Kan en familj verkligen överleva ekonomiskt om en är hemmafru/hemmaförälder? Förr gick det, men idag???

Nej hemmaföräldern, "alla" som väljer att vara hemma vet inte att det är osäkert och framförallt inte att de får sämre pension. Jag har träffat en hel drös med unga kvinnor som först rosenskimrande sa "men x försörjer mig, vi älskar varandra. Han skulle aldrig lämna mig/bli sjuk/arbetslös" och sen bleknat och blivit förskräckta när jag förklarat pensionssystemet. Tyvärr råkade några ut för just sjukskrivning och/eller skilsmässa och de är rätt bittra idag.

Hemmaföräldern: Du kanske har funderat lite över detta men i många trådar har jag sett hemmaföräldrar som med näbbar och klor i sin naivitet försvarar sitt val. De kan liksom inte se någon nackdel med hur de gör. Jag tycker alla borde fundera lite mer över konsekvenser i sitt handlande. Jag har mitt barn på förskola sen har var 18mån och jag kan se nackdelar med det. Han verkar trivas men han var fortfarande liten, är min mans studier viktigare än sonens väl och ve i tidig ålder? Hur kompenseras jag om vi skiljer oss när jag i princip försörjer både son och man genom heltidsarbete och inte kan spara idag för en skilsmässa? Kommer jag att ångra mig att jag jobbar heltid för någon annans skull nu? Osv osv. Man gör ju en helhetsbedömning av sitt läge, sen är det inte bara hemmaföräldrar som inte verkar tänka så mycket nyanserat utan även dagisföräldrarna. "Vi bara måste ha det apdyra huset och två nya volvosar, det går liksom inte annars". Ja måste man verkligen det och ha barnen på förskolan 7.30-17 för att hinna dra in de här pengarna.

Jag blev bara glad att läsa vissa skrivna inlägg här eftersom det blev just en nyanserad bild av hemmaföräldrarnas tillvaro. Inte det jag ofta sett "jag är hellre hemma med mina barn än har dem utmattade på förskolan 10-11h om dagen".

"investera i annat"    - menar du att satsa på att vara hemma med barnen och räkna med att de ska ta hand om hemmaföräldern när den blivit för orkeslös för att kunna arbeta?

Precis det här att lägga ungen i ett dike medan man jobbar i jordbruket  har jag också hört. 

Reagerade också på den formuleringen.   Är ganska övertygad om att inte alla unga kvinnor som väljer att vara hemma funderar över sin pension.

Jag tror att lång ifrån alla kan, men många skulle kunna. Det är ett val man gör. Ibland upplever jag att många menar att de inte har något val men jag håller inte med. Det handlar om prioriteringar. Man kan inte få allt. 

(Vi jobbar båda två nu men under båda barnens första år levde vi på en deltidslön och lite sparat och det gick bra trots att vi har radhus, sommarställe och bil.) 

Jag tänker på pensionen.......har varit hemma i 3 år nu, ska vara hemma ett halvår till och sedan gå ner i tjänst. Jag vet inte om jag klarar att jobba 50% ekonomiskt, men kan jag det under en period så gör jag det. Nej, det är ingen höjdare för pensionen......men jag vet inte jag....... Jag har en mamma som är 69 år som inte vet vem jag är (demenssjuk, första symptomen kring 65 år cirka....då hon gick i pension). Hon är den första i vår släkt som jag känner till som drabbats av det.....alla har tidigare så vitt jag vet varit helt klara i huvudet tills de så att säga gett upp av andra orsaker. Sambon har en kollega som känt sig helt frisk (40 år) som just fått reda på att han har mycket långt gången cancer. För tillfället känner jag att jag måste leva - NU. Jag är lärare så någon höjdarpension har jag inte att vänta oavsett. 

Jag håller med om att man ska leva i nuet. Att sätta sina barn på dagis om man kan och vill vara hemma för att man tänker på pensionen är enligt mig att ta i lite. Däremot kan man ju fundera på vad som händer om man skiljer sig eller den andra går bort, hur ser ekonomin ut då? Fast det bör ju alla fundera över.

Visst är det så. Jag har en lång utbildning bakom mig, har en fast fulltidstjänst som jag haft rätt länge = rätt säker, så går jag ner tänker jag begära tjänstledighet så att jag kan utöka tjänsten när/om jag behöver etc. Ska ju börja jobba deltid snart också, så jag känner väl att jag är rätt trygg där. Byta bostad skulle jag behöva göra om jag blev ensam men det är faktiskt ingen katastrof. Jag skulle kunna försörja både mig och mina barn om det blev nödvändigt. För egen del är det pensionen som tar stryk.....men som sagt vem vet.......min mamma fick aldrig njuta av någon pension överhuvudtaget.....(jag är så klart färgad av sådant som hänt runt mig på sistone, men det sätter ju saker och ting i lite perspektiv.......pappa mår inte heller riktigt bra efter pensionen....har inte med fysisken alls att göra och inte med min mamma heller för de har varit skilda sedan länge......och inga pengar i världen gör honom lyckligare.....). Han var mycket hemma med mig när jag var liten - mina föräldrar delade på föräldraledigheten vilket var rätt revolutionerande på den tiden. Jag vet vilket råd han ger mig.......

Vi kan inte gardera oss för allt här i livet och jag vet en krönikör som i hårda ordalag för några år sedan hånade hemmaföräldrarna. Hennes text gick ut på något i stil med "att hon skulle minsann inte betala för lata mammor som gick hemma och drog benen efter sig" och "när deras män lämnade dem så skulle de få gå på stritan och hora".

Just den här krönikören tjänar väldigt bra och är framgångsrik men för ett eller två år sedan så lämnade hennes man henne för en yngre skönhet. Snabbt gick hon ut och sa att det var hon som ville skiljas. Skrattar bäst som skrattar sist. Även en person som hon kan bli lämnad, det kan vi alla drabbas av. Då får man helt enkelt bita i det sura äpplet och tänka om och prioritera om. Men självklart så tror vi väl alla oavsett vilket barnomsorgsalternativ  eller karriär vi valt att kärleken ska hålla. 

Vi kan inte alltid räkna med att staten ska lösa allt åt oss. Nu när hemmaalternativet blivit så etablerat och acceptera hos många (och också är många högsta önskedröm) så kanske vi kan se till att informera och gå ut och berätta om vad man ska tänka på. Det handlar om information bara.

Men att säga att man ska lämna bort barnen bara för att maken/makan kanske ska lämna en är inte ett alternativ.  

Det glöms ofta bort att vårdnadsbidraget är viktigt inte bara för att den kan bli den där lilla skillnaden som gör det ekonomiskt möjligt att stanna hemma längre, utan också för att man faktiskt har rätt att ha kvar sitt jobb längre. Med föräldraledigheten får man bara vara bort andelen föräldradagar med vb så kan man vara borta från jobbet så länge man har vb. En trygghet och mycket viktigt och det är synd att inte alla kommuner är tvingade att erbjuda vb.

Helt riktigt. En sak till är att vb skyddar sgi-den sjukpenninggrundade inkomsten. Är man hemma utan vb åker den ner på noll om man inte jobbar alls, eller reduceras om man går ner i tid. Med vb är den oförändrad

Och det finns hemmaföräldrar som skaffat barn innan studierna är avslutade,  innan de fått någon SGI alls.  Visst vårdnadsbidrag kan de få  (i vissa kommuner) -  i övrigt,  vad har de för trygghet,  om maken/makan= familjeförsörjaren blir långtidssjuk  (och knappast är med i facket)....

Visst är det så.

Den gruppen du nämner får dessutom bara grundnivån i föräldraförsäkringen, det vill säga 180 kronor om dagen före skatt. Sverige har ju trots de senaste årens åtstramningar i framför allt sjukförsäkringen relativt generösa socialförsäkringar. Men en förutsättning är att man är "inne i systemet". Just unga och stundenter är en grupp som ofta faller utanför. DET om något tror jag många  är oinsatta i. 

Jag tror att det finns en utbredd uppfattning att staten "tar hand om en" bland unga. Det kan bli ett obehagligt uppvaknande när man inser att det som återstår efter avslutade studier är att bli beroende av föräldrar, partners eller socialbidrag. Jag tror att många väljer utbildningar lite aningslöst-läser till ett yrke med hög arbetslöshet och drar på sig stora studieskulder längs vägen. DÄR tror jag att det verkligen skulle behövas mer information och högre medvetenhet.

Däremot ser jag inte hur just vårdnadsbidraget skulle vara ett hot mot den här gruppen. 3000/månad är väl i det läget bättre än ingenting. Det går ju dessutom finfint att kombinera vårdnadsbidrag med förvärvsarbete-som får in en i systemet. Kan man pussla ihop det med partnern och /eller barnvakter får man in en fot på arbetsmarknaden, bygger upp ett SGI-skydd, kan gå med i a-kassan osv. Svårt att jobba heltid kan det ju vara, men litegrann är inte omöjligt.

Sedan fattar jag inte varför du utgår från att makan/maken inte är med i facket och vilken betydelse det i så fall har? Du kanske menade a-kassan, men jag förstår fortfarande inte varför maken/makan inte skulle vara med där?

Visst,  grundnivå-föräldrapenning,  så långt kan den unga familjen säkert planera. Som student behöver man inte drabbas;  har man arbetat upp sin SGI före studierna finns möjlighet att få högre fp.  Plus 10 (?)  %  betalas ut av vissa arbetsgivare viss del av föräldraledigheten.

Säkert drar många på sig  skulder till CSN ganska chansartat.  Som student tidigare hörde jag många plocka ut CSN som försörjning/tillskott till tågluffande osv.   "Kommer aldrig att tjäna särskilt mycket pengar, så jag slipper betala tillbaka...."   resonerade de.  

Nu verkar återbetalningskraven dimpa ner till hemmaföräldern efter viss tid trots att denna/denne enbart "tjänar"   vårdnadsbidraget.   Tror att det finns föräldrar som kan pussla med tider,  så att även "hemmaföräldern"  får en liten inkomst,  en farmor eller så bor i närheten och hjälper till.

Ponera att familjens huvudförsörjare drabbas av sjukdom månad efter månad.   Dennes/dennas sjukpenning är lägre än lönen av förvärvsarbete.   Som fackligt ombud brukade jag tipsa kollegor att det i medlemsskapet i facket ingick ett visst skydd vid långtidssjukskrivning.   Vissa procent utbetaldes efter viss tids sjukskrivning.  Förr var nästan alla med i facket.   Idag tror jag inte att det är så,  om det beror på tidsandan eller på att det ofta blivit avsevärt mycket dyrare vet jag inte.

I förlängningen kan den unga familjen bli ännu mer utsatt,  ifall den sjuke/sjuka familjeförsörjaren blir utförsäkrad från FK OM  vederbörande inte ens är med i a-kassa, visst.

Jag har gått från att pussla med au pairer och dubbla universitetsstudier till att strunta i allt det ett slag och helt enkelt vara 'hemmafru'. Ekonomiskt sett så är det inga problem, min sambo tjänar tillräckligt mycket. (Och vi har pengar sparade så att om något skulle hända har vi till mat, hyra, räkningar och sonens skolgång i över ett år. Plus separata sparkonton till mig och till sambon om något skulle hända och vi måste skiljas åt).

Jag har valt det eftersom jag inte ville att någon annan skulle ta hand om vår son. Just nu går han i skolan mellan 8-15 så jag kommer att börja studera på distans igen i vår - men det kommer ju inte ge någon inkomst utan det är mest för att jag hittat ett ämne jag är intresserad av.

Min sambo har relativt långa arbetsdagar och för att vi skall kunna äta tillsammans om kvällarna krävs det att maten är färdig när han kommer. Ett alternativ är att anställa någon, men att någon skall jobba för oss för att jag skall kunna jobba känns idiotiskt.

Samma sak med tvätt och städning. För att vi skall kunna umgås så mycket som möjligt om helgerna och kvällarna ser jag till att ha fixat här hemma under veckodagarna.

Ärligt talat så vill jag inte jobba. Jag trivs bra med att vara hemma, sköta om det mesta med hemmet och planering istället för att åka iväg och jobba "bara för att".

Hej läste er tråd och vad alla skrivit. Jag är 23 år och varit gift i 3 år. Har en son på 6 månader och vill ha fler barn. Jag har varit hemma fru i 4 år nu och det funkar kanon. Min man och jag har skrivit på en dokument som säger att om vi skiljer oss måste han fortsätta att försörja mig då han velat att jag ska vara hemma fru. När det gäller pension så privatsparar jag så att jag får något sen. Jag har det bra ekonomiskt och vill självklart att mitt barn ska gå på dagis då han kan vara med andra barn. Nu försöker jag gå ut så ofta jag kan och träffa andra föräldrar som har barn i liknande ålder som min son. Vi bor i lägenhet och våra utgifter brukar ligga på 20 tusen. Vi klarar oss utmärkt på bara en lön. Så vill man och kan så funkar det alltid. Juste vi har dock försäkrat oss ifall ifall det skulle hända oss något.

Är hemmafru med man som tjänar ca 22000 kr innan skatt