Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

Har man rätt till livet pga av någon annans uppoffring då?

 Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden. Mina organ är mina och ingen annans. Och jag vill inte, av tusen anledningar, fungera som organbank åt andra människor. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.

Ja,  för det finns de som är beredda att donera. Vissa ställer inte några krav på motprestation, vilket man heller inte får göra. Vissa vill ställa krav, men kan inte det. Alltså får de som bestämt sig för att donera acceptera att donerade organ kanske ges till någon som inte vill donera. Det går i dagsläget inte att komma runt det. 

Så fort man vill villkora sin donation är handlingen inte längre osjälvisk. Ergo, man är egoistisk om man vill ställa krav för att donera.  

Fram till för ett litet tag sen var jag säker på att donera bort mina organ. Om jag inte har nytta av dom så kan någon annan få dom. Så är det inte längre, jag kommer aldrig mer ha ett kort i plånboken om att donera mina organ. Här är förklaringen:  En vän var på konfirmationsfest, plötsligt blev hon dålig, hon föll ihop och fick hämtas av ambulans. Kvinnan , som var aktiv, pigg och ung hade fått en hjärnblödning (stroke). Hon var okontaktbar ett bra tag och läkarna gjorde hennes familj beredda på att hon inte skulle överleva. Varje dag pratade läkarna med hennes man om att ta organ, dom ville att mannen skulle ge sitt medgivande till att stänga av apparaterna så någon annan fick nytta av organen...hon skulle ju ändå dö! Maken var på vippen så många gånger men dom 2 barnen hade blivit knäckta...dom hade det jobbigt nog. Visst, de tog några månader men nu är hon på G. Hon pratar och är som vanligt, sluddrar lite och sitter i rullstol men annars okej. Nej jag ska inte ge mitt medgivande.....ingen ska ta chansen ifrån mig om jag skulle bli sjuk.

Det är eg två olika diskussioner anser jag.

Först att bestämma över anhöriga, det är pådyvlan och maktfullkomlighet.
Det går att få barn i småskolan att ha en hum om vad det innebär. Men visst, man måste då våga prata med sina barn om döden och sin egen död. Får de prata och diskutera kan man ge dem en möjlighet till åsikter och det tycker jag att man ska och sedan ta hänsyn till deras vilja och åsikter om situationen var ett faktum.

Den andra diskussionen om man ska få men inte ge är något man måste acceptera att det förekommer.
Man kan säkert tillämpa en mängd olika förklaringar på varför de resonerar som de gör men om man ska dra in det etiska måste man ha ett större perspektiv.
Är det oetiskt att ta emot hjälp från staten (tex socialbidrag, högkostnadsskydd i vård etc) utan att först ge (betala skatt) osv?
Nej, jag anser inte det, följaktligen anser jag att det är en rättighet.

Man är egoist om man kan tänka sig ta emot men inte ge!
Nu ställde jag dessutom frågan till Konkelbär och hennes djupa etiska diskussion och jag tycker handlingen i sig är väldigt självisk! Jag har tagit ett beslut om vad JAG vill göra med MIN kropp. Sen önskar jag att jag också kunde ta ett beslut att MINA organ i första hand skall gå till någon annan människa som sagt ja till donation! Inte till någon egoist som bara vill ta emot. Men nu kan jag inte göra det....men väljer ändå att donera för det känns för mig inte rätt att ta emot om jag inte själv säger ja!

Tänk dig följande scenario där du får villkora din donation. 1. Mottagaren ska själv vara villig att donera 2. Mottagaren ska inte ha mördat 3. Mottagaren ska inte ha förgripit sig på barn osv. 

Skulle du vilja ha den möjligheten? 

Tänk dig följande scenario där du får villkora din donation. 1. Mottagaren ska själv vara villig att donera 2. Mottagaren ska inte ha mördat 3. Mottagaren ska inte ha förgripit sig på barn osv. 

Skulle du vilja ha den möjligheten?