Som rubriken lyder. Av olika anledningar vill jag inte donera mina organ. Jag vill inte heller att mina anhöriga ska donera sina organ. Men om jag skulle behöva ta emot organ så skulle jag inte tveka att göra det.
Vad anser ni om detta? Är det omoraliskt? Egoistiskt? Självklart? En rättighet? Bör man vara tvungen att anmäla sig som organdonator om man ska få ta emot organ?
Vad tycker ni?
Du får göra så, så självklart är det okej.
Men enligt mig är det FEL. Om man kan ge, då ska man ge. Om man inte VILL ge, då ska man heller inte få. Du har inte rätt till livets gåva om du inte vill ge den. Vad ger dig större rätt att leva vidare än någon annan?
För mig är organdonation lika med skändning. Men på samma gång skulle jag vilja motta organ för att rädda mitt eget liv. Men om jag tvingades donera mina organ efter min död - det vore den värsta av kränkningar i mina ögon. Bara tanken ger mig oerhörda ångestkänslor. Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden. Mina organ är mina och ingen annans. Och jag vill inte, av tusen anledningar, fungera som organbank åt andra människor. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.
Påminner om alla barn och även vuxna, runt om i världen som aldrig någonsin kan få möjligheten att ta emot organ. De allra flesta får inte det. Men denna debatt stannar gärna inom västvärlden kan jag tycka. Det är en indirekt värdering att västerländska människor har högre värde än andra. Inte min egen värdering dock, utan vad debatten och ämnet genomsyras av.
Men då är frågan - är inte jag värd samma kvalitativa vård som Clas-Göran som väljer att donera sina organ? Förtjänar inte jag livet lika mycket som alla andra?
Ska mina känslor och åsikter för det första sakna värde, och sedan också bestämma vilken sorts vård jag har rätt att få? Är DET moraliskt?
Jag är med i donationsregistret och de får donera mina organ samt utföra forskning på mig. Jag anser att jag ändå inte har någon användning av min kropp när jag är död så kan jag hjälpa någon annan att överleva istället och göra en god gärning så vill jag det. Min man vill inte donera han är rädd för att hans organ inte är bra då han lider av svåra eksem och ätit mycket mediciner men det är vad han tror och hans val men jag vill ju ändå att han ska få ta emot organ från andra om han skulle behöva. Jag donerar gärna mina organ till någon som inte vill donera sina egna också. Men man kan inte bestämma över hur sina närmsta ska göra för det måste ju vara deras egna val, oavsett vad man själv tycker om det.
. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.
För mig är organdonation lika med skändning. Men på samma gång skulle jag vilja motta organ för att rädda mitt eget liv. Men om jag tvingades donera mina organ efter min död - det vore den värsta av kränkningar i mina ögon. Bara tanken ger mig oerhörda ångestkänslor. Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden. Mina organ är mina och ingen annans. Och jag vill inte, av tusen anledningar, fungera som organbank åt andra människor. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.
Påminner om alla barn och även vuxna, runt om i världen som aldrig någonsin kan få möjligheten att ta emot organ. De allra flesta får inte det. Men denna debatt stannar gärna inom västvärlden kan jag tycka. Det är en indirekt värdering att västerländska människor har högre värde än andra. Inte min egen värdering dock, utan vad debatten och ämnet genomsyras av.
Men då är frågan - är inte jag värd samma kvalitativa vård som Clas-Göran som väljer att donera sina organ? Förtjänar inte jag livet lika mycket som alla andra?
Ska mina känslor och åsikter för det första sakna värde, och sedan också bestämma vilken sorts vård jag har rätt att få? Är DET moraliskt?
Du blir ju skändad om du tar emot organ. Då plockas de gamla sjuka organet bort för att kunna sätta in ett friskt så argumentet håller inte.
Men visst får du känna hur du vill och tur att inte alla känner lika.
I mina ögon finns inget större än organdonation. Utan det hade inte dottern levt idag, så jag är evigt tacksam för de människor som tog beslutet som räddade dotterns liv.
Och ja, jag är blodgivare.