Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

Jag vet inte vad jag tycker, mer än att det är en fruktansvärt osympatisk inställning.

Varför har du större rätt till andras organ än vad andra har till dina?

Vad har du bidragit med till världen som gör dig kvalificerat av andras hjälp men inte tycker dig behöva hjälpa andra? 

Läste ditt inlägg och tyckte det låter konstigt. Om inte annat väldigt fel och oetiskt om det visar sig stämma och då fattar jag verkligen inte att man inte bryr sig ifall det är fel gjort. För om folk ska känna sig bekväma med att donera så måste eventuella oegentligheter redas ut så man kan lita på att ingen gör lite som den vill.

 Och ja, självklart händer det att man föreslår att livsuppehållande behandling ska avslutas. I de allra flesta fall där utgången är given på förhand och där man bara förlänger lidande genom att hålla igång kroppen.

I övrigt så ser jag ingen sandlåda här. Likväl som det finns människor som tydligen inte "får" kritiseras för att de inte vill donera men gärna tar emot så finns det människor som får tycka att man ska ge om man vill ha utan att få sandlåda upptryckt i ansiktet. Det är en moralisk och etisk diskussion som förs här. Av de flesta, i alla fall.

Det var lite det jag kände också.
Ett märkligt resonemang för att förklara sin inställning.

Jag förstår faktiskt vad du menar, ts. Inte för att jag själv nödvändigtvis gör samma ställningstagande i frågan, men jag är inte främmande för att man kan ha din åsikt. Organdonationer grundar sig tack och lov inte på etik utan på vem som behöver donationen bäst och mig veterligen är det ingen "kö" på det sättet, utan en väntelista man får stå på där man prioriteras efter behov. Inte efter donationskort. Den här typen av vård, där läkare räddar liv där liv kan räddas, ska inte skötas på något som helst annat vis heller. Något annat vore ju helt bisarrt.

Men givetvis är det intressant att diskutera varför man kan tänka sig att ta emot men inte att ge, det är ju inte en helt okomplicerad fråga även om somliga i tråden verkar vilja få den till att vara det.
 

Såna här inlägg gillar jag; där min motdebattör försöker förstå istället för att låta sin ilska lägga i bromsen. Det har aldrig fungerat att föra en etisk diskussion genom att idiotförklara, förlöjliga eller övertyga (som många andra i tråden visar prakexempel på).

Dilemmat handlar ju egentligen inte alls om att övertyga människor som jag själv att anmäla sig som donatorer, utan om att förstå varför människor känner och resonerar som de gör. Jag har struntat i att svara på många av inläggen i tråden, eftersom att de inte ger någonting. Min åsikt i frågan kan läsas i TS. Den kommer inte förändras i dagsläget. Mina känslor är också redogjorda för på olika ställen i tråden, men de sägs "sakna logik" eller vara "motsägelsefulla" - hur man nu kan förklara en levande människas känslor som motsägelsefulla. Känslor är varken något man rår för eller kan förändra över en natt. Om man nu vill eller behöver förändra dem.

Är det så svårt att respektera andra människors religiösa- eller ickereligiösa livsåskådning? Är det konstigt att det uppstår konflikter i samhället när ingen gör ett försök att förstå den andra parten?

Det är klart att känslor kan vara motsägelsefulla, själv är jag emot våld men känner lite eller ingen sympati när sadister "får vad de förtjänar". Det betyder inte att jag inte kan kontrollera mitt beteende (jag utsätter ingen för våld)

Den som "känner" att hon gärna tar emot donerade organ men inte "känner" för att själv donera sina, har rätt till sina känslor men är inte frigjord från ansvar för sitt val.
Du kommer (med all rätt) att kritiseras för ditt beslut att inte donera. 

Även om en "känsla" är svår eller omöjlig att förändra är ett beteende det inte .

Min enda skyldighet är att acceptera ditt beslut, men min respekt kommer du aldrig att få!
Helt enkelt för att ditt beteende inte är respektabelt.

Vad har ansvar med detta att göra?

Logiken är väl den att TS värdesätter sina organ även efter döden. En person som inte gör detta, som jag tex, har ju inget emot att ge bort dem. För mig är det viktigare att den som är i störst behov av organet får det oavsett vilken syn denna personen har på organdonation.

Det är ju en annan sak att ta emot, det är ju inte konstigt att vilja ta emot ett nytt organ om det gamla är sönder.

Ja, det känns fruktansvärt fel.

Jag tror att det här är saker som många instinktivt känner (ja, känner) att de måste reagera hårt på. Din trådstart är bäddad för att bli hysterisk över, just för att den är såpass politiskt inkorrekt som den är. Men samtidigt är jag övertygad om att många delar dina känslor och känner en stor ovilja mot att separeras från sina organ och inte begravas "intakta". För mig är det inte chockerande att man kan känna på det sättet och att dessa känslor också står i vägen för att anmäla sig till donatorregistret. 

Vad som däremot chockerar mig lite grann är den uppfattningen som många verkar ha gällande att vården i det här fallet ska styras av vad som är etiskt "rätt" och inte, och därmed grunda livsavgörande åtgärder på huruvida någon kan tänka sig att ge det man också tar emot. Jag begriper inte hur man inte kan begripa att den sortens vård vi talar om här inte ska handla om sådana saker över huvud taget och att man inte kan tänka två steg längre och föreställa sig vad konsekvenserna av det skulle bli. Det är ju bra mycket mer häpnadsväckande än att du inte vill begravas med dina organ i kroppen. 

Huvudet på spiken. Det går emot hela vår ide om hur vård skall bedrivas. Att vissa skall diskvalificeras från vård är ett anmäkningsvärt synsett.