Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

Nej ts kan vara en utmärkt fin människa i vanliga fall, men det är hennes jag ger inte - men jag ska få- attityden som luktar skunk.

Hela min familj är anmäld och jag ställer inga krav på den som ev. skulle motta mina organ. Det ska vara behovet som styr och inte huruvida man själv kan tänka sig donera eller inte (och tack och lov för att det är så det fungerar idag).

Jag dömer ingen för deras skäl till att inte vilja donera men kan tycka att resonemanget som vissa för känns lite märkligt ibland. Men eftersom det är en så personlig sak det här så tror jag också att känslorna kring det hela kan vara svåra att konkretisera i ord så att andra förstår. Poängen är väl att det är så viktigt för den enskilde att man tar en tydlig ställning och det är precis så det ska vara. Vad andra sedan tycker om det, är egentligen helt ointressant. Däremot så känns det som att väldigt många inte tar ställning alls och det är synd. För jag tror att många organ förspills helt i onödan som det är idag.

Har lite svårt att se hur jag skulle kunna låta bli att  donera mina barns organ (må det aldrig ske) men gärna stå och ta emot någon annans barns organ om mina egna skulle behöva...
Samma sak med mig själv.
Tror fler skulle ta ställning och det skulle bli fler som är positiva till att donera och på så vis kommer fler liv att räddas...
Sen vet jag att det högst trolig aldrig kommer att lagstiftas om att man ska vara positiv till att donera för att få. Men jag antar att många var skeptiska till att man räknas som död fast hjärtat slår också för 30 år sen....

Tja, jag anser att alla gör som de själva vill, det är liksom en rättighet vi har till våra kroppar.
Själv registrerade jag mig till donatorregistret när jag var 18 just för att det för mig är en självklarhet att hjälpa andra med min kropp om jag själv inte behöver den mer (dvs om jag är död och det finns användbara delar kvar att ta).
Jag skulle heller inte tveka att donera organ till de flesta av mina annhöriga (med vissa undantag).

Det är eg två olika diskussioner anser jag.

Först att bestämma över anhöriga, det är pådyvlan och maktfullkomlighet.
Det går att få barn i småskolan att ha en hum om vad det innebär. Men visst, man måste då våga prata med sina barn om döden och sin egen död. Får de prata och diskutera kan man ge dem en möjlighet till åsikter och det tycker jag att man ska och sedan ta hänsyn till deras vilja och åsikter om situationen var ett faktum.

Den andra diskussionen om man ska få men inte ge är något man måste acceptera att det förekommer.
Man kan säkert tillämpa en mängd olika förklaringar på varför de resonerar som de gör men om man ska dra in det etiska måste man ha ett större perspektiv.
Är det oetiskt att ta emot hjälp från staten (tex socialbidrag, högkostnadsskydd i vård etc) utan att först ge (betala skatt) osv?
Nej, jag anser inte det, följaktligen anser jag att det är en rättighet.

Jo, jag förstår det, men "hur kan man leva med sig själv?" är ganska hårt om man är fin i alla fall förutom ett.

Det finns egoister överallt, Hur mycket vi än vill att dom ska försvinna.

Vill du inte ge organ så ta inte emot.

Påminner om min tråd !

Jag har svårt att förstå dig, ts.
Jag är läskunnig och ser således vad du skriver, men jag har svårt att verkligen förstå det.
Jag kanske är lite dum, vad vet jag..

Min åsikt är att om man vill ha får man också ge.

Måhända att mina organ inte går till just mitt barn, men då går de till någon annans barn. Eller man. Eller mor. Eller syster.

Håller med dig fullständig om det här,