig så väl... Det där "lugnet", tolkade jag hos mig själv som någon slags lättnad... och att sorgefasen är inne i en annan del. Du har hunnit sörja två månader redan... sorgeprocessen börjar inte när de dör utan när man får den hemska dödsdomen... Du är inte i förnekelse, du behöver få lite distans efter den jobbiga tid som varit, ha absolut inget dåligt samvete över det! Det är helt normalt, både jag och mitt syskon reagerade så...
Unna dig att kunna ha distans och koppla bort sjukhuset och de jobbiga minnena de perioder du kan! Sorgen finns ändå där och kommer som lite starkare vågor ibland, men du kommer kunna hantera de bra, choken är över och kommer aldrig tillbaka igen.
Jag har släppt in sorgen lite i taget och nu när jag är inne på andra året utan min älskadee pappa kan det tom kännas jobbigare ibland, på vissa sätt, för det blir konkret att hans bortgång är definitiv och inte tillfällig och jag lär mig leva med det, men i min egen takt... jag behöver ha mycket distans också, har fortfarande inte velat se videoklipp på min pappa än och höra hans röst. SAMTIDIGT känns det också lättare att hantera sorgen och livet har normaliserats och forsätter "som vanligt" och jag kan njuta av glädjeämnena som finns...

TS, hur går det för dig?

Jag lider med er! Förstår er verkligen...
Här kämpar jag också på och lever ett vanligt liv parallellt med minnena av min magra plågade pappa på palliativa sjukhusavdelningen och faktumet att jag aldrig mer kommer få träffa honom och att jag får leva med längtan och saknaden resten av livet

Beklagar sorgen! :(((
Styrkekramar till dig!

Vet hur det känns.... Det är så grymt och orättvist!!! :(
Skickar kärlek och styrka!