hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Åh, vad det är grymt TS!!

Jag vet precis hur jobbigt det är att stå vid sidan om någon man älskar och bara maktlös se på när de blir sämre.

Jag förlorade min älskade, älskade mamma för ca ett halvår sen. Hon fick diagnosen hjärntumör i sept -09 och där rasade min värld. Vi visste direkt att hon inte skulle klara sig, hon fick strålning men det var bara för att förlänga livet.

Min mamma, som var så social och positiv, stark och helt underbar på att ta hand om oss andra, försvann mer och mer. Även om hon aldrig hann bli sängliggande så ville hon aldrig hitta på något. Hon ville bara sitta hemma, och orkade knappt med att vi hälsade på.

Hon hade en liten kort bra period våren 2010, men under sommaren började det försämras. Hon lämnade oss hastigt i augusti och jag kan knappt fatta det ännu.

Men en sak känner jag, att det är så skönt att inte behöva oroa mig mer, att inte behöva bli rädd varje gång telefonen ringer, att inte behöva tänka varje dag att min mamma håller på att dö, att inte behöva vara så ledsen för att jag vet hur mycket mamma lider av vetskapen att inte få se sitt minsta barnbarn växa upp...

Jag saknar mamma oerhört och gråter ofta, men hon lider inte längre. Jag lider med dig TS, för du är i en så jobbig och svår period just nu. Ni har redan sorg, men kan inte bearbeta den ännu. Ta vara på tiden och försök göra allt ni kan för pappa och för varandra.

Kram

Usch, nu trillar tårarna nerför mina kinder

Det är så otroligt jobbigt, när någon man älskar så högt lider så mycket!!

Eftersom min mamma dog så hastigt, trots sin sjukdom, så "slapp" vi den sista tiden med ev förlamning och allt hemskt som kunde hänt...det är idag en lättnad.

Att sitta med en älskad förälder och se denne lida är en mardröm, kan jag tänka mig.

Jag kan bara dela med mig av erfarenheterna efteråt, efter att döden kommit.
Har man levt med någon som är så sjuk att man vet att denna ska lämna oss, så är det en liten lättnad i när det väl händer. Jag kände en lättnad när mamma dog, en lättnad för att hon inte lider längre, en lättnad att jag inte behövde oroa mig hela tiden och undra hur hon mår, bli rädd så fort telefonen ringer osv....
Men framför allt en lättnad för att min mamma inte var värd att vara så sjuk, hon var värd ett bra liv och kunde hon inte få det så ville jag inte hon skulle lida alls....

Sen går det några månader då man nästan är bortdomnad...jag hade inga direkta känslor, jag var bara tom...jag kunde ibland tänka att hur kan jag leva så här pass normalt när min mamma precis gått bort, men jag kände inga känslor....
Sen kommer sorgen efterhand, när man börjar förstå innebörden av ordet ALDRIG...aldrig mer ska jag få träffa henne, prata med henne och framför allt så får min son aldrig mer njuta av sin fina mormor...

Det är nu ett drygt halvår sen hon dog och jag kan gråta när som helst om jag bara låter känslorna komma fram.

Men samtidigt så finns fortfarande lättnaden där. För jag saknar inte min sjuka mamma, jag saknar min friska mamma och hon har inte funnits hos mig på länge....

Jag hoppas ni får en fin sista tid, du kan inte mer än göra det du redan gör, håll hans hand, lindra hans smärta, var där för honom. För när han väl fått ro, då kan du börja bearbeta sorgen, "på riktigt"

Kram

Beklagar sorgen! Något av det värsta som kunde hända, har nu hänt...nu har ni ett stort arbete framför er med att bearbeta och sörja, stötta varandra och försöka förstå vad som hänt.

Jag förlorade min mamma för 7 månader sen och jag kan än idag sitta och bara undra om det verkligen kan vara sant, ska jag aldrig mer få se henne och prata med henne...aldrig mer...aldrig är en så otroligt lång tid.

Den "lättnad" du beskriver kände jag med, jag var så lättad för mammas skull, hon var värd så mycket mer, det var en plåga att se henne få mindre och mindre kvalite på sitt liv.
Nu efteråt är det bara vårt jobb kvar, vi som ska finnas kvar och sakna henne i resten av våra liv.
Jag kan fortfarande undra om jag verkligen kommer att uppleva total lycka igen..

Men förlåt TS, inte meningen att börja älta det nu, jag ville bara beklaga och jag hoppas att ni nu får lite tid i lugn och ro att smälta detta. I början är det så mycket med begravning och allt praktiskt som ska tas om  hand, men glöm inte att bara sitta och känna sorgen ibland...att ta det lugnt..

Kram på dig och alla andra!

Alla känner sorg på olika sätt, jag tror du och jag reagerar ganska lika.

Direkt efter mammas död kände jag mig ganska OK, inga enorma känslostormar utan jag sörjde också lite i taget, grät ofta men ändå ganska stillsamt.
Precis i början kände jag mig väldigt avtrubbad, nästan känslolös. Men det är nog innan man ens hunnit fatta vad som hänt.

På ett sätt tyckte jag det var värre när vi fick beskedet och förstod att mamma skulle dö...det var grymt. När döden väl kom var den ju på ett sätt befriande, även om man visste att man skulle ha en saknad resten av sitt liv. Men jag ville verkligen inte se mamma sjuk, då är det bättre att hon slipper lida och att vi andra får ta sorgen.

Nu har det ju gått 7,5 månad och sorgen har på ett sätt blivit djupare. När man verkligen inser att jag aldrig mer ska få träffa mamma....när jag börjar minnas friska mamma mer än sjukdomstiden...
Jag gråter inte lika ofta, men tänker på mamma varje dag, ofta, och om jag tänker för länge då kommer tårarna.

Så du reagerar nog helt normalt. Låt allt ta sin tid, gör vad du vill, det som känns OK. Det tar ett tag att förstå och låta allting sjunka in.
Begravningen var jag också jättenervös för, men det var så skönt när det var över. Många känner en tomhet då, men jag kände faktiskt bara lättnad. Då kunde man släppa alla måsten och bara få sörja och känna....

Vi kommer att få sakna våra älskade för resten av våra liv, men livet går vidare, det måste ju det. Hur hårt det än känns....

Kram