Kan en familj verkligen överleva ekonomiskt om en är hemmafru/hemmaförälder? Förr gick det, men idag???

Jag tänker på pensionen.......har varit hemma i 3 år nu, ska vara hemma ett halvår till och sedan gå ner i tjänst. Jag vet inte om jag klarar att jobba 50% ekonomiskt, men kan jag det under en period så gör jag det. Nej, det är ingen höjdare för pensionen......men jag vet inte jag....... Jag har en mamma som är 69 år som inte vet vem jag är (demenssjuk, första symptomen kring 65 år cirka....då hon gick i pension). Hon är den första i vår släkt som jag känner till som drabbats av det.....alla har tidigare så vitt jag vet varit helt klara i huvudet tills de så att säga gett upp av andra orsaker. Sambon har en kollega som känt sig helt frisk (40 år) som just fått reda på att han har mycket långt gången cancer. För tillfället känner jag att jag måste leva - NU. Jag är lärare så någon höjdarpension har jag inte att vänta oavsett. 

Visst är det så. Jag har en lång utbildning bakom mig, har en fast fulltidstjänst som jag haft rätt länge = rätt säker, så går jag ner tänker jag begära tjänstledighet så att jag kan utöka tjänsten när/om jag behöver etc. Ska ju börja jobba deltid snart också, så jag känner väl att jag är rätt trygg där. Byta bostad skulle jag behöva göra om jag blev ensam men det är faktiskt ingen katastrof. Jag skulle kunna försörja både mig och mina barn om det blev nödvändigt. För egen del är det pensionen som tar stryk.....men som sagt vem vet.......min mamma fick aldrig njuta av någon pension överhuvudtaget.....(jag är så klart färgad av sådant som hänt runt mig på sistone, men det sätter ju saker och ting i lite perspektiv.......pappa mår inte heller riktigt bra efter pensionen....har inte med fysisken alls att göra och inte med min mamma heller för de har varit skilda sedan länge......och inga pengar i världen gör honom lyckligare.....). Han var mycket hemma med mig när jag var liten - mina föräldrar delade på föräldraledigheten vilket var rätt revolutionerande på den tiden. Jag vet vilket råd han ger mig.......